Titel: Skriftspråk och talspråk
Skrivet av: Anders Karlsson skrivet 2008-11-10, 18:32
Läste en diskussion på Skalman om detta. Här är ett citat därifrån:
Just Olaus Petri är av naturliga skäl extra lättförståelig, eftersom det i princip är just hans personliga språkliga stil som bildat grunden för nysvenskan. Andra samtida skribenter är inte nödvändigtvis riktigt lika lättlästa. Men visst, generellt sett så är 1500-talssvenska (tidig nysvenska) en baggis.
Backa till 13-1400-tal så kräver det rätt mycket mer ansträngning. Erikskrönikan, till exempel, läste då i alla fall inte jag helt obehindrat första gången. Lite för många ord som helt ändrat betydelse eller inte alls finns längre. Men med en ordlista till hands första gången så flyter läsningen rätt bra sen.
Backar vi till äldre västgötalagen börjar det bli riktigt jobbigt. Det är ju inte obegripligt, men det tar verkligen tid att ta sig igenom och kräver helt klart lexikon. Inte lika svårt som att läsa isländska, men inte så väldigt långt ifrån.
Vid runsvenska får man helt klart dra gränsen. Någon gång på 1100-talet är det ett helt annat språk vi har att göra med.
Jag skulle alltså gissa att man lätt bör ha förstått sina anor tillbaka till 1400-talet eller så, förutsatt att de inte pratade alltför mycket dialekt. Här är till exempel ett citat från Olaus Petris En Swensk Cröneka från 1500-talet:
... Och thet är noogh til merkiandes i the Danska och Swenska Cröneker, The Danske prijsa sich aff the stora gerningar theres herrar och förstar haffua giordt här i Swerige, Och the Swenske rekna högt then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark, Så at then ther nw gerna wille veta hwad sannast är, han skal haffua ther nöödh til, och än thå nepeliga kunna thet (i [the] Swenska och Danska Cröneker) vthleeta, Thet haffuer aff ålder (gudh bettret) warit itt inbundit, och endeels naturligitt, haat och agg emellen Danska och Swenska, ty at bådha parterne rekna sich högt, och ingen wil wijka för then andra ...
Kanske uttalade man det ungefär så här(?):
... Och det är nog till märkjandes i de danska och svenska kröniker, de danske prisa sig av de stora gärningar deres herrar och furstar hava gjort här i Sverige, och de svenske räkna högt den stora mandom de hava bedrivit i Danmark, så att den där nu gärna ville veta vad sannast är, han skall hava där nöd till, och än då näpeliga kunna det (i [de] svenska och danska kröneker) utleta, det haver av ålder (gud bettret) varit ett inbundit, och endels naturligit, hat och agg emellen danska och svenska, ty att båda parterne räkna sig högt, och ingen vill vika för den andra ...