Titel: Uppsalafebern
Skrivet av: Stefan Simander skrivet 2013-01-22, 00:30
Uppsalafebern nämns också här:
I Västra Ed och Bankeryd i Småland Soldat Sven Svan född 1732 död 24/6 1772, hustru Märta Jonasdotter född 1722 30/6, död 30/6 1772: http://www.jbgf.se/socknar/bankeryd/gardar/krabberyd/soldattorp129.htm
I Rånbyn, Råneå, Lappland: Anders Fellenius. Bruksinspektor vid Meldersteins bruk. Född 1704-03-05 Ljusnarsberg, Nya Kopparbergs fs 4). Gift med Elsa Beata Stuart före 1738 Pajala fs 4). Gift med Chatarina Hägg 1748-01-03 Råneå fs. Död 1763-08-30 Rånbyn, Råneå fs 4). Far: IV:13 Johan Fellenius. Mor: IV:14 Helena Gustava Elvia. Anders Fellenius f 1704 5/3 i Ljusnarsberg, Nya Kopparbergs fs i Västmanlands län. Död 1763 30/8 i den sk uppsalafebern i Rånbyn, Råneå fs. Bruksinspektor vid Meldersteins bruk. Han var son till kyrkoherden i Ljusnarsberg Johan Fellenius och hans maka Helena Elvia. 30/8 1763 och http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/show.cgi?tpc=44&post=70079#POST70079 http://wse66146.ta23.talkactive.net/show.asp?PersonId=123448 (http://wse66146.ta23.talkactive.net/show.asp?PersonId=123448)
I Gamleby, Kalmar län, Småland: 1759 död 2/2, begravd 7/2 Maria Johansdotter Hornnagel från Sannebo vid Heda, skräddaren Ambrosius Stebergs hustru, död av Uppsalafebern, 33 år
I Överkalix, Norrbotten 27/4 1770: - Margeta döpt 1711-11-06 F(C:2 fol 2), död i som änka och inhyses i Grelsbyn 1770-04-27 D(C:2 fol 125) i Uppsalafebern, hon hade gift sig 1736-09-16 med bondsonen och soldaten Lars Larson Gierts från Vännäs V(C:2 fol 67), enligt Mossbergs soldatmaterial var Lars född 1714, antagen till soldat 1735-08, kommenderad till Finland 1739-11-26 och död i Fredrikshamn (Helsingfors?) i december 1741. De får sonen Lars 1739-01-31 F(C:2 fol 36), soldatänkan Margeta Giertz med sonen Lars står som som inhyses i Grelsbyn i husförhörslängden Hfl(AIA:2), sonen verkar leva år 1766 då han troligen lämnat församlingen,
I Stockholm /11 1766. Dorotea Beckman var gift 1745 med Anders Lindbom, som senare var anställd vid hovet i Stockholm som silverknekt. Dorotea dog 1766 i Stockholm av Uppsalafeber, ett slags influensa som grasserade det året. Jag söker hennes härkomst. Hon uppges vara född 1710, men jag har inte kunnat finna var någonstans. Enligt hennes bouppteckning hade hon två helsystrar och femhalvsystrar. Deras far var en löjtnant Beckman,som jag inte heller lyckats lokalisera, trots studier i Krigsarkivet.
Beckmans troligen äldsta dotter, som hette Dorotea Beckman. Hon föddes enligt åldersuppgift i dödsnotisen 1766 i början av 1710 eller i slutet av 1709. Hon dog i uppsalafeber, ett slags influensa, i november 1766.
I Veta socken, Östergötland 19/2 1760: Nils Bengtsson. Född 3 september 1724 i Vimne, Veta sn. Döpt där 4 september 1724. Död 19 februari 1760 i Vimne, Veta sn. Begravd 2 mars 1760 i Veta sn. Hade stark hälsa och viste föga af några krämpor, sjuknade den 6 februari av rysning, håll och styng, samt en svår hosta, som sedan slog sig till Uppsalafebern (?) varav han dog. 35 år, 5 mån och 20 dagar gammal. Rusthållare i Vimne. Levde i Vimne rusthåll, Veta sn.
I Kungsåra, Västmanland 1763: Anders Johansson. Rusthållare, kyrkvärd. Född 1704-08-11 i Råby egor, Kungsåra (U). Död 1763-12-19 i Köpsta, Kungsåra (U). Dödsorsak: Uppsalafeber. Dödsnotis: Rusthållaren och kyrkovärden Anders Jansson föd dår 1704 d 11 aug i Råby, Kungsåra som son till kyrkvärden och dannemannen Johan Andersson och modren hustru Elisabeth Magnidotter. Har varit hela sin ungdom igenom hemma hos sina föräldrar och gått dem med lydna och arbetsamhet tillhanda till år 1738, då han gifte sig med sin nu efterlevande kära hustru då boende i Köpsta och varande änka samt moder till 4 små faderlösa döttrar; hennes namn är Anna Börjesdotter Smedberg. Med henne har han blifvit välsignad med 5 barn 3:ne söner och 2 döttrar, af hvilka 2 söner förut äro genom döden bortgågne. Sina egna så väl som stufbarnen har han med faderlig flit och trohet uppfostrat. Kyrkovärdssysslan är honom anförtrodd blefven år 1742 d 28 martii. Ett år har han varit hälftenbrukare på Skepphusa, där hand ock under det året bott. Trogen har han varit si syssla. Nyckter i sin lefnad. stilla och sacktmodig i sin umgängelse. Arbetsam och flitig i sin hushåldning. d 10 augusti lades han ned på sotesängen i den nu gångbara uppsalafebern och afsomnade d 19 ejusdem hvarpå hans andelösa lekamen begrofs d:ca 13 p trinit: Sammanringningen på kyrkogården mitt för lilla kyrkodörren, rätt där backen börjar och är grafven utmärkt med bethalat för 3 1½ fjärndels ringningar a 2 sk. sk 6 I testamente till kyrkan 24 sk.
Ytterligare personer i stadshuset har insjuknat med samma symptom som jag. Personer som jag inte varit nära. Jag kan därför garantera att det inte är jag som smittat dem. Det är inte heller jag som smittat
mitt sökande efter något helt annat fann jag denna dödsnotis på en av PLF-skivorna:
Olofsd, Kerstin Hustru (ålder: 36 År) Lunden
Död 17/11 1764 i Åby (H)
Dödsorsak: Upsalafebern
Anförvanter Sten Rothman -------------- Källa: Åby C:3, s. 112
Detta är alltså i Kalmar län.
Googlade och hamnade på AF och en gammal diskussion i ämnet. Uppsalafebern. Det verkar finnas två olika teorier om vad Uppsalafebern var för något. Någon (chrissan kanske?) som vet vilket som är det korrekta?
- 1. Eftersom det var återfallsfeber så är väl malaria sannolikt, som man skriver på AF
- 2. Tack chrissan En följdfråga; Vad är då skillnaden mellan Uppsalafebern och den gamla benämningen för Malaria, dvs Sumpfeber?
Uppsalafebern: akademisk avhandling under Linnés presidium, Uppsala 1757 http://books.google.se/books/about/Uppsalafebern.html?id=aDxoGwAACAAJ&redir_esc= y (http://books.google.se/books/about/Uppsalafebern.html?id=aDxoGwAACAAJ&redir_esc=y)
Malarimyggor trivdes kring Fyrisån i Uppsala på 1700-talet.
Frossa var en vanlig sjukdom i Sverige under 1700-talet. Sjukdomen kallades också Uppsalafebern. Linné skrev om frossan: I Uppland är ingen sjukdom mer inhemsk och där synes den särskilt ha nästlat sig in. Nästan alla studerande i Uppsala angripas av den. Ingen visste säkert vad som orsakade frossa. Man trodde bland annat att nedkylning eller olika slags mat kunde ge upphov till sjukdomen.
År 1735 försvarade Linné sin doktorsavhandling om frossa och presenterade en ny teori om sjukdomens orsak. Frossa verkade vara vanligast i områden där det fanns lerjordar. Linné antog därför att det var lerpartiklar i dricksvattnet som orsakade sjukdomen. Partiklarna fastnade helt enkelt i blodkärlen. Resultatet blev att kroppen försökte driva ut dem genom kraftiga svettningar och feber. Linné föreslog därför svettdrivande medel som den bästa medicinen mot frossa för att hjälpa kroppen med arbetet.
Idag vet vi att Linné hade fel och att frossa var en form av malaria. Med mikroskopets hjälp har man upptäckt malariaparasiter som sprids med malariamyggor. Eftersom Linné inte hade ett tillräckligt bra mikroskop kunde han inte finna den rätta orsaken till frossa. Trots att hans teori var felaktig låg den ändå i närheten av sanningen. Malaria är på sätt och vis knuten till vatten eftersom malariamyggornas larver lever i stillastående vattensamlingar. På 1700-talet bör mygglarverna ha varit mycket vanliga i de odikade lerjordarnas sankmarker.
En blodfylld hona av malariamygga, Anopheles messeae, fotograferad i ett stall utanför Uppsala.
Malaria var en folksjukdom i Sverige ända in på 1700- och 1800-talet. Den spreds med malariamyggor, Anopheles, som utgör 5 av de 45 stickmyggarterna i Sverige. På den tiden hade de flesta svenskar inga särskilda hus för korna på vintern. Människor och djur sov under samma tak. Det blev mörkt och fuktigt vilket gjorde att myggorna trivdes och malarian spreds. Idag finns fortfarande malariamyggor i Sverige, men sjukdomen malaria försvann från vårt land i början av 1900-talet. Hur kom det sig att den försvann?
Det finns flera orsaker till att malarian minskade. Den viktigaste var att människor skaffade bättre bostäder. Under sent 1800-tal började man bygga särskilda hus för boskapen. Dessa låg åtskilda från människornas hus. Myggorna trivdes bättre i de fuktiga ladugårdarna än i boningshusen. Eftersom malariaparasiterna bara kunde överleva i människors blod så minskade sjukdomen kraftigt.
Malariaparasiterna minskade ytterligare av de kalla somrarna under 1860-talet . Dessutom blev det färre malariamyggor när man under 1800-talet började dika ut de våtmarker där mygglarverna levde. Slutligen var det ungefär samma tid som man började att äta malariamedicin.
Lästips: Medicinsk entomologi av Thomas Jaenson, 1985. Liber. http://www.linnaeus.uu.se/online/lvd/4_2.html (http://www.linnaeus.uu.se/online/lvd/4_2.html)
Malariaparasiter spränger blodkroppar
Malaria är en av de största sjukdomarna i världen. Mellan 300 och 500 miljoner människor är drabbade. Två miljoner människor dör av sjukdomen varje år och mer än hälften av dessa är barn.
Sjukdomen orsakas av encelliga parasiter av släktet Plasmodium. Det finns flera arter som ger olika sorters malaria. Malariaparasiterna lever först inuti myggor och förs sedan över till människor när myggorna suger blod. Parasiterna lever och förökar sig i de röda blodkropparna. Till sist sprängs blodkropparna, vilket leder till att den sjuke får ett kraftigt feberanfall. Detta upprepas med två eller tre dagars mellanrum. I Sverige kallades sjukdomen förr för varannandagsfrossa.
Parasiterna kan dödas med hjälp av olika läkemedel. En av de första verksamma malariamedicinerna var kinin från kinaträdets bark. Ett problem är att parasiterna efter hand blivit resistenta mot flera mediciner. Man måste därför hitta nya mediciner hela tiden.
Malaria finns numera mest i tropiska områden. Eftersom malariamyggorna sticks mest på natten, är ett av de viktigaste sätten att skydda sig mot sjukdomen att sova under myggnät. De flesta människor som bor där malariaparasiter finns har emellertid inte råd med vare sig myggnät eller bra mediciner, och många blir sjuka.
Resistent: Mediciner mot parasiter innehåller ämnen som är giftiga för dem. Det kan hända att parasiten ändrar sin arvsmassa så att den helt plötsligt tål giftet. Då har den blivit resistent (motståndskraftig) just mot den medicinen och man måste hitta en ny. Sådan resistens inträffar också hos bakterier och virus.
10 mar 2010 – Uppsalafebern – malaria i och utanför Sverige – ny utställning på stadsbiblioteket 17-28 mars: Uppsala produktion ... http://bit.ly/9H3KLj (http://bit.ly/9H3KLj) http://twitter.com/Uppsalakommun/status/10274816169
5806 LÄKARTIDNINGEN • VOLYM 96 • NR 51–52 • 1999
Febris Upsaliensis i slutet av 1700-talet Mystisk farsot var nära att ända Linnés forskarbana TEXT BERNDT TALLERUD Författare, fil kand.
Carl von Linné dog som bekant i januari 1778, men om inte försynen och goda vänner varit kanske den världsberömde Uppsalaprofessorn slutat sina dagar halvtannat decennium tidigare, dvs våren 1764, då han drabbades av den gåtfulla s k Uppsalafebern, en infektionssjukdom som länge förbryllade vetenskapen. Linné räddades, enligt egen uppgift, av Nils Rosén von Rosenstein, samma år ryktbar för sitt arbete »Underrättelser om barnsjukdomar och deras botemedel». Däremot strök bland många andra dennes måg och professorskollega Samuel Aurivillius med i samma mystiska farsot.
Historien börjar med ett brev, författat den 29 januari 1754, från Linné till vännen och kollegan vid Serafimerlasarettet i Stockholm, Abraham Bäck. I brevet beklagar sig Linné över familjens dåliga hälsa och skriver bland annat:
»Jag är i ett bedröfwat hushåld; min son siuknade först; där på 2 mine döttrar; i går min 3:die dotter och 2 pigor, och min hustru som wakat några nätter går och klinkar.»
I december samma år insjuknar även fru Sara Lisa, och på nyårsafton får Abraham Bäck ytterligare del av Uppsalakollegans bekymmer:
»Jag har haft en bedröfwelig juhl, ty juhlafton siuknade min hustru i denna gångbara maligne febern och är rätt hårt ansatt; det kostar på att wara gift med siuk hustru och många små barn.»
Iännu ett brev, den 3 januari 1755, börjar Linné oroa sig för den egna hälsan:
»Min hustrus sjukdom fortsätter alltjämt med förskräckliga symtom och vållar mig sömnlösa nätter, och igår på aftonen började jag också må illa, så att jag svävar mellan hopp och fruktan.»
Samtidigt tackar han Abraham Bäck för dennes råd angående behandlingen av sjukdomen och berättar att han givit hustrun både kräkmedel och lavemang men är uppenbarligen rädd för att det hela ska sluta illa:
»Jag är uppriven av hennes klagan och suckar. Mina små gråta och sucka. Överallt är det jämmer. Vad skall det bli av mig stackare, om hon dör? Vem skall ta hand om barnens uppfostran, om hushållet?»
Men Sara Lisa kryar på sig, och den 17 januari kan han meddela att »äntligen under förliden natt, efter 26 dygn, vilken hon tillbragt sömnlös under kvidan och suckan, började hon leva och återhämta sina uttömda krafter genom en ljuvlig sömn, så att vissa förhoppningar uppväcktes, där inga funnits.»
Men, fortsätter Linné, »vem vågar tro något i en så lömsk form av sjukdom?»
En sund skepsis, ska det visa sig, eftersom en försämring inträder i hustruns tillstånd den 20 januari, och den hårt prövade professorn får anledning att på nytt skriva till vännen Bäck:
»Ännu har jag ej upphört att gråta; varannan natt står alltjämt min lilla hustrus liv på spel.» Men den 31 januari tycks faran äntligen över och Linné kan utbrista: »Liksom utsläppt ur fängelset börjar jag njuta av denna jordens luft, emedan min lilla hustru så småningom börjat tillfriskna.»
I Frankrike, vid universitetet i Montpellier, verkar läkaren och botanisten François Boissier de Sauvages. Till denne skriver kollegan Carl von Linné den 20 mars och meddelar att sista kvartalet föregående år bara i Uppsala hundratals människor insjuknat i den mystiska åkomma som hans familj drabbats av:
»Febern exacerberade varje afton kl. 5, paroxysmen fortfor under två timmars tid till kl. 7; den andra paroxysmen inträffade ännu samma afton kl. 11 om natten och räckte till kl. 7 om morgonen eller ända mot middagen. Varannan dag voro anfallen dubbelt svåra. Sjukdomen löste sig äntligen med kräkning och riklig upphostning av segt slem. De sjuka, vilka icke hade diarré, fingo petechier. Över 300 personer insjuknade i Uppsala under okt., nov. och dec. månader 1754 och i synnerhet blevo de angripna, som utsatte sig för dimmig luft.»
Tydligt är att en farsot härjat i staden, frågan är bara vilken. En tidig systematisk beskrivning av den hittar man i Vetenskapsakademins handlingar för år 1754, där Uppsalaläkaren och Linnélärjungen Pehr Zetzell redogör för en elakartad och långsamt verkande febersjukdom han kallar Amphimerina catarrhalis lenta och maligna, dvs långsam och farlig katarral feber, vilken grasserat i Uppsala med omnejd sistlidna höst och som företrädesvis drabbat medelålders personer, dock »få af de förnäma».
Dödligheten är liten, ungefär en procent, och Zetzell tror trots den stora sjukligheten inte att åkomman smittar.
Symtomen är många och varierande. Till de mer illavarslande hör att patienten blir slö och omtöcknad, får orolig mage med omväxlande uppkastningar och diarréer samt lider av ömsevis ymniga svettningar och skälvande frysningar.
Mot slutet av den tre–fyra veckor långa sjukdomsperioden »faller ansiktet ihop, yran blir starkare och en blå ring märks under ögonen, hvarpå detta elände antingen ändas med lifvet eller börjar en myckenhet seg och tjock slem lossna med hosta om mornarne och en jemn svettning». Överlevande får en stark matlust, när kroppen försöker återställa vad den förlorat.
Farsoten fick inom kort namnet »Uppsalafeber», en följd av att stadens studenter vid hemkomsten upphetsat berättat om den. Den 21 maj 1757 lades, under Linnés presidium, den första svenska doktorsavhandlingen om Uppsalafebern, Febris upsaliensis, fram.
Den 30-årige respondenten, Andreas Boström, hade själv drabbats av sjukdomen, och kanske var det anledningen till att han valde just detta ämne för sin avhandling.
Disputationen gick bra, och ett par veckor senare promoverades han av professorn i praktisk medicin, nämnde Samuel Aurivillius, »son av Örbyhus», vars latiniserade efternamn antagits av släktens stamfar kyrkoherden i början av 1600-talet.
I sin avhandling skildrar Boström hur svårt farsoten härjat i staden de senaste åren och att den injagat sådan skräck i människor att många föräldrar tvekat att skicka sina söner till Uppsala akademi. Men, påpekar han också, i takt med att sjukdomen börjat grassera lika mycket på andra håll i landet »har denna fruktan så småningom försvunnit».
Andreas Boström noterar att Uppsalafebern uppträder i tre varianter – en i kombination med fläckvisa utslag, en annan som angriper magen och en tredje som kan leda till delirier och kramper.
Den senare typen blir ibland och särskilt om våren intermittent, dvs häftiga feberattacker som efterträds av lugnare perioder.
Det förefaller alltså som om Boströms beskrivning inte gäller en utan tre sjukdomar – i avhandlingen benämnda Febris petechians, Febris nervosa och Febris intermittens.
Farsoten orsakas enligt Linné och Boström av »störd transpiration» – ett vanligt tillstånd i synnerhet om vintrarna är milda och dimmiga:
»År 1754, då Uppsalafebern härjade särskilt våldsamt, var luften tjock och stinkande. Man kunde från Slottsbacken se den stinkande dimman över Uppsaladalen.»
LÄKARTIDNINGEN • VOLYM 96 • NR 51–52 • 1999 5807
»Jag har haft en bedröfwelig juhl, ty juhlafton siuknade min hustru i denna gångbara maligne febern och är rätt hårt ansatt; det kostar på att wara gift med siuk hustru och många små barn.» Så skriver Linné 1754 till vännen och kollegan Abraham Bäck vid Serafimerlasarettet i Stockholm. ILLUSTRATION: JAN GUSTAVSSON
Också vårluften anser Linné är farlig, eftersom »den är fuktig och när man får supa i sig därav mycket blir därav frossa».
Och han får medhåll av Andreas Boström:
»När studenterna i Uppsala under leende vårdagar för tidigt lägga av sina vinterkläder och sätta på sig sommarkläder och vid denna tid, då tjälen går ur jorden och utsänder en omärklig ånga, enligt vedertagen sed gå ut till den s.k. Polacksbacken utanför staden för att spela boll och därifrån upphettade och törstiga bege sig till närmaste värdshus för att svalka sig med filbunke, så händer ofta att några av dem insjukna i intermittent feber.»
I början av 1760-talet grasserar Uppsalafebern på nytt, och första veckan i maj 1764 lägger farsoten inte Linnés familj men väl husfadern själv i sängen.
En vecka senare skickar denne ett brev till tidigare nämnde Boissier de Sauvages vid universitetet i Montpellier och meddelar att han drabbats av Correptus fui tritæa maligna sæptius petechizante, dvs elakartad varannandagsfrossa med fläckar. Samtidigt berättar han att farsoten föregående höst ryckt bort många Uppsalabor.
Till Abraham Bäck skriver Linné att det är »den fördömda Upsalafebern» som varit i farten igen, och till astronomen Pehr Wilhelm Wargentin den 15 maj att han för egen del aldrig varit närmare döden. Linné ligger till sängs hela maj och nästan hela juni i sin »dödeliga Pleuritis» (förmodligen lungsäcksinflammation) och återfår inte krafterna förrän sent under hösten.
Inte heller Linnés sjukdomsbeskrivning stämmer överens med någon enstaka åkomma. Uppsalafebern tycks vara ett samlingsnamn på tre redan kända och mycket vanliga infektionssjukdomar i Sverige vid den tiden, nämligen fläckfeber, tyfoidfeber och malaria.
Vilken av de tre varianterna av Uppsalafeber kan då Linnés familj ha drabbats av 1754 och Linné själv tio år senare?
Att farsoten i huvudsak grasserade vintertid tyder på fläckfeber. För klädlusen, bärare av smittämnet, erbjöd årstidens väl påpälsade och lindrigt renliga svenskar en utmärkt miljö. Bland soldater i fält och fångar, med sina ofta fruktansvärt dåliga hygieniska förhållanden, var fläckfebern så vanlig att den lika ofta benämndes »fältsjukan» eller »fängelsesjukan».
Mot fläckfeber vittnarå andra sidan de häftiga temperatursvängningarna i förening med mag- och lungbesvär.
Dessutom är farsoten så smittsam att långt fler än trehundra i så fall bör ha insjuknat.
Just det faktum att sjukdomen härjade under årets kyligare månader gör det tveksamt om Uppsalafebern kan ha varit malaria – eller »frossa», som folk sade.
Det var därtill en sjukdom som Linné borde ha kunnat identifiera, eftersom han skrivit sin doktorsavhandling om den: »De febrium intermittentium causa» – Om de återkommande feberanfallens orsak, från 1735.
Det var varmare i Sverige då än nu och sjukdomen var vanlig här till långt in på 1800-talet.
Malarians smittämne behöver en dygnsmedeltemperatur på minst sexton plusgrader (+16) för att utvecklas, och tveksamt är om processen kan fortskrida normalt för den händelse förloppet stannar av under perioder med lägre temperatur.
Återstår tyfoidfeber, som enligt distriktsläkaren (Uppsalas första för övrigt) Jonas Petri Halenius' »Berättelse till Collegium Medicum» härjade i staden hösten 1763:
»Många dogo, mest fattigt folk. Ej en enda av professorsstaten eller av de studerande hade denna feber.»
Det hindrade förstås inte att den främste av professorerna, Linné, fick den följande vår.
Halenius skildrar hur farsoten i början mest höll sig till Kungsängen men att också andra kända pesthärdar, som Kamphavet (kvarteret bakom universitetshuset) och området kring Stadsdiket (nuvarande Kungsgatan), hemsöktes.
Linné, som bodde nära Stadsdiket och därför var mer utsatt än andra »förnäma», hade förgäves försökt förmå stadens myndigheter att göra något åt dessa båda smittkällor.
Ernst Bolin, som forskat i ämnet, slår i sin doktorsavhandling från 1890-talet fast att de äldsta spåren av tyfoidfeber i Sverige finner man i just den form av Uppsalafebern Linnés familj drabbades av. Och med detta besked får vi väl tills vidare låta oss nöja. •
5808 LÄKARTIDNINGEN • VOLYM 96 • NR 51–52 • 1999 Carl von Linné och hans familj drabbades men klarade sig ur den mystiska Uppslafebern och kunde tillbringa sina sista år välmående på gården utanför Uppsala, numera Linnés Hammarby. Här avbildat en dag i månaden maj. FOTO: UPPSALA UNIVERSITET/BOTANISKA TRÄDGÅRDEN
1750 den 9 April reste jag från Björnebo i Tierps socken och blef den 10 sjuk i Uppsala, först i häftig feber 8 dagar, sedan i frossan 6 veckor och i diarrhé 8 dagar. Denna sjukdom kallades Uppsalafebern. Sedan reste jag till Stockholm och kom dit den 4 Juni, blef sjuk på nytt i frossan den 6, men Gudi vare ära, frisk igen den 11 Juni.
Jag reste då till Vasa i Österbotten på kommission, såsom kommissionslandtmätare utan ansökning befalld af Öfverdirektör Jakob Faggot. Den 6 Juli 1750 kom lag fram till Vasa, men plågades af en ovanlig svullnad i mina fötter så hårdt, att jag måste förblifva där till den 16 Juli, då jag enligt order måste resa till Vörå. Den 24 Juli företog jag rågången mot Nykarleby socken, den 30 mot Lappo och den 3 Augusti mot Storkyro. Den 9, 10, 11 och 12 var jag sängliggande af svullnad i mina ben, den 13 gick jag upp rågången mot Lillkyro och den 17 mot Mustasari. För konnektion måste jag gå upp en tvärlinje till Nykarlebyrå mot sjösidan, samt slöt den 28 Augusti.
Den 29 Augusti 1750 dog direktör Olof Ehrnström i Vasa. Den 30 reste jag till Vasa efter befallning, för att bevista begrafningen och publika dokumenters för- segling.
Den 5 September reste jag tillbaka till Vörå. Den 6 företog jag rågångarnes konnektering, den 10 mätning af de byars rågångar som stötte till Oravais och Kimo samfälda utmark, nämligen Karfvat, Kajtsor, Kofjocki, Tuckur, Rökie och Mäkipä byar i Vörå socken. Den 24 September började jag med konnektionen. Från den 1 till den 8 Oktober hade jag åter känning af frossan. http://runeberg.org/samlandt/3/0220.html (http://runeberg.org/samlandt/3/0220.html)
Skorpa smedsfolk 1744-1756 Smed Urbom Anders? född 1700C Död 1756 Uppsalafeber http://www.wisthbf.se/lantbruk-handel-industri/skorpa/skorpa-smedboende.html (http://www.wisthbf.se/lantbruk-handel-industri/skorpa/skorpa-smedboende.html)
Per Magnus Pelander. F. i Misterhult 1722 26/7; fad. kyrkoherde. Prv. 50. Pastorsadjunkt i Gärdserum 50, i Tryserum 57. D. i »uppsalafeber» där 1761 l5/9. http://sv.wikisource.org/wiki/Sida:%C3%96stg%C3%B6tars_minne.djvu/249 (http://sv.wikisource.org/wiki/Sida:%C3%96stg%C3%B6tars_minne.djvu/249)
-------
Han hade även, enligt egen uppgift för att bota sin egen svåra huvudvärk, börjat lukta litet på medicinen, när han vid 1730-talets slut tog tjänst som informator hos hovapotekaren Aegidius Ziervogel i Sthlm. Dessutom vårdade G dennes vackra naturaliekabinett, övade sig på apoteket i farmaceutiska laborationer och studerade på egen hand anatomiska och medicinska arbeten. I Sthlm gjorde han Linnés personliga bekantskap. Åter i Uppsala beslöt G att helt ägna sig åt medicinen. Han blev Linnés och Rosén von Rosensteins lärjunge, hjälpte den senare att vårda de sjuka under den grasserande Uppsalafebern och disputerade för honom våren 1744 på en farmaceutisk avhandling (De tincturis, essentiis et elixiriis). http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=13080 (http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=13080)
Beata was born 1718 on the Svea Artillery Regiment, as the daughter of sergeant Carl Persson Nyman and Beata Persdotter Dahlpihl. She married C. G. Östedt in Stockholm at 1740 and died 1759 of Uppsalafebern, which is nowadays speculated to be Malaria. http://www.geni.com/people/Beata-Elienora-Nyman/6000000011072061024 (http://www.geni.com/people/Beata-Elienora-Nyman/6000000011072061024) ---------------
I samband med Globalgruppens, från Röda Korset, utställning Uppsalafebern - malaria i och utanför Sverige på Uppsala Stadsbibliotek bjöds Birgitta Dahl in för att tala om malaria. Birgitta Dahl bjöd under onsdagskvällen på en mycket engagerande presentation om bland annat en av fattigdomssjukdomarna som dödar miljoner: malaria. Birgitta är numera ordförande i svenska UNICEF-kommittén och i Världsinfektionsfonden. http://kultursamhalleetnografi.blogspot.se/2010/03/birgitta-dahl-om-malaria.html (http://kultursamhalleetnografi.blogspot.se/2010/03/birgitta-dahl-om-malaria.html)
Död: 22 aug 1764 dödde bonden Jonas Olssons hustru Margreta Jakobsdotter i Uppsalafebern, 59 år gammal. Begraven den 26 aug 1764 i Film. (Film F:1 1764 [SOR]). http://fam.ronne.se/b/AT01/AT01_009.HTM (http://fam.ronne.se/b/AT01/AT01_009.HTM)
----------------------------------------------
1754 insjuknade hela familjen. Sara Stina blev mirakulöst räddad. Samma år föddes sonen Johannes (han dog i uppsalafebern före sin treårsdag). På julafton 1754 insjuknade Sara Lisa i uppsalafebern så svårt att hon var nära döden. Krisen var över efter en månad.
1757 föddes under stora svårigheter dottern Sophia, räddad till livet av fadern genom munmot- munmetoden. (1781 gifte sig Sophia med akademiombudsmannen Samuel Christoffer Duse, jfr notis vid 1751; hon dog 1830.) http://www.linneshammarby.se/SLH/SLHaktivitet/Arsskrift_2009.pdf (http://www.linneshammarby.se/SLH/SLHaktivitet/Arsskrift_2009.pdf)
-----------------
TRÄDGÅRDEN FLYTTAS Efter Linnés död 1778 började trädgården förlora sin ledande ställning. Platsen var inte heller perfekt för vare sig odling eller boende, det hade Linné själv erfarit. Närheten till Fyrisån medförde ständiga översvämningar och massor med mygg som kunde sprida den livsfarliga så kallade Uppsalafebern, som också drabbade Linnés familj. Ytan blev med tiden också för liten för alla de växter och anordningar som fanns där. http://www.sfv.se/cms/showdocument/documents/sfv/kulturvarden/2007_02/mitt_elysi um_linnetradgarden_i_uppsala.pdf (http://www.sfv.se/cms/showdocument/documents/sfv/kulturvarden/2007_02/mitt_elysium_linnetradgarden_i_uppsala.pdf)
-----------------
Lars Larsson. Bonde, landbonde i Östra Hallen, husman i Kalfswad. Född 1694 i Hallen, Idenor. Död i Uppsalafebern 66 år gammal 1760-02-10 i Hallen, Idenor (C:1).
Startsida Artiklar ur medlemsbladet 2005 När Uppsalafebern kom till Falkenberg ... Peters äldre syster, i så fall Catarina Stenberg som var född i Laholm 1758 18 ... www.genealogi.se (http://www.genealogi.se) -----------------------------------------------------
Brännarsjukan var gångbar även på andra orter, exempelvis i Uppsalatrakten där den fick namnet Uppsalafeber. http://www.varmlandsrotter.se/download/va1986_2.pdf (http://www.varmlandsrotter.se/download/va1986_2.pdf)
Nils Andersson Högen i Yttersta 47 år Uppsalafeber, Stora Lundby F1 1694-11-25 http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:ny8Np8_g484J:camilladufva.s e/o0000182.htm+uppsalafeber&cd=96&hl=sv&ct=clnk&gl=se (http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:ny8Np8_g484J:camilladufva.se/o0000182.htm+uppsalafeber&cd=96&hl=sv&ct=clnk&gl=se)
------
Tal Uppsala Konsert & Kongress 6 februari 2008 Göran Hägglund, Socialminister
Anförande av Göran Hägglund i samband med Nätverkskonferensen
Obs! Det talade ordet gäller!
En händelse som ser ut som en tanke är att denna konferens om hälso- och sjukvård hålls just i Uppsala. I dagarna högtidlighålls nämligen Akademiska sjukhusets 300 årsjubiléum. Mycket har hänt inom hälso- och sjukvården sedan Akademiska sjukhusets tillkomst. Mycket har hänt med folkhälsan. Då var medellivslängden i Sverige 30-35 år. Och en femtedel av spädbarnen, vissa år till och med en fjärdedel, dog före ett års ålder. Pest var fortfarande en fruktad farsot. Frossa var på en vanlig sjukdom. Sjukdomen kallades också för Uppsalafebern (och var en form av Malaria). Carl von Linné var inte vara bara en vetenskapsman med intresse för botanik. Han var även medicine doktor och skrev sin avhandling om just frossan. Linné antog att lera i dricksvattnet orsakade sjukdomen. Partiklarna fastnade helt enkelt i blodkärlen och kroppen försökte driva ut dem genom svettningar och feber. Linné föreslog svettdrivande medel som den bästa medicinen mot frossa. En föga framgångsrik metod, kan väl tilläggas! Det är inte utan en viss tacksamhet jag kan konstatera att läkekonsten har utvecklats sedan dess! http://www.regeringen.se/sb/d/7489/nocache/true/a/97515/dictionary/true (http://www.regeringen.se/sb/d/7489/nocache/true/a/97515/dictionary/true)
---------
Sven dog 1796, tre år senare tog dottern Sissa med make Sven Persson över Nyby 10.
24 april begrofs Sven Eskilsson f.d. .åbo i Nyby som af somnade d 14 april näst. af upsala eller Carlsonska febern, 51 år gammal. Begrofs 4 Sön sistl d 24 april.