1) (numera knappast br.) kusin (se d. o. 1 ). O PETRI Tb. 206 (1528) ; möjl. till 2 . Eij må Biskoper . . desse låtha hionelag tilsamman byggia . . som äre Syskone barn. Lagförsl. 99 ( c. 1609) . Kusiner eller syskonebarn på både fäderne och möderne sidan. PALM?N JurHb. 133 (1859) . IllSvOrdb. (1955) . jfr halvsyskon- , helsyskon- , nästsyskon- , samsyskon-barn .
2) om person som är barn till ngns syskon; i pl. särsk. sammanfattande, om barn till ngns bror (bröder) o. syster (systrar); jfr brors- , syster-barn . Sysslingar voro egentligen systerlingar, barn af systrar, liksom bryllingar voro bröderlingar, barn af bröder; om barn af broder och syster sade man syskonbarn. TEGN?R HemOrd 25 (1881) . Den bortgångna sörjes närmast av en syster . . samt syskonbarn. ST 24 / 2 1940 , s. 4. I svensk lag har syskonbarn endast den gamla betydelsen 'barn till syskon', alltså 'kusiner'. Men nu för tiden blir det allt vanligare att nyttja ordet . . som sammanfattande beteckning för brorsöner, systersöner, brorsdöttrar och systerdöttrar. SvD 8 / 8 1949 , s. 6. SvOrdb. (1986) .