Titel: Fränka
Skrivet av: Åke Tilander skrivet 2000-10-03, 15:50
Hej Urban!
Ditt inlägg är intressant och väl värt att läsa. Det är så långt och innehållsrikt att det finns många intressanta punkter och trådar att ta upp. Jag kan bara beröra några.
* Först om fränka. Det är helt rätt som Jörgen Tollesson skriver att ordet fränka blott och bart betyder vilken kvinnlig släkting som helst utan att närmare ange släktskapet. Min poäng var dock att man knappast i praktiken använde beteckningen fränka om nära kvinnliga släktingar för vilka man har andra släktskapsord, t.ex. mor, syster osv. Jag håller helt med om att man språkligt sätt skulle kunna göra det, men min fråga är: förekom det i praktiken? Känner någon till något konkret exempel på när någon omnämner sin kusin (eller mor eller syster) som sin fränka vid mitten av 1600-talet?
2. Jag är helt på det klara med att arv kan och har kunnat vandra underliga vägar genom olika släkter. Om i tur och ordning följande personer dör: mina barn + min fru + mina syskon; mina föräldrar; mina mor- och farbröder; mina kusiner; mina kusinbarn; deras äkta hälfter, så kommer mina kusinbarns mäns och hustrurs arvingar, t.ex. deras föräldrar att ärva min kvarlåtenskap. Sådana märkliga arvsgångar inträffar då och då.
Det var dock inte en sådan situation det handlade om i Lottas fall. Det jag påstod som sannolikt var att en kvinna (vi kan kalla henne Beda) vid denna tidpunkt inte verkar ärva genom kvinna (Anna). Den situation det handlar om är ju när kvinnan som arvet går via (Anna) är död vid arvlåtarens frånfälle. Alltså inte när Anna fortfarande lever. Om Anna fortfarande lever kan naturligtvis arvet gå via henne oberoende av om det skiftas eller ej.
De exempel du ger verkar handla om när Anna först ärver men arvet förblir oskiftat och sedan Beda ärver när sedan Anna i sin tur dör. Om kvinnor överhuvudtaget har arvsrätt är det självklart att arv kan vandra den vägen i en släkt.
Du frågar om källor. Så här skriver Göran Inger professor emeritus i rättshistoria i sin bok Svensk rättshistoria på sid 31 Dock tycks det ha varit så, att kvinna som var släkt med den döde genom kvinna, t.ex. dotterdotter, mormor, moster och systerdotter saknat arvsrätt.
* Du refererar till Margretelundsprocessen 1719-1723. I relation till den tidpunkt vi diskuterar mitten av 1600-talet är den väldigt sen och jag tror inte att man utifrån situationen då kan dra slutsatser om hur det var på mitten av 1600-talet. Just under de första årtiondena på 1700-talet sker stora förändringar i samhället och på lagstiftningsområdet. Viktigt i detta samanhang är ju 1720 års Bördsrättsförordning. Redan innan den har ju redan successivt stora förändringar skett.
Det skulle vara intressant om någon kunde ge något exempel på att en kvinna ärver via en (död) kvinna i början eller mitten av 1600-talet. (Helst utaför Småland där läget nog kunde vara lite annorlunda vid denna tid).
Det är dock helt riktigt att min slutsats var fel. Det framgår ju om inte annat av Elisabets klarläggande av släktskapsrelationen. Å andra sidan kanske man kan säga att det kanske var just därför som det blev en rättslig tvist av det hela.