Titel: Fränka
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2000-10-01, 21:24
Frågor om börds- och arvsrätt är intressanta men ofta svåra. Eftersom jag tycker att Åke Tilanders uttalanden är alltför kategoriska och dessutom helt saknar källhänvisningar vill jag justera ett par uppgifter. Jag utnyttjar tillfället att dessutom ge ett kort sammandrag över bördsrätten och dess praktiska betydelse för släktforskare. Kanske kan det intressera någon.
Vad är en frände? Åke Tilander hävdar att en fränka inte tillhör kretsen av de närmast kvinnliga släktingarna och sannolikt inte kunde användas ens om syskonbarn (kusiner). Det enda jag har hittat om ordet i de källor jag har tillgängliga är detta:
Frände – och dess femininform fränka – betecknar en släkting: “Person med vilken någon räknar sig i släkt (på grund av blodsband eller giftermålsförbindelse), anförvant, anhörig, skyldeman”. Frände kunde därför användas i vid betydelse om släktingar i allmänhet utan någon uttalad avgränsning. Det utvecklades emellertid på sina håll en tendens att reservera frände för mer avlägsna släktingar, särskilt släktingar i sidoled från och med syskonbarn (kusiner). I en kommentar från 1765 sägs också att ordet “fordom (brukades) i synnerhet för syskonbarn”. På 1800-talet kom uttrycken frände och fränka åtminstone inom vissa kretsar att i första hand användas om ingifta personer.[color=0000ff][1][/color]
Eftersom den ursprungliga allmänna betydelsen levde kvar i bibel- och lagtexter måste man emellertid räkna med att den fortfarande användes, åtminstone i mer officiella sammanhang som i religiösa eller juridiska ärenden. När hovrättsledamöterna 1640 uttalar sig om arvejord måste erbjudas bördemännen genom hembud av säljaren och inte som nu ofta skett först av köparen efter försäljningen förklarar de att hembud till “nästa fränder”, till och med syskonbarn (observera avgränsningen!), var förenligt med lagstiftarens uppsåt.[color=0000ff][2][/color]
Vad är skillnaden mellan arvinge och bördeman? Tilander talar om arvsrätten och bördsrätten som om de vore ett. Arvsrätt och börderätt är emellertid inte alltid synonyma begrepp, liksom inte heller arvinge alltid är detsamma som bördeman. Det beror på det så kallade bördsrättsinstitutet.
Vad är bördsrätt? Bördsrätten innebar att en enskild person med ärvd jord aldrig hade obetingad förfoganderätt över denna. Släkten hade alltid medbestämmanderätt. Man fick inte sälja eller utan vidare skänka bort arvejord utan släktens tillstånd. Redan i landskapslagarna finns bestämmelser om bördsrätten och rester av detta rättsinstitut levde kvar in på 1800-talet. Ett viktigt inslag i bördsrätten var att från och med Magnus Erikssons landslag kunde fädernejord bara förköpas av fädernefränder och mödernejord av mödernefränder.
Bördsrätten omfattade däremot inte avlingejord i Magnus Erikssons landslag och senare Kristoffers landslag (som gällde till och med 1735). Avlingejord var jord som någon själv odlat upp eller köpt eller jord som överlåtits såsom gåva eller giftorätt. Det kunde också vara jord som någon bytt till sig utan att använda arvejord som betalning. Denna jord fick man i princip själv fritt förfoga över. (Stadslagen, som gällde till och med 1745, avvek från landslagen och lät bördsrätten omfatta även annan förvärvad fast egendom.)
Vad är en bördeman? En bördeman är en jordägares släkting med förköps- eller återlösningsrätt vid försäljning av arvejord, jord som tillhör samma släkt. Det var endast under speciella omständigheter det var möjligt att sälja ärvd fast egendom till en utomstående och det förutsatte att bördemännen gett sitt samtycke.[color=0000ff][3][/color]
Var tillämpningen av bördsrätten enhetlig? De medeltida reglerna var kanske tillräckliga för sin tid[color=0000ff][4][/color] men de blev allt svårare att tillämpa. Under 1600-talet blev det uppenbart att bördsrättsbestämmelserna var föråldrade. Landslagen var i vissa avseenden otydlig då det gällde vad som var arvejord och vilka som egentligen skulle räknas som bördemän. Det i sin tur ledde till att bördsrätten kommit att missbrukas.
Om en man förvärvade en egendom som avlingegods hade hans bror inte rätt att börda jorden om han ville sälja den vidare. Om mannen däremot dog skulle jorden ärvas av barnen och enligt lagen betraktas som arvejord. Om barnen ville sälja jorden hade faderns bror plötsligt rätt att börda jorden, som nu var arvejord. För många var det stötande och orimligt att farbrodern skulle ha större rätt till egendomen då den ägdes av brorsbarnen än när den var i broderns hand.
I landslagen gjordes ingen skillnad då det gällde bördsrätt på tillbytt och inköpt egendom, om betalningen bestått i arvejord eller pengar från försäljning av arvejord. Bördsrätten flyttades då över till den nya egendomen. Lagens otydliga bestämmelser gjorde det möjligt för någons bördemän att efter dennes död kräva att få börda dels den ursprungliga arvejorden men också den nya egendomen.
Det första exemplet demonstrerar skillnaden mellan arvinge och bördeman: Mannens arvingar till den köpta jorden var hans barn, och brodern var varken bördeman eller i praktiken arvinge. När mannen dog blev jorden arvejord och brodern blev därmed bördeman utan att fördenskull vara arvinge. Brodern hade däremot hela tiden varit bördeman till den jord mannen ärvt, förutsatt att den ärvts från någon gemensam släkting.
1720 infördes därför en ny bördsrättsförordning. Den reglerade tydligare bördsrättens utsträckning och begränsade antalet personer som kunde åberopa bördsrätt vid försäljning eller återlösen.[color=0000ff][5][/color] I 1734 års lag formulerades reglerna för vilka som var bördemän på följande sätt:
“Bördemän äro säljarens barn och bröstarfvingar, så länge the til äro: sedan föräldrar och förfäder, och the som honom å sidone skylde äro til och med syskonebarn [det vill säga kusiner], eller the, som i lika led med them äro. Doch måge ej säljarens fädernes fränder börda säljarens mödernes jord, ej eller mödernes fränder säljarens fädernes jord.”[color=0000ff][6][/color]
Kunde inte börd eller arv gå genom kvinnliga led? Tilander skriver: “För det andra verkar det som att kvinna inte ärver genom kvinna, dvs dotterdotter, moster, systerdotter, mormor ärver inte.”
Bland adeln utvecklades en tendens till att låta bröder få välja arvslott före systrar under 1600-talet, vilket missgynnade kvinnorna. Det är nog detta Tilander syftar på när han skriver om kvinnans arvsrätt, liksom följande: “Hon är arvsberättigad men fick nog i första hand sitt arv i form av annan egendom än arvejord.”
Rättshistorikern Christer Winberg ger emellertid ett exempel på släktskap mellan säljare och bördeman i Margretelundsprocessen 1719-1723, som omfattade olika adelspersoner. Tablån visar – vilket Winberg själv uttryckligen påpekar – att släktskapen räknades genom bägge könen, “dvs att det patrilineära systemet [att släktskap till ett gemensamt ursprung går på manssidan, vilket i praktiken kan innebära att arvegods hålls samman på manssidan medan kvinnorna löses ut] inte hade slagit igenom i detta fall.” Winberg konstaterar också att den medeltida bilaterala uppfattningen [att släktskap räknas genom bägge könen] levde kvar bland adeln på 1600-talet, jämsides med den patrilineära uppfattningen.[color=0000ff][7][/color] Det innebär att Tilanders tre slutsatser i inlägget den 30 september kl. 15:14 inte håller.
Uppfattningen att släktskap räknas både på mans- och kvinnosidan är den dominerande och också den som återspeglas i lagtexterna. Det är helt uppenbart så för allmogen.
I min analys av Johan Bures släktbok från 1600-talets första år finns fyra uppgifter om innestående arvejord i andras hemman.[color=0000ff][8][/color] Två av dessa rör andelar som ärvts på spinnsidan:
Lukas Persson i Teg hade sex skälsland innestående att kräva av sin farmors brorsons måg Olof Björnsson i Bure. Jorden hade efterlämnats i arv efter Lukas’ farmors far Anders Jakobsson i Kåge Jakob Anderssons dotter Karin i Piteå hade fem lotter i Lappmarken. Karins dottersons dotter Anna Andersson på Bondön i Piteå ägde av dessa tre lotter.
I själva verket var det vanligt att vänta med att lösa ut sina arvslotter i ett hemman, oavsett hur de ärvts. “De outlösta arvslotterna kunde av allt att döma stå inne i hemmanet under mycket lång tid, ofta i flera generationer. (---) I stället för en ordning där jorden skiftas efter en död person, och där arvingarna sedan sitter säkra på sina lotter, visar målen på ett system där arvsskiftena, i den mån de alls äger rum, är provisoriska och där en död persons ättlingar i tredje, fjärde eller femte led kan ställa krav på jord som förfadern eller –modern innehaft.” [color=0000ff][9][/color]
Varför löste man inte alltid ut medarvingar? Det kan ha funnits olika anledningar till varför man inte löste ut syskon eller andra arvingar:
Flera kungliga förordningar utfärdades på senmedeltiden och i början av nyare tid mot klyvningar av skattehemman.[color=0000ff][10][/color] En knapp ekonomi kunde göra det mycket svårt för en bonde att lösa ut medarvingar utan att klyva hemmanet. I ett rättsfall från Norrala socken 1616 berättas om hustru Elin i Åkre, som “äger inthet bötha med, wthan allenesth 3 skattmåll 4 fampnar Jordh och 10 mark I Huuss i ett wttbrukatt Hemman, och then på Hemmanet boor förmår inthet Lossa Henne wth”.[color=0000ff][11][/color] Lagen om bördsrätt hämmade kraftigt möjligheten att sälja jord till utomstående för att få in tillräckligt med medel för att lösa ut arvingarna. I vissa trakter – i Uppland under 1500-talet och i Norrland ännu under 1600-talet – tillämpades fasta jordpriser vid försäljning till arvingar och bördemän enligt medeltida modell. Priserna var låga och stod inte i proportion till det marknadsmässiga värdet och de höga prisstegringarna på andra varor.[color=0000ff][12][/color] De låga jordvärderingarna bör ha avhållit arvingar från att avhända sig jord. (En annan följd av detta var att släktingar som löstes ut från ett hemman missgynnades, medan den som övertagit gården gynnades.) Så länge man ägde en andel i ett hemman, oavsett hur avlägset, kunde det någon gång inträffa att ägandeförhållandena ändrades så att man själv eller ens barn eller barnbarn eller barnbarnsbarn kunde överta hemmanet genom att lösa in andra delägare. Man hade så att säga ena foten inne, utifall att. För adelssläkter kan den sista punkten ha varit en avgörande faktor.
Är en bördeman eller arvinge alltid en släkting? Medelåldern var inte särskilt hög och folk gifte sig och dog (jag menar inte att det ena behöver vara en följd av det andra). Det var brukligt, för att inte säga nödvändigt, att gifta om sig om ens partner dött. Och om man sedan dog kanske den nya partnern gifte om sig. Detta innebär att arvsrätt och bördsrätt genom sidoarv och bakarv kunde övergå till personer utan några som helst blodsband till den ursprunglige ägaren av en viss jord. Det var också sed att benämna män som bördemän, trots att deras anspråk baserades på sina hustrurs rätt. Det kan därför många gånger vara svårt att säga om en bördeman är en egentlig släkting eller arvinge.
Ett faktiskt exempel från Norrala: Bonden Johan Jonsson Rut i Hamre nr 2 får en son, som dör senast 1663. Innan dess har han dock fått en son med sin hustru Gölin. Denne son ärver faderns innestående arvslott i Hamrehemmanet, men dör kort därefter. Arvslotten ärvs därför av Gölin. Gölin gifter därefter om sig med Hans Eriksson i Söderhamn men dör efter att ha fått två barn med honom. Arvslotten ärvs därför av denne Hans Eriksson och när han i sin tur dör övergår den till sönerna Johan Hansson Aborre och Lars Hansson Aborre. Dessa gör så sent som 1695 anspråk på del i hemmanet.[color=0000ff][13][/color]
I detta fall var bröderna Aborre på något sätt arvingar till Johan Jonsson Rut, men de har inga som helst blodsband med honom eller hans familj. De var alltså inte släktingar i vår mening. Men vilka var egentligen bördemän om de själva ville sälja jorden – deras fars släktingar, deras mors släktingar eller deras mors förste makes släktingar – och kunde de själva vara bördemän om någon medarvinge i Hamrehemmanet ville sälja jord där? På den första frågan gäller att det under 1600- och 1700-talen rådde stor förvirring och långa debatter om hur man skulle se på jord som ärvts utur släkten. Däremot lär de inte ha kunnat stå själva som bördemän.
Bördsrätten och släktforskaren Uppgifter om bördsrätt kan ge viktiga ledtrådar i släktforskningen. Lagen krävde att den sålda jorden skulle erbjudas bördemännen i hemmet – så kallat hembud – och också uppbjudas på tinget, åtminstone om den köpts av en icke-släkting. Det innebär att domböckerna innehåller många noteringar om sådana uppbud, i synnerhet från 1600-talets andra hälft.[color=0000ff][14][/color] Eftersom egendom trots allt såldes utan att reglerna följts helt och hållet finns där också många fall där bördemän på tinget kräver att få inlösa jord som kunnat vara i annans ägo i många år. För den som vill gå bortom kyrkböckerna i sin forskning är sådana uppgifter guld värda!
Noter: Källor och litteratur 1. Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien, bd 8, Lund 1926, sp. 1703-1706. 2. Christer Winberg: Grenverket. Studier rörande jord, släktskapssystem och ståndsprivilegier (Stockholm 1985), s. 55. 3. Gerhard Hafström: “Bördsrätt”, Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid, d. 2, 1957, sp. 509-512. 4. För exempel, se A.F. Liljeholm: “Medeltida arvslagar och släktskapsbestämning. Studier i svenskt diplomatarium”, Personhistorisk tidskrift 1950, s. 85ff. 5. J.C. Almquist: “Bördsrättsförordningen 1720 och dess historiska förutsättningar”, Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1934, s. 178-217. 6. Jordabalkens sjätte kapitel, “Om then, som rätt til börd äger”, 1§, Sveriges rikes lag: Gillad och antagen på Rikdagen år 1734, faksimilutgåva, 1981, s. 48. Släktforskarnas årsbok 1996, s. 267. 7. Winberg, a.a., s. 49, 52. 7. Urban Sikeborg: “Johan Bures släktbok över Bureätten. Tillkomst och tillförlitlighet”, 9. Winberg, a.a., s. 89f. 10. Gabriel Thulin: Om mantalet (Stockholm 1890), s. 13; Josef Sandström: Markland och bördsrätt. Till frågan om marklandsbeskattningens uppkomst i Svea-landskapen (Uppsala 1927), tryckt som bilaga till Upplands fornminnesförenings tidskrift, bd 10, s. 48f. 11. Strödda domböcker och rättegångsprotokoll, volym 17, Riksarkivet. 12. Jan Myrdal & Johan Söderberg: Kontinuitetens dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige, 1991, s. 510-512. 13. Urban Sikeborg: “Släkten Rut i Hamre nr 2, Norrala”, ALIR-anor 1992:4, medlemsblad för forskarföreningen ALIR, Söderhamn. 14. Se den pedagogiska beskrivningen i Per Clemensson & Kjell Andersson: Hembygdsforska! Steg för steg, 1990, s. 171.