Titel: Fru / fröken
Skrivet av: Johan Brandt t. Grevnäs skrivet 2005-03-05, 19:58
Hej! Som ståndspersoner räknades socialt de personer som tillhörde de (högre) stånden d.v.s. adeln, prästerskapet och till en del borgarskapet. Socialt kom därutöver ofrälse ståndspersoner att räknas med till ståndspersoner. Klädsel är faktiskt ofta en bra indikator för det, vem tillhörde de högre stånden och vilka inte. Gränsen för herrar gick emellan vadmalströjan och rocken, såsom Bo ovan skildrar. Att bära värja kunde även vara det och här menas inte bara soldater. En indikator kan vara även det, att högreståndspersoner kunde hålla husandakter och lät döpa sina barn hemma - med flera förnamn. Strikt är det inte alltid så - t.ex. oäkta barn kunde få flera förnamn - kanske för att dölja oäktheten. Sittordningen i kyrkan, om den finns bevarad, ger information om rangordningen. Var gick då gränsen? För armens befattningar och deras innehavare gäller, att alla underofficerare räknades till ståndspersoner. Situationen försvåras dock av det faktum, att många underofficerare och officerare hade andra högre tjänster -tjänsternas rangställning utgjorde ju grunden för hierarkin med ett definitivt beslut om detta fr.o.m. 1700-talet. ranghierarkin förändrades sedan med tiden. Tjänstemän räknades till ståndspersoner (frälse eller ofrälse). Således var en skrivare ståndsperson och oftast utgjorde just gränsen till allmogefolket. Dessa tjänster medförde offentlig makt med juridiskt ansvar. Tjänstemän tillsattes. Bro- och jaktfogdar, sexmän och andra sockenförvaltningens förtroendevalda räknades inte till ståndspersoner. I fall en person inte hade en tjänst som motsvarade hans höga ställning annars i samhället kunde han utöva de fria konsterna. Detta skulle dock inte betyda hårt och smutsigt kroppsarbete och att vara underordnad. Klåckare kan räknas som gränsfall. Mången gång hade de ansvar för folkundervisningen och då räknas de definitivt till ståndspersoner. I borgarståndet blir gränsdragningen svår. Fabrikörerna och apotekare räknades säkerligen till ståndspersoner. Så även hantverksmästare och boktryckare. Inom sjöfarten är gränsdragningen även svår - sjökaptener var ståndspersoner definitivt, möjligen även fartygsklarerare och mäklare. Tydligt är att skrivarbete och till en del bokbildning kan utgöra ett kriterium för ståndsmässighet. På lansdbygden räknades titeln arrendator främst för ståndspersoner, som utarrenderade land, men inte bebrukade det själv. Vid inspektorerna kan man säga att gränsen gick gentemot allmogen. På brukssamhällen var brukets bokförare ännu ståndsperson.
Vissa direkt underordnade räknades till ståndspersoner på grund av arbetets karaktär, så t.ex. informator.
Allt hade sin plats i ett ståndssamhälle - även om det fanns gränsöverskridningar (t.ex. adelmän som präster eller borgare, adelsmän som inhysingar). Det fick man inte överskrida eller missakta. Eftersom indelningen var avsedd vara bestående skulle gränserna beaktas - om inte som bringade detta t.o.m. undergång för hela släkten ansågs det. Vanära var följden.
Allt detta är säkert samhälleliga konstruktioner, som även förändrades under tiden - alldeles såsom A.R. ovan påpekar.