Titel: Examina
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2011-03-27, 18:40
Vad jag skrivit är inte en doktorsavhandling, men används vid undervisningen vid Göteborgs universitet. Per Clemensson (som f.ö. är min chef) har läst vad jag skrivit, och har inte kommenterat.
Dopvittnen är vittnen till dopet och har därför - precis som Stefan och Åke påpekar - religiösa och moraliska plikter. Sedan 200-talet har dopvittnena haft ansvar för barnets religiösa fostran, om föräldrarna var oförmögna till det. Vid den tiden var det naturligtvis ett mycket viktigt uppdrag eftersom barnet kunde komma till en icke-kristen familj om föräldrarna dog.
Det finns (fanns) ingenstans i lagen någon förpliktelse för dopvittnen att försörja barnet; vad dopvittnen hade för förpliktelser definierades i 1686 års kyrkolag. De som hade en viss förpliktelse att försörja barnet var släktingarna och i sista hand socknen. Nu var det ofta så att släktingar var dopvittnen, och oftast var det naturligtvis så att det var den/de släktingar som stod föräldrarna närmast (visst hade man favoriter bland sina syskon!) som fick uppdraget - och om föräldrarna sedan dog så hände det att barnet hamnade just hos ett av dopvittnena. Men då alltså inte för att vederbörande var dopvittne utan pga släktskapet och för att det var någon som stått särskilt nära (kanske också geografiskt nära) en av föräldrarna.
Nu skall man verkligen inte skylla Per Clemensson för att uppfattningen att dopvittnena hade försörjningsplikt förr är så spridd. Alla som tror så har verkligen inte läst hans (utmärkta) bok! Uppfattningen härrör säkerligen från skrivningen att dopvittnena har ansvar för barnets religiösa fostran, vilket idag uppfattats så att det var ett ansvar också för barnets lekamliga fostran. Det finns alla möjliga uppfattningar om hur saker var förr som är helt felaktiga, även hos dem som borde veta bättre. Vi har t.ex. idén att det förr bara var gifta kvinnor som bar bindmössa (hätta, oftast i broderat siden) - i själva verket bars bindmössa från konfirmationen av alla flickor/kvinnor. Men den här idén om att det bara var gifta kvinnor är grundmurad och sprids t.o.m. av vissa hemslöjdsbutiker och inom många folkdanslag och hemslöjdsföreningar - och här borde man veta bättre.
Men förutom att det saknas lagrum så kan vi ju se på själva verkligheten (som Åke och Stefan gjort): hur skulle man få dopvittnen om dessa därmed lovade att ta hand om barnet? I stora delar av landet var det vanligt med fyra dopvittnen, två gifta och två ogifta - hur skulle en ogift piga kunna dra försorg om de fyra-fem-sex barn hon var dopvittne för? Det var också en vanlig sed att om särskilt högt uppsatta personer besökte socknen just när ett barn skulle döpas så blev de dopvittnen - tror någon på fullt allvar att grevar, prinsessor och andra högdjur var beredda att försörja de tjogtals med torparbarn de var dopvittnen för?
Vi kan också se på var föräldralösa barn verklighen hamnade. Ja, någon gång var det faktiskt hos ett dopvittne (se förklaringen ovan), men oftast var det inte alls så. Hade dopvittnena haft någon laglig förpliktelse att sörja för barnet hade man väntat sig tvärtom, dvs. att oftast hamnade barnen hos dopvittnen och någon enstaka gång var det inte så. Inte ens släktingar hade någon oavvislig plikt att försörja föräldralösa syskonbarn etc. - hade släktingar (eller dopvittnen!) haft det hade vi i princip aldrig haft några barn som auktionerades ut av socknen.
Tvärtom har faddrarnas (moraliska) plikt att ens ge gåvor till sitt fadderbarn begränsats genom lag (ca 1650, missbruket med faddergåvor avskaffas). Det var dock vanligt med fadderpenning (en mindre penninggåva).
Ulf, jag vet inte vad Du menar med att mitt påstående låter ganska luddigt? Exakt vad är det som är luddigt med att ha en moralisk plikt att på olika (exemplifierade) sätt främja barnets intresse?
Ingela PS. Ett enkelt sätt att få grundläggande information om vad som gällde i alla fall under 1800-talet är att använda sig av Nordisk Familjebok, numera publicerad på nätet: dopvittne i 1800-talsupplagan, dopvittne i Uggleupplagan. Eller SAOB, som har exakt samma definition (se fadder).