Titel: Blåblodig
Skrivet av: Dag M. Hermfelt skrivet 2004-01-26, 11:29
Den finländske historikern Kaarlo Wirilander skrev 1982 avhandlingen Herrskapsfolk. Wirilander skriver under rubriken; Stånd och temperament (1600-talet): Bland de naturliga temperamenten betraktades utan tvivel det koleriska som värdefullast. Ädelmod, stolthet, sturskhet och mod var kännetecknande för kolerikern, ära var hans främsta mål. Men så var också det koleriska temperamentet närmast de ledande samhällsmedlemmarnas temperament... Ja, de koleriska egenskaperna förknippades genomgående som ståndskarakteristika med adliga personer och adelskap. En verklig adelsman såg eldig och barsk ut... Han hade också stora knöliga leder och blodrikedomen gjorde hans ådror starkt blåskiftande. Just denna s.k. blåblodighet betraktades som typiskt kännetecknande för en person av högre stånd, överhuvudtaget för adelsmän. Å andra sidan visste man att kolerikerns blod var tun, fin, kraftig och bewekelig, dess omlopp kraftigt och snabbt, och denna särart hos förnäma människors blod ledde - som den nyssnämnde Gustaf Reuter förklarade - till att ådrorna synas stora, när blodet drifwes mycket uti them men äro dock trånga. Blodådrorna syntes alltså tydligt under huden. Genom den urgamla samordningen mellan ett koleriskt lynne och ett kraftigt blodomlopp kom man sålunda oundvikligen till föreställningen att blått blod som sådant var nära förknippat med adelskap. Wirilander, s. 34 f. Hälsningar Dag M. Hermfelt