NULL
Skriv ut sidan - Byte av patronymikon i vuxen ålder
Anbytarforum
Titel: Byte av patronymikon i vuxen ålder
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2011-10-12, 22:54
Innan 1901 kunde kvinnor - likaväl som män - använda vilket familjenamn och/eller fadersnamn de ville. Socialt kunde de använda vilket namn som helst, men i officiella dokument var det namnet de var födda med - om de inte var änkor, då användes i de allra flesta fall makens namn (eftersom hon ärvde hans myndighet).
1901 kom anvisningar om vilka rutiner som måste följas för att byta namn, men det var inget tvång att anta ett efternamn och överge sitt fadersnamn, och kvinnor bytte inte automatiskt namn när de gifte sig.
1917 kom en lag om vilket efternamn barn skulle använda.
1921 blev kvinnor tvungna att vid giftermål anta makens efternamn. Det fanns naturligtvis kvinnor - t.ex. artister - som socialt använde ett annat efternamn, t.ex. då namnet de hade innan giftermålet. Men i officiella, lagliga sammanhang var det makens namn som gällde.
1963, med första namnlagen, blev det lag på att alla måste ha ett familjenamn. Eftersom det fanns motståndsfickor reste en man runt i ett par år och förmådde de konservativaste att anta familjenamn. Det var nu de här listorna med för-godkända namn dök upp, de som PRV fortfarande erbjuder. (Min mors skånska släkt, styvnackade bönder till siste man, tillhörde de envsaste motståndarna.) 1963 blev det också tillåtet för kvinnor att behålla sitt eget ursprungliga familjenamn efter giftermål - men det var en hel del administrativt trassel.
1982 - med senaste namnlagen byter vi namn som aldrig förr. Nu också förnamn! Det är lika enkelt att behålla sitt efternamn som att byta till makens eller att båda byter till ett gemensamt nytt namn.
Flicknamn och namn som ogift har väl numera alltmer ersatts av tidigare efternamn efterom namnbyte verkligen inte är förbehållet kvinnor som gifter sig.
Beträffande byte av patronymikon: förr var det vanligast att man bytte namn till vad styvfadern/fosterfadern hette. Oftast gällde det barn under 15 år, men det kunde också gälla vuxna, men oftast bara om de inte bodde kvar hemma.
När det gäller emigranter bytte många, många till faderns patronymikon. Patronymikon-systemet var okänt i Amerika, och när det skulle fyllas i olika officiella papper var det mycket vanligt att faderns namn skulle stå också - och hade man då inte samma efternamn som fadern så antogs man vara illegitim, ett allvarligt socialt handikapp också i USA. Då var det enklare att byta till faderna patronymikon - och mot slutet av 1800-talet blev det ju så också i de svenska (stor)städerna.