Titel: Oäkta barns efternamn
Skrivet av: Karl Göran Eriksson skrivet 2008-01-27, 22:00
Bland mina forskningsobjekt har jag några barnhusbarn som under sina liv aldrig erhöll några efternamn. Om man inte gör våld på verkligheten kan de alltså inte platsa i t.ex. DISBYT, där efternamn med emfas fordras.
Idag är efternamnet det primära namnet för oss alla i officiella sammanhang, men i Norden är det en förhållandevis sen företeelse inom de breda folklagren. Går vi 200-300 år tillbaka och tidigare är det förnamnet som är viktigast. I husförhörslängder från 1700-talet där jag påträffat pigor och drängar upptagna på särskilda sidor, är de alltid sorterade efter sina förnamn.
Denna tradition avspeglar sig i t.ex. namnregister till domboksutgåvor, men också inom biblioteksvärlden. På KB:s hemsida fann jag följande: Svenska personer med släktnamn skrivs alltid med omvänd ordföljd, medan personer med fadersnamn (son- eller dotternamn) alltid auktoriseras med rak namnföljd om de tillhör tiden/ huvudsakligen har verkat före 1700, därefter inverteras namnet. (http://www.kb.se//auktoritetspraxis/personer/riktlinjer.htm#5). D.v.s. Heliga Birgitta söks alltså på Birgitta Ulfsdotter och inte Ulfsdotter, Birgitta.
När det gäller släktforskarprogrammen har de större anknytning till amerikansk tradition än svensk (nordisk). D.v.s. efternamnet (surname) är oftast inte bara den starkaste sorteringsgrunden utan också vanligen nödtvunget (jfr DISBYT). I t.ex. FamilySearch (FS) har alla efternamn, men många av dem är konstruerade. Söker man där på Anders Andersdotter får man upp ett antal. För de som är söner till en Anders är namnen förstås helt enkelt felskrivna, men det finns också de för vilka någon far inte finns angiven. De har istället fått moderns patronymikon som efternamn. Ett rent påhitt alltså från FS sida, vilket dessutom är nästan helt meningslöst i sökhänseende.
Det var förr ingen självklarhet att efternamn ärvdes (beträffande patronymikon behöver det inte påpekas), men att döma av CD-utgåvor och nätsajter kan man tro att många släktforskare är av den uppfattningen. Eller kan vi skylla på programvaran ?