NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 1999-10-14, 16:14
Tack, Leif, för att du pekade ut en del nästan komiska logiska luckor i mitt tidigare inlägg!
Ska se om jag kan rätta till oredan något. Som jag har skrivit hittills är det alldeles för lätt att tro att jag bara tycker det är bra att våra kvinnliga Pemer kan föra vårt namn vidare, och riktigt så inskränkt är jag ju inte ändå...
Jag fasar för hur det ska gå den dag jag förhoppningsvis själv ska föra namnet vidare. Jag kanske bör satsa på någon med son-namn? Eller kanske någon riktigt högadlig tjej, som är fullt klar över att det är hennes bröders sak att föra deras namn vidare, och inte hennes....?
I grund och botten tycker jag sålunda: Namnskicket ska följa den agnatiska linjen. Har släkten ett släktnamn för sönerna detta vidare, har man inget ska barnen bära äkta patronymikon. Det är alltså det jag menar med totalt meningslösa son-namn. Eriksson betyder ju i äldre tiders namnskick att man är son till någon som heter Erik, och plötsligt bärs namnet Eriksson av alla (oftast agnatiska) ättlingar till någon som en gång i tiden var son till en Erik.
En vettig namnlag skulle i grund och botten värna om det historiska agnatiska namnskicket, och skulle därför uppmuntra intresserade personer med son-namn att ta nya släktnamn, eller för den delen att försöka återvinna information om släktnamn som tidigare burits i släkten.
Den pemerska Flodquist-grenen är ett av allt för många exempel på något jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till. Nu är släkten Pemer inte adlig, bara gammal vapen- och devisförande högborgerlig, men när det finns ett släktvapen med i bilden sedan 1500-talet, känns det ju lite egendomligt att en tydligen rätt stor agnatisk gren finns där släktnamnet försvann i början av 1800-talet, och man sedan tog ett helt annat vid förra sekelskiftet.
I grund och botten borde väl ändå alla borttappade grenar av gamla agnatiska släkter med släktnamn återställas till den släkt man verkligen hör till. Men när man då X antal generationer efter att det ursprungliga namnet tappades bort har upptagit ett helt annat namn i samma släkt blir det ju knepigt. De pemerska Flodquistarna känner sig säkert som en genuin släkten Flodquist, även om de i genealogiskt hänseende torde kallas släkten Flodquist av Pemer.
Ny frågeställning, inser jag just: Vad avgör egentligen vad som är det ursprungliga namnet? I släkten Pemer ligger vi väl tre-fyra generationer bortom Nicolaus, som kom till Sverige, och om någon då plötsligt visar sig vara den förste som tagit namnet, skulle den logiken i förlängningen tala för ett byte till hans fars namn...
Slutsats således: Ett fast, etablerat släktnamn inom en viss agnatisk släkt bör betraktas som den släktens namn, och ofrivilliga avfällingar på grenar där namnet har tappats bort på vägen, bör i första hand återta detta släktens namn, och ska kunna göra det genom en enkel anmälan. Upptäcker man andra namn längre tillbaka i tiden ska det följaktligen vara lika lätt att byta till det, för den som så önskar, men det bör inte vara något tvång.
På grenar där man har hunnit byta till helt nya namn kan naturligtvis inte heller någon tvingas ta det gamla namnet, men man bör informeras om möjligheten, och lätt kunna byta om man vill.
Att män tar hustruns namn, så. Jag menade aldrig att det var fel att den ingifte Henrik von Sydow tagit sin hustrus namn, bara att det lurat åtminstone mig en del, nu när Max von Sydows ene son var den ende som hetat just Henrik von Sydow tidigare. (Om det nu stämmer, jag har 1985 års OAK, där en del grenar av ätten von Sydow har fått utgå - tydligen hör försvarsminister Björn v S dit, för honom hittar jag inte heller där)
Ska man då tycka att just de namn som är adliga bör fråntas den möjligheten...? Här blir jag lite kluven.
Jag har själv en kvinnlig kusin med det adliga namnet Crafoord, som också har barn med en man som heter Nilsson. Skulle man tvingat dem att kalla barnen Nilsson, då, just för att moderns namn var adligt? Nej, det håller inte! Vi kan inte börja ta specialhänsyn till adeln, inte om den inte har några privilegier i övrigt (och handen på hjärtat, borde den ha det?).
Därmed faller väl egentligen också mitt motstånd mot det jag skrev om paret som kan ta hustruns mormors mors namn, bara mormor är i livet och gör en enkel anmälan, följt av att mamman gör det och därefter hustrun själv. Varför inte? Kan vi rensa i son-namnsdjungeln kan det vara värt lite oortodoxa namnarvsformer.
Sedan om många med son-namn är lika stolta bärare av sina namn, och vill heta så. Visst! Självklart! Inte ska vi börja beordra namnbyten...!
Namnbruket bör i grund och botten följa det agnatiska skicket, och agnatisk följd bör alltid vara det naturliga tillståndet. En mamma som har ett lite mer särskiljande efternamn ska inte kunna börja bråka med pappan om vems namn barnen ska ha, om hans namn också är det. Pappans ska vara utgångspunkten. Likadant om båda har son-namn. Vad kan det betyda för en kvinnlig Eriksson att hennes barn får heta Eriksson efter henne, och inte Nilsson efter pappan?
Jag borde alltså inte behöva oroa mig över huvud taget, men idag måste jag göra det.
Sedan ska lagen naturligtvis anpassas till seden i sammanhanget, när det handlar om t ex grekiska familjer med feminin-form av efternamnet.