NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Leif Boström skrivet 1999-10-13, 23:14
Det här är en mycket intressant och trevlig diskussion. Alla debattörer har haft något intressant att tillföra diskussionen.
Det går att spekulera i bevekelsegrunderna hos olika tillskyndare av 1982 års namnlag. Någon slags jämställdhetsiver är troligen en av bevekelsegrunderna. En annan tror jag är att i strävan att rasera det svenska kulturarvet vill man även frigöra sig från namntraditionerna.
Innan 1901 års namnlag kom kunde vem som helst ta vilket namn som helst, med undantag för de adliga namnen. Att det skulle ha varit vanligt att en man tog sin hustrus släktnamn tvivlar jag på. Några sådana fall har redovisats i den här diskussionen, men själv har jag aldrig stött på det. Något som jag däremot sett ett fåtal gånger är att en man som gift sig med en änka har tagit hennes tidigare makes släktnamn. Jag känner till två fall i Piteå socken: Christina Eriksdotter, född 1775, änka efter Erik Johansson (Boström) och omgift 1821. Hennes nye make Isak Andersson, född 1786, började kalla sig Boström, trots att namnet inte finns i hans släkt. Ett annat fall är Johanna Hedvig Öman, född 1839, änka efter Johan Boström (sonson till Erik Johansson) född 1837, omgift 1887 med Lars Persson född 1845. Lars Persson börjar kalla sig Boström.
Ganska ofta har även en person tagit släktnamnet från sin mors släkt. För efterkommande generationer får det samma konsekvens som om personens far även antagit namnet.
Den oordning som rådde före 1901 var egentligen nödvändig med tanke på att centralstyrning hade varit mycket svårt att åstadkomma på den tiden. Dessutom var det naturligt att inte sätta upp regler för en ny företeelse (att börja anta släktnamn som ärvs) förrän efter ett antal år. Med 1901 års namnlag skapades en ordning. Det krävdes speciell ansökan för att ta ett existerande namn till släktnamn.
Med nuvarande namnlag har man skapat en större oordning än den som rådde före 1901. Jag tycker att namnlagen skulle vara utformad så att makarna kunde välja mellan att båda antar mannens släktnamn eller att båda behåller sina släktnamn. Barn födda inom äktenskapet borde få mannens släktnamn. Att hustrun tar sin mans släktnamn är en relativt ny företeelse, som lagstadgades 1901. Det medför nackdelen att kvinnans tidigare bekanta kan ha svårt att hitta henne i t ex telefonkatalogen. Nackdelen med att de äkta makarna skulle ha olika efternamn är att många då tror att de inte är gifta.
Det stora problemet vad gäller släktnamn är som jag ser det vilket släktnamn barn till icke gifta föräldrar skall få. Nu är andra samlevnadsformer än äktenskapet mycket vanliga. Det är en företeelse som dessutom uppmuntras av samhället genom lagstiftning (t ex ”sambolagen”). En annan sak som också skapar oreda är alla skilsmässor (också uppmuntrade av samhället), som gör att med nuvarande namnlag kan efternamn vandra lite hur som helst. Det verkar som att samhället i sin strävan att göra sig av med all kristen tradition, som utgör basen i svensk kultur, även försöker bli av med kärnfamiljerna.
Före 1901 var utomäktenskapliga barns efternamn endast ett litet problem eftersom de flesta barn föddes inom äktenskapet. Jag tycker att det verkar som att det vanligaste då var att barnet fick faderns släktnamn eller ett patronymikon bildat av faderns förnamn. Under 1900-talet verkar istället det vanligaste vara att barnet får sin moders efternamn, i värsta fall förvärvat i ett tidigare äktenskap. I 1982 års namnlag är huvudregeln, som gäller om inte speciell anmälan görs, att barnen får moderns efternamn. För att bevara namntraditonerna så bra som möjligt borde namnlagens regler för barn till icke gifta föräldrar enligt min uppfattning vara att de i första hand skall få faderns efternamn och i andra hand (i de fall modern inte vill uppge vem fadern är) sin moders ursprungliga efternamn. Jag tycker alltså inte att barnen skall kunna få ett efternamn som modern har förvärvat genom äktenskap. Jag inser att det skulle vara svårt i praktiken.
Anders Pemer har skrivit mycket klokt, men jag har lite svårt att följa hans resonemang. Dels tycker han att det är bra att män kan ta sina hustrurs namn, speciellt om de själva har efternamn som slutar på son, men när Henrik nu von Sydow tog sin hustrus efternamn tyckte Anders inte att det var bra. Att även kvinnor kan föra ett släktnamn vidare till kommande generationer tycker han är bra, men om ett adligt namn tre generationer bakåt skulle föras vidare genom en kvinna i varje generation så tycker han inte att det är bra. Så riktigt vad Anders protest mot namnlagen skulle gå ut på har jag inte förstått.
Eller är det bara orättvisan att hans kvinnliga släkting var tvungen att be 40 personer om medgivande för att hon skulle kunna ta namnet Pemer och ge det vidare till sin man och sina barn, medan andra personer kan få det genom en enkel anmälan. Det resonemanget byggde på att hon tillhörde den släkt som genom hennes agnatiska härstamning har burit namnet Pemer, men att hon haft oturen att hennes far, farfar osv inte använt namnet. Men att Anders å andra sidan tycker att ett släktnamn även skall kunna föras vidare genom kvinnor innebär att man borde ha lika stor rätt att ta vilket namn som helst som förekommit bland anorna. Man har ju bara haft oturen att anorna på den linjen inte har valt att ta det namnet. Anders antyder visserligen att det kanske är lite finare att släktnamnet kommer från den agnatiska härstamningen.
Anders Pemer anser att namn som slutar på son är meningslösa. Antagligen är mitt efternamn också meningslöst. Det består visserligen av två delar som har mening var för sig, men tillsammans kan jag inte se att de har någon mening. Förresten, vad betyder namnet Pemer?