NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 1999-10-12, 02:14
CFH! Typiskt att du var inne mer eller mindre alldeles nyss, bara för att avisera kommentarer till mitt inlägg nästa gång. Jag ska själv gå och lägga mig alldeles strax, men ser att jag bör nyansera en del av mitt inlägg.
 
Det är lite väl föraktfullt, inte minst mot just dig, att snacka om menlösa son-namn och korkade personer som inte tar chansen att utrota ett till förmån för riktiga efternamn på moderns sida.
 
Däremot är ju son-namnen av idag utan tvivel, om inte menlösa, så åtminstone totalt meningslösa. De skulle lätt kunna tas för att vara en riktigt korkad och oförutsedd följd av 1901 års namnlag, att plötsligt faderns namn skulle övertas av hans barn i samma form, oavsett vilket det var. Men å andra sidan började patronymika i många fall frysas som olika son-namn redan innan 1901, såvitt jag sett beskrivas nästan hela andra halvan av 1800-talet, och med rent bisarra följder i vissa familjer ibland.
 
Erik Petter Pemer, som jag har nämnt i tidigare inlägg, hade t ex en son som hette Olof Eriksson (1843-1905). Hans son Anders f 1869 skrivs Olsson. Yngsta dottern Hilma Olivia f 1887 blev gift Elfsberg (och blev farmor till en viss Claes E, om jag ska passa på att nedlåta mig till name dropping), och verkar ha skrivits Eriksson som ogift, medan en ogift dotter i familjen, Anna Victoria, f 1882, kallade sig Olsson som vuxen...
 
Så 1901 års namnlag ska inte lastas så oreserverat för att son-namnen uppstod. Det ser mer ut som om den övergången var ett fenomen som låg i tiden.
 
1963 års namnlag hade väl en bestående effekt på namnbruket i Sverige, nämligen att den superklumpiga namnformen dubbelnamn stadfästes ordentligt, vars avskaffande (i den bemärkelsen att åtminstone inga nya dubbelnamn accepteras) i 1982:670 verkar ha gått framför allt massmedia totalt förbi.
 
Varenda människa med mellannamn verkar nästan själva tro att de bär ett dubbelnamn, som ska stavas med bindestreck, och när folk med mellannamn citeras eller omskrivs i pressen stavas de regelmässigt med bindestreck. Sedan är det en annan sak att många tror att kocken Jan Boris-Möller heter Jan-Boris i förnamn..... B-)
 
Mellannamnen tycker jag är en mer tilltalande form av dubblering än bindestrecksvarianten, men egentligen är alla former av dubbla uppsättningar efternamn enligt min mening icke önskvärda. Om jag träffar en kvinna som heter Lundström skulle vi då, som ett av ack så många tänkbara alternativ, kunna kalla barnen Lundström Pemer (eller Pemer Lundström, för all del...).
 
Om vår son träffade en kvinna som hette Carlzohn Liljedahl, skulle då deras barn kunna heta Pemer Liljedahl, eftersom det är Lundström respektive Carlzohn som bara är mellannamn. Men vår son skulle också när som helst kunna byta till sin mors namn Lundström, och hans hustru skulle kunna byta till Carlzohn. Och deras barn därefter.
 
Om dessutom min svärmor fru Lundström var född Bergendahl skulle min fru kunna ta detta namn, som en av hennes föräldrar någon gång hade burit, och så fort hon tog det skulle hennes barn kunna ta sin mors nya namn.
 
På det sättet har det starkt Pemer-anknutna namnet Frumerie kunnat föras vidare in i en kvinnolinje genom vanliga anmälningar om namnbyte i stället för avgiftsbelagda ansökningar, när mellanledet (pappan) tog sin mors flicknamn först, så att hans döttrar slapp ansöka om sin farmors namn. Inget ont i det, men det är väl inte riktigt rätt att systemet ska gynna annars helt omotiverade skenbyten av efternamn (i fallet Frumerie var det dock inget skenbyte, det måste poängteras!).
 
Jag insåg samma sak när min syster, som sedan alltså i stället valde att föra namnet Pemer vidare ändå, en period i tonåren var inne på att försöka ta det efternamn som vår morfar tog när vår mor och hennes syskon redan var vuxna, Askäng. Morfar är död, och var aldrig omgift, så ingen annan än han har burit namnet.
 
Morsan var dock aldrig intresserad av att tillfälligt ta sin fars efternamn, så att syrran skulle kunna ta det. Om jag tolkat praxis rätt innebär det att min mor och hennes syskon alltså kan ta namnet genom en vanlig anmälan så länge de är i livet, och alla vi barnbarn och barnbarnsbarn skulle kunna ta det genom ansökan, och troligen behöva deras medgivanden. Däremot har jag svårt att inse vilka som skulle kunna ge medgivande när morfars alla barn är borta. Hur ska ett sådant namn upplivas då?
 
Problemet med 1982:670 är att en liten grupp fanatiska feminister med mycket oklar uppfattning om vad efternamn egentligen är till för valde att arbeta ihop en namnlag som plötsligt skulle befrämja någon slags flummig variant av jämställdhet, snarare än att ett släktnamn, vilket ju var termen i 1963 års namnlag, ska kunna särskilja alla olika medborgare med samma förnamn, så att de kan hänföras till en, men endast en, släkt.
 
I nuvarande lagstiftning kan vi alla välja om vi vill ansluta oss till farfars, farmors, morfars eller mormors släkt. För att inte tala om de fall där många av anorna också i nästa generation är i livet. Om ett nyfött barn, vars föräldrar är födda med namnen Olsson respektive Nilsson, har sin mormorsmor i livet, som heter Bergdahl, och vars mor var grevedotter med namnet Wachtmeister, så kan mormorsmodern genom enkel anmälan ta det grevliga namnet Wachtmeister, varefter dotter efter dotter tar sin mors nytagna efternamn, då det är ena förälderns efternamn.
 
Så CFH:s skräckscenario där mindre nogräknade personer med laglig anknytning till fina namn (i vår nuvarande så kallade namnlag) skulle kunna göra affärer med sina namn, är verkligen inte långt borta. Jag trodde ju t ex länge att det var Max von Sydows son som var programpresentatör på SVT för några år sedan, eftersom hans son med namnet Henrik var ensam om det förnamnet i hela släkten, i OAK 1985 i alla fall. När 1990 års utgåva hade kommit ut upptäcker jag att det är en kvinnlig von Sydow som gift sig med en Henrik, som glatt och villigt tog namnet von Sydow när de gifte sig... Inte för att jag tror att karl´n hade räknat med att folk skulle tro att han var Max´ son, men scenariot kan knappast ha varit oväntat för honom och hans fru - borde inte varit det i alla fall.
 
Jag skulle lägga mig alldeles strax skrev jag för drygt en och en halv timme sedan, och Utbildningsradions tjatiga musiklektioner står på på TV:n, så nu orkar jag inte mer.
 
Även jag blir näst intill lamslagen av skräck inför den vansinniga verklighetsuppfattning CFH berättar om hos klantskallarna som drev igenom 1982:670. Själv tänker jag nu definitivt vidta mått och steg för att starta en renodlad proteströrelse mot 1982:670! Alla intresserade är välkomna med!!!