NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 1999-10-12, 00:05
Tja, var ska man börja? Det enda rimliga är väl att beta av, i tur och ordning...  
 
Ulf!
 
De här männen med patronymika, som tog sina hustrurs släktnamn, är i varje fall något nytt för mig. Vilken tidsperiod och vilket geografiskt område rör du dig i då? Du syftar möjligen inte på Dalarna och de s.k. gårdsnamnen, som ju sattes före förnamn och patronymika, men som fungerade som ett slags släktnamn? I den miljön förekom det understundom att män, som tog över sin hustrus släktgård efter svärföräldrarna också övertog svärfaderns namn, eftersom det s.a.s. hörde till gården. På detta sätt antagna namn kallades lite skämtsamt och kanske även något nedsättande för särknamn.
 
Om du läste mitt inlägg, såg du nog också att jag innan jag något kamoflerat redogjorde för min ståndpunkt, redan hade konstaterat:    
Och om vår tid överhuvud taget är lyckligare är vissa valda förflutna historiska perioder, kan man nog naturligvis också ha olika åsikter om, men man når knappast någon enighet om den saken. Efter att ha läst de senaste inläggen måste man nog i ännu högre grad än tidigare fastslå just detta! Men personliga åsikter är ju något helt annat.  
 
Jag känner för övrigt Kalle Bäck, och har med stort nöje läst det mesta av vad han har skrivit, samt har med likaledes stor behållning åhört ett flertal av hans föredrag. Jag har den största respekt för hans forskning, och tycker dessutom att han är en sympatisk och trevlig prick i största allmänhet. Jag har ingen känsla av det skulle finnas någon större åsiktskillnad oss emellan.....  
 
 
Göran!
 
Vi tycks (trots vissa åsiktsdivergeringar) i alla fall vara eniga om att det är positivt att vi har åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Jag behöver ju inte tiga, säger du, och (som du redan har märkt) gör jag inte det heller.....
Och jag tror ju inte heller att du du saknar sinne för historia och kontinuitet. Men i stridens hetta råkar man ju ibland spetsa till formuleringarna.
 
Visst kan man väl säga att ditt ovan anförda exempel på sätt och vis är ett brott i kontinuiteten. Men att personer tog sin mors släktnamn, är ju som jag redan i mitt förra inlägg konstaterat, inget ovanligt fenomen. Det förekom ju relativt ofta, i synnerhet bland personer med patronymika. Det ovanliga i detta fall, är ju i stället att han redan hade ett unikt och t.o.m. känt släktnamn.
 
jag kom f.ö. efter att jag skickat in mitt förra inlägg på ytterligare ett exempel (från 1700-talet) på en person, som i samband med att han adlades, valde att anta sin svärfaders namn. Det var faktiskt en avlägsen släkting till mig, en Laurin, som vid adlandet antog namnet Klöfverfeldt. Men OBSERVERA, att han inte fick namnet AUTOMATISKT, då han gifte sig, utan valde det i stället för ett nytaget adelsnamn. Det gällde nämligen inom Riddarhuset speciella bestämmelser för hur befryndade släkter kunde adlas och adopteras med samma adliga namn, och med samma adliga nummer, som den ursprungliga (Detta bl.a. för att hålla antalet adliga ätter på Riddarhuset nere). Jag vill minnas, att det finns liknande exempel, vad beträffar ätterna Krusenstierna, von Post och Ulfstand (fast jag vill minnas att det i flera av dessa fall endast är mödrarnas namn man tagit). Men dessa för adeln särpräglade förhållanden har ju inte så mycket med vår diskussion att göra.
 
 
Ingrid!
 
Före 1901 var det beträffande namnseder och -traditioner knappast kaos och oreda, tvärtom!. Du lägger ju själv de solklara och uppenbara argumenten för detta framför mig. Trots att det (bortsett från specialbestämmeler beträffande adliga namn) ju inte fanns något som helst förbud emot det (eftersom det inte fanns någon namnlag!) förekom det så gott som aldrig (med de undantag, som hade med adlande, och adopterande inom adlade ätter att göra, något helt annat, se ovan) att någon tog, eller ens försökte ta sin hustrus släktnamn. Det om något, säger väl oss med all önskvärd tydlighet, vilket av såväl stabilitet som kontinuitet och av så gott som alla omfattande namnskick och -kultur vi faktist har haft (egentligen ända fram till införandet av Namnlag 1982:670 [suck!]) Jag tror överhuvud taget inte att man ens någonsin reflekterade över att ta sin hustrus släktnamn. Det var ju HENNES namn, och fram till 1800-talets början t.o.m. något som hon själv (förmodligen med stor stolthet och självmedvetenhet - alla kvinnor var minsann inte så förtryckta och självförnekande som de feministiska myterna - vår tids vandringssägner och tillika heliga kor - har gjort gällande) ju under hela sitt liv BAR (se mitt första inlägg i ämnet; under adels-terminologi).    
 
Det du sedan skriver, visar att du totalt har missat min poäng, och vad jag vill angripa. Jag har självfallet aldrig påstått att vare sig de gamla romarna, islänningarna eller runristarna skulle haft namnlagar i den form vi har i Sverige idag. (Kanske tur det, förresten, som det nu har visat sig av namnlag 1982:670, förefaller det som om namnlagar, tillkomna av fel orsaker, felaktigt och klåfingrigt skrivna, och felaktigt tillämpade mest ställer till problem, och FÖRSTÖR fungerande namnseder och -traditioner) Däremot hade man fungerande namnskick och namnsedvänjor, som utgjorde som en naturlig och självklar beståndsdel av kulturen. Betydelsen av ett sådant ska man nog inte underskatta.
 
Romarna hade vanligen tre namn: ex. GAIUS JULIUS CAESAR, där det första i princip var ett tilltalsnamn, motsvarande vårt förnamn, medan det mellersta vanligen var släktnamnet, som angav vilken agnatisk ätt man tillhörde, i detta fall den Juliska ätten, vilken hänförde sina anor tillbaka till en mytisk anfader Iulus.
 
Islänningarna hade, och har fortfarande (i likhet med vad övriga nordiska länder hade tills för bara drygt hundra år sedan) ett namnskick, som bygger på patronymika. Redan hos Snorre och de isländska sagoberättarna finns detta namnskick i stort sett utvecklat: ex. Snorre Sturlasson (=Sturlas son)
 
På våra runstenar återfinner vi i stort sett samma grundprinciper, det som sedan utvecklades till våra patronymika, fast i en tidigare och mindre utvecklad form; grundprincipen var att identifiera och differentiera människor efter förnamn och (ofta) efter vem som var ens far (alternativt mor eller bror, och någon gång t.o.m. son) ex.  Stenen ristades efter Sigurd Sigvats son. Han dog i västerled, eller Stenen restes efter Björn, som dog i England. Han var Helgas son
 
Jag hade inte nämnt något om Jesu lärljungar och apostlar, men eftersom du tar upp ämnet, kan jag ju meddela, att de gamla israelena/judarna i princip hade samma identifieringssystem som islänningarna och nordborna (kombinerad med inslag som påminner om det romerska). Studerar man sin bibel, finner man mängder av bestämningar (patronymika skulle kan nästan frestas att kalla dem) som Jakob, Sebedeus son, David, Isais son, Jonatan, Sauls son, för att inte tala om det symbolladdade och språkligt mångfacetterade Hosianna Davids son. Man kände dessutom i regel sin härstamning i många led bakåt (ex. Jesu stamtavla i Matt. och Luk. evangelier), man kände till att man tillhörde Davids hus, Juda stam, eller Levi resp. Efraims stammar.  Att stamtillhörigheten ochså hade en juridisk och ekonomisk sida, vet vi ju av julevangeliets besked att eftersom han var av Davids hus, fick han bege sig till Davids stad, Bethlehem, för att skattskrivas.
 
 
Anders P., Jag återkommer till dig i mitt nästa inlägg. Jag måste ju ha NÅGON nattsömn också!      
 
 
AnderZzz!
 
Släktforskarrörelsen hade anmält sitt intresse att vara med som remissinstans till namnlag 1982:670, vilket ju för var och en av oss, skulle har varit en självklarhet. Vilka andra vet mera om såväl levande namn i praktisk funktion som namnskick i historisk belysning än just släktforskare? Men släktforskarrörelsen fick AVSLAG, med motiveringen att man inte förstod vad släktforskning hade med det viktiga arbetet med en ny namnlag att göra. !!!! Brr! Man fryser nästan till is av denna dumdryga, översittaraktiga, självbelåtna och inkompetenta byråkratkyla. Man tycker nästan att namnlagen borde kunna rivas upp bara p.g.a. detta uppenbara fall av myndighetsmissbruk.