NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 1999-10-10, 20:15: Det här var en oerhört intressant diskussion! I stort sett håller jag näst intill oreserverat med Carl-Fredrik Hanzon i allt som rör den nuvarande namnlagen, undantaget dock din totalt avvisande inställning till att män tar hustruns namn.

Jag kan nog lämpligast demonstrera min inställning genom att beskriva situationen i min egen släkt, Pemer.

Inkommen till Sverige med min ffff fffff Nicolaus P (1608-87) kunde den lika gärna varit lika stor som adliga ätten Belfrage, som min ffff ffm var av. Båda släkterna inkom till Sverige vid ungefär samma tid med män i ungefär samma ålder, och båda dessa invandrare fick tre söner, som blev vuxna och bildade egen familj. Skillnaden är att ätten Belfrage idag omfattar ättlingar till alla tre sönerna, men i släkten Pemers fall dog alla sidogrenar ut vartefter, och vid förrförra sekelskiftet fanns det bara en familj kvar, i värmländska Frykerud.

Familjefadern, min ffffff David Niclas Pemer II, 1757-1839, ägde och brukade den gård, som hans adliga mor Ebba Lisa Belfrage, bytt till sig efter den första David Niclas´ bortgång 1776. Denne förste David Niclas var officer, två gånger gift med adelsdamer (efter att ha skilt sig från den första då hon fick en son med drängen), och kallas i Elgenstierna och i de flesta militära rullor von Pemer. Men redan David Niclas nummmer två kallas flera gånger David Davidsson i kyrkböckerna, och hans fyra söner David Niclas III, Sven Henrik, Erik Petter och Carl Gustaf skrevs nästan aldrig med namnet Pemer, utan fick med några ytterligt få undantag mest heta Davidsson. Deras egna barn skrivs uteslutande med patronymikon.

Men Sven Henriks tre söner lämnade alla Värmland, och då vågade tydligen två av dem återta sitt historiska släktnamn. I övrigt har namnet bara återtagits av en USA-emigrerande sonson till Erik Petter.

Äldste brodern Nils Svensson var min ffff och han kallade visserligen sig själv mest enbart Svensson, men hans barn i äktenskapet är aldrig skrivna annat än Pemer. Undantaget är min fff David, som kallade sig Svensson Pemer, men lät sitt företag heta blott och bart D.N. Svensson & C:o. Sven Henriks mellanson Johan skrev sig Pemer, men bildade såvitt vi kunnat utröna aldrig familj. Yngste sonen Carl behöll däremot namnet Svensson, och fick tre söner som bildade egna familjer. Mellansonen Werner dog i spanskan 1918 när barnen var små, men de båda andra bröderna återtog namnet Pemer. I slutet av 50-talet diskuterade Werners tre söner att göra sammaledes, men bara den av dem, som hade en son, valde att byta.

Något år innan nya namnlagen var på gång ville en av de andra brödernas dotter äntligen ta namnet, vilket alltså hennes far hade gjort när hon var liten om hon bara hade haft en bror. Hon råddes då av PRV att vänta till nya namnlagen blev klar! Tackar, tackar! Till skillnad från sin farbror, farfars båda bröder och faderns kusin blev hon i enlighet med den nya lagen tvungen att be alla nuvarande bärare och f d bärare av namnet om medgivande!!! En smått sinnesförvirrad faster till mig sade naturligtvis nej (och slängde på luren med orden det har väl inte du med att göra när jag ringde och frågade vad hon höll på med) och då räckte hennes enda nej mot 39 ja....!

Då fick man gå vidare till Patentbesvärsrätten. Hur gick det till, rent praktiskt? Samma tjänsteman vid PRV som handlagt ärendet dittills säger Då kungör vi det här i Post- och Inrikes Tidningar, och säger ingen något då, får du namnet... Inte sjutton läste min faster Post- och Inrikes Tidningar, och så fick min släkting äntligen namnet Pemer. Redan födde sonen fick namnet, när barn nummer två var på väg blev det bröllop och maken bytte sitt son-namn mot Pemer, en dotter kom till världen och så småningom en son till.

På de grenar som var kvar i Värmland behöll man stoiskt patronymikon, som förr eller senare frystes vid något son-namn. Men i minst två fall har sådana agnatiska Pemrar med son-namn i stället tagit helt nya namn - Viklund och Flodquist!

Ändå har de olika agnatiska Pemergrenarna utan namnet visat sig känna till det gamla släktnamnet mycket väl, när vi i modern tid har återknutit kontakten i form av Släktföreningen Pemer. Gustav Eriksson, f 1905, visste exempelvis att förtälja att hans farfar Erik Gustaf Karlsson, son till yngste brodern Carl Gustaf ovan, hade trott att Pemer var ett öknamn.

David Niclas III:s äldste son gifte sig till en gård, som sedan har övertagits av äldste sonen i varje familj fram till våra dagar. Den nuvarande ägaren är alltså genealogiskt sett släkten Pemers huvudman, men hade aldrig övervägt att återta släktnamnet trots att han alltid varit väl medveten om att det tidigare burits inom släkten. När vi fått kontakt bestämde han sig för att försöka, men det var också precis när den nuvarande namnlag var i faggorna, och han orkade aldrig sitta och be alla om lov, utan tog ett helt nytt namn i stället.

Flodquist-grenen lär vara stor och bestå av totalt ointresserade släktingar. Men även om någon agnatisk Pemer utan namnet skulle fs intresserad av att återta sitt historiskt rättmätiga släktnamn, måste alltså vederbörande med nuvarande praxis först be alla oss som heter Pemer om lov, och i värsta fall gå vidare efteråt med ett överklagande, som rent praktiskt resulterar i en kungörelse i PoIT.

Och samtidigt skulle en f d hustru till exempelvis mig själv (om jag hade varit gift och nu var skild) utan att be ens mig om lov vara i sin fulla rätt att ge barn med en ny sambo namnet Pemer. Regeln säger att det är tillåtet bara paret inte är gifta - varför nu just den omständigheten skulle göra släkten, vars namn förs vidare helt utan genealogiska kriterier, mindre berättigad att ha synpunkter.

Men det finns ju ett specialfall också! Låt oss säga att jag gifter mig med en kvinna som tar mitt namn och snabbt blir allmänt känd i yrke och umgänge som N.N. Pemer. Sedan skiljer vi oss, och hon klipper raskt alla band med mig genom att återta flicknamnet. Men det skulle hon inte ha gjort, namnbytet leder till missförstånd och bryderier och hon inser snabbt att det var ett förhastat beslut och vill byta tillbaka till Pemer. Då får hon göra en egen ansökan, behöver minsann inte be någon om lov, och ingenting talar för att hon lär få avslag. Sedan har hon namnet genom egen ansökan, och DÅ har hon all rätt i världen att ge både en äkta make och deras gemensamma barn namnet Pemer.

Detta samtidigt som massor av agnatiska medlemmar av släkten Pemer, vid (eventuellt) intresse, ska behöva sitta och be oss aningen lyckligare släktingar om lov att få ta sitt rättmätiga släktnamn...!

Nej, namnlag 1982:670 (är det väl den heter) är ett enda stort monstrum i sina värsta stycken!

Jag tycker det är en annan sak när en man, företrädesvis med son-namn, väljer att ta hustruns efternamn. Rätt använt skulle ett sådant förfarande på sikt kunna rensa bort alla dessa son-namn, som inte är några patronymikon, och därmed helt förfelade.

Att min syster kan bistå min svåger Nilsson med ett riktigt efternamn, och att namnet Pemer därmed vunnit lite bättre spridning med deras barn, liksom i några ytterligare fall i släkten, tycker jag är ren bonus. Att däremot bara jag och en syssling kommer att få barn som blir agnatiska medlemmar av släkten känns lite exklusivt...

Då blir man snarare beklämd när man ser par gifta sig och hustrun byter ett vackert borgerligt släktnamn mot mannens menlösa son-namn. Chansen att slippa se just sådant är den stora fördelen med den hemska namnlagen, så det är illa när korkade människor inte tar den.