NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 1999-oktober-15
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 1999-10-07, 23:37
Denna diskussion är överflyttad hit från rubriken Adels-terminologi. Anledningen till detta är att den pågående disskussionen inte längre handlar om detta ämne.
Nej, Göran, ingen tvingar dig att förstå det heller. Vi lever väl (ännu?) i ett fritt land. Och har man inte sinne för kontinuitet och historia, så har man inte. Och du och din falang har ju f.n. rätten (i alla fall namnlagen) på er sida, så det är i annat fall jag som måste tiga alternativt lida p.g.a. mina åsikter. Men jag blir faktiskt indignerad och personligen illa berörd, när jag hör talas om namnlagens verkningar, och när jag jag ser att män har bytt till sina hustrurs namn. Det strider så totalt både mot vad jag anser vara riktigt och rätt, och mot svensk namntradition. Och jag tror inte att jag är ensam, när jag hävdar, att den namnlag som nu gäller totalt bryter mot, och hotar att förinta hela den västerländska namnkultur och -struktur vi känner, med rötter såväl i det antika Rom som i sagoberättarnas Island och runristarnas vikingabygder.
Nog har i historien såväl kvinnor som härstamningar på kvinnolinjen haft en stor betydelse, det är inte tal om annat. Det har jag heller aldrig påstått! Under medeltiden förekom en hel del exempel på s.k. metronymikon; t.ex Sven Estridsen och Nils Sigridsson (stamfader för ätten Natt och Dag). Och det förekom också inte sällan under medeltiden och senare att man tog upp sin mors eller morfars namn och i några fall t.o.m. vapen. Som exempel på detta kan nämnas Oxenstierna>Diekn, Hand>Drake, Hierta>Grijs, Brahe, Svinhufvud och Ekeblad etc.. Senare förekom det inte så sällan att unga studiosii upptog sina mödrars släktnamn i avsaknad av eget. (Även om det i och för sig var vanligare att man bildade ett helt nytt namn, oftast latiniserat, utgående från födelseorten eller faderns förnamn)
Dessa ovan nämnda förfaranden, att man upptar moderns eller morfaderns/morbroderns namn, finns det gott om belägg för, men att män tog sina hustrurs namn förekom överhuvud inte. Några få undantag kan möjligen ha inträffat, men jag kan ha bara erinra mig ett fall det det har hänt, och det var under mycket speciella förhållanden och förutsättningar. Det var när översten Bernt Bergman, som stod högt i gunst hos Carl XIV Johan (han är kanske mest känd som dennes biograf), skulle adlas av sagde konung, och Bergman därvid i stället för att konstruera ett nytt adelsnamn tog upp sin hustrus och sin svärfaders namn: von Schinkel, för att detta namn i annat fall skulle ha dött ut. Det är möjligt att det finns ytterligare paralellexempel, som i likhet med detta skulle ha tjänat till att förhindra ett namns utdöende, och det har jag absolut ingenting att erinra emot. Men att upphöja det till allmän lag att lägga beslag på en ännu forlevande släkts namn utan att ens ansöka om det är ju någonting helt annat! Det tycker jag är lite väl svårsmält!
Huruvida 1800-talets syn på saker och ting numera är lyckligt förbi, är väl förvisso något som tål att diskuteras, i alla fall av oss som anser att historien är ett kontinuerligt förlopp, utan vare sig början eller slut, och där alltför tvära brott riskerar att äventyra generationers samlade förråd av visdom och vetande. Och om vår tid överhuvud taget är lyckligare är vissa valda förflutna historiska perioder, kan man nog naturligvis också ha olika åsikter om, men man når knappast någon enighet om den saken. Jag för min del har väl min åsikt i frågan, vi lever ju knappast i den bästa av världar; jag kan ju bara nämna nyckelord som självmord, skilsmässor, arbetslöshet, nyfattigdom, miljökatastrofer, radioaktiv strålning, förgiftning av grundvattnet, rättsotrygghet, människor som dör i vårdköer, okyldiga människor som får sina liv förstörda av värstingar och ungdomsgäng...... Man kan ju i andanom fråga sig vilken tid det egentligen är som är lyckligt förbi......