Titel: Två förnamn i kyrkböckerna
Skrivet av: Carina Lundin skrivet 2009-10-02, 17:53
Hej
Vi har i vår ägo Tierps-boken; Tierp en sockenbeskrivning, tryckt 1975, och i den står den att läsa om namnskicket; personnamn. sid 122
1772, en uppländsk präst karaktiserar namnskicket så här: Namngivningen var mycket bunden( åtminståne i Tierp); de gamla var mycket omtänkta att giva sina barn sådane namn, som kunde tjäna dem själva till en uppmuntran till dygdiga gärningar...nu giver man sina barn fars, farfars, och farfarsfars namn. Ca 10 flicknam och 14 pojknamn. En väg ur denna namnfattigdom, erbjöd sig nu genom att man tog upp en namngivningssed, som utvecklats i det svenska samhällets övre skikt och hos städernas borgare. Man började ge barnen 2 namn vid dopet. 1788 döpts 66 flickor och av dessa fick endast 11 parnamn som Anna Brita, Katarina Margareta osv. Av 80 döpta pojkar fick endast 3 st parnamn. Bland dessa pojkars föräldrar var ingen bonde utan hörde hemma i borgerligt samhällsskikt: bokhållare, klockare och sockenskräddare. Även i den fortsatta utvecklingen kom främst flickorna att få parnamn. För pojkarnas del dröjde det. Denna namngivning med parnamn utvecklas då det gäller flicknamnen under 1800-talets första del och utvecklingen kan följas i födelse. och dopböcker. Omkring 1850 är detta namnskick färdigbildat för flickornas del.
En över stora delar av vårt land utbredd princip för namngivning var att låta barnen i en syskonskara erhålla namn, sm bars eller burits inom släkten. Bland syskonskarans man finns därför farfars, farmors, morfars och mormors, samt fars och mors namn om barnen är tillräckligt många. Det tillhörde ovanligheterna att denna sed bröts. Om det någon gång var så många barn att man kunde gå utanför släkten, kunde ett nytt namn tagas. Valet av detta berodde på födelse- eller dopdagens namn i almanackan eller på vad någon av faddrarna kunde heta.