Titel: Samma namn
Skrivet av: Ingegärd Johansson skrivet 2006-02-21, 00:59
I Värend var namnseden mycket starkt förankrad (även om den inte var absolut) under hela 1600 - 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Men den var mer komplicerad än Ingela beskriver den. Äldste sonen fick farfars namn, om farfar var död, annars inte. Då kunde det bli farfarsfars namn i stället eller den närmaste släkting, som var avliden. Man uppkallade överhuvud taget inte någon efter en levande människa. Den här namnseden grundade sig på en gammal själavandringslära. Den dödes själ kunde gå vidare, när ett nyfött barn gavs hans/hennes namn. Därför var det så viktigt att namnet efter ett barn som dött gavs till nästa syskon av samma kön. Annars skulle ju själavandringen ha brutits. Som Ingela skrev fanns det en bestämd ordning i uppkallandet av släktens namn, även om den inte alltid kunde hållas. Plikten att i ett nytt äktenskap uppkalla den avlidna makan/maken tycks ha varit närmast absolut, och den gick före alla andra regler. (Till glädje för oss släktforskare.) Namnseden innebar att urvalet av namn i en släkt blev väldigt begränsat, och att levande syskon kunde ha samma namn. (Till stot förtret för oss släktforskare.) Jag tror att själavandringsläran har varit spridd över en stor del av Sverige, men den har kanske inte levat kvar lika länge överallt. Det är kanske någon annan, som vet mer om det. Till slut borde jag nog tala om att Värend är en del av Kronobergs län, området omkring Växjö. Det är en bygd, där det har funnits mycket gamla och speciella seder och regler, och när dessa regler inte stämde med Sveriges lag, så var det gammal virdalag som gällde.