Titel: Normering av personnamn
Skrivet av: Torsten Berglund skrivet 2011-11-28, 21:26
Johan,
Släktforskarförbundet har tagit fram en lista som är en bra vägledning för hur man normerar stavningen av förnamn, se: http://www.genealogi.se/namnnorm.htm
Stavningsnormering löser förstås inte hela problemet, om man som i dina exempel har flera olika namnformer att välja på, inte bara stavningsvarianter av samma namn. Det är svårt att ge några generella rekommendationer för hur man ska göra när samma person benämns med flera olika namnformer i källorna; det måste man ta ställning till i varje enskilt fall, om avsikten med normeringen är att återge personens namn så verklighetsnära som möjligt, d v s vad han/hon kallades för av sin familj och närmare omgivningen under sin levnad. Ett tips kan vara att om en person kallas omväxlande för Kajsa Greta respektive Katarina Margareta, så kan man välja den namnform som är vanligast förekommande om man följer personen genom livet i husförhörslängder, ministerialböcker, mantalslängder osv. Man kan ju också välja att, som Eivor föreslår, se födelsebokens (ofta mer högtidliga) sätt att skriva namnet som huvudnamnform, och sedan ange vardagsformen/formerna av namnet, som kan finnas i husförhörslängder och andra källor, inom parentes, t ex Katarina Margareta (Kajsa Greta) Svensdotter.
Personligen skulle jag snarare se dödbokens namnform (i kombination med vad som står i de sista husförhörslängderna som personen står med i) som vägledande för vad personen troligen kallades för, åtminstone under slutet av sin levnad, hellre än födelseboken. Människor ändrade ju faktiskt namn förr, precis som nu, under livets gång - lade till ett extra namn eller tog bort ett namn, ändrade stavning (om de var skrivkunniga) osv. Om en flicka som döptes till Stina, och som under de första tjugo åren står som Stina Ersdotter eller Eriksdotter, sedan i samband med giftermålet kallas Christina Eriksdotter Westling och sedan bara Christina Westling för att under den senare hälften av sitt liv och i dödboken stå som Chritina Lovisa Westling, finns det då någon anledning att benhårt hålla fast i namnformen Stina som huvudnamnform? I alla fall skulle jag i ett sådant fall endast i en fotnot eller på annat sätt anmärka att hon i födelseboken kallades Stina, men i min antavla, släktutredning etc givetvis låta henne stå med de namn som hon åtminstone tycks ha förknippats med under senare delen av sitt liv. Det gäller förstås även om namnförvandligen skulle ha gått i motsatt riktning, t.ex. om klockarsonen Carl Johan Ölander, som tonåring eller vuxen lägger bort sitt borgerliga släktnamn, övergår till att använda patronymkon, och avlider som backstugusittaren Jan Magnusson.
Ett annat problem med att välja födelsebokens namnform som vägledande, är att vi sällan eller aldrig (om vi inte har tillgång till annat källmaterial som dagböcker, familjebiblar med släktanteckningar etc) vet om namnformen i födelseboken ger uttryck för föräldrarnas vilja eller bara prästens uppfattning om hur namnet skulle skrivas. T ex om personen står som Margareta i födelseboken men alltid eller ofast står skriven som Greta i alla kyrkböcker utom födelseboken, är det då inte rimligt att anta att flickan faktiskt hette Greta och inte Margareta, även om prästen råkade veta att namnet Greta är härlett ur Margareta och han därför valde att skriva det senare namnet i födelseboken? Extra tydligt blir det att prästerna ibland följde sina egna idéer när det gäller hur allmogens namn skulle skrivas, exempelvis när man träffar på präster som på 1600- och 1700-talet konsekvent har latiniserat alla förnamnen på barnen i födelseboken, så att Lars blir Laurentius, Olof blir Olaus, Erik blir Ericius osv. Då finns knappast någon anledning att välja födelsebokens namnform som rättesnöra, om lille Ericius i fortstättningen kallas Erik i alla längder :-)