Titel: Löfving
Skrivet av: Håkan Skogsjö skrivet 2002-02-26, 01:32
Både vad gäller Blanting och Löving har jag inga förutfattade meningar om ursprunget. Ifall de är nordiska eller inlånade är helt enkelt okänt (åtminstone för mig). Men det faktum att Blanting inte förekommer i det medeltida källmaterial tyder på att det inte är ett nordiskt namn, på något annat sätt är det knappast möjligt att tolka denna omständighet. Den kan i alla fall inte vara ett indicium för motsatsen.
När Niclas däremot skriver: »Det är intressant att se ifrån forskarhåll att man hänvisar till tyskt ursprung på inhemska personnamn som man tidigare inte noterat spridningen på. Både Löfving och Blanting är dock medeltida sydsmåländska namn» har jag svårt att förstå dessa rader på annat sätt än att han menar att namnen är inhemska. Och det fann jag orsak att reagera över. Det är bra att Niclas nu förklarar att Blanting kan vara invandrat. Att många äldre namn skulle ha okänt ursprung är för övrigt heller knappast en korrekt beskrivning. Visst finns en del som är mer eller mindre oklara, men för den absoluta merparten har man bra koll på historien (jfr Otterbjörks namnbok).
Huruvida det medeltida källmaterialet är omfattande eller magert kan man naturligtvis diskutera. Jämfört med 1500-talets kamerala material är det förstås inte särskilt imponerande. Men om man betänkar att Sveriges medeltida personnamn hittills har kunnat publicera över 2000 spalter tättryckt text med uppräkningar av belägg på medeltida personnamn mellan A och Ho, tycker jag inte materialet är så magert.
Det medeltida namnskicket dominerades av dels fornnordiska namn (som Ingeborg och Folke), dels tyska inlånade namn (som Henning och Vendela) och dels kristna namn (hebreiska, grekiska, latinska) namn (som Per och Margareta). Någon inhemsk nyproduktion – om man kallar det så – av namn förekom knappt alls under medeltiden; möjligen kan namn som Svante och Gustav vara ett par undantag. Såvida inte Blanting ska räknas till denna rara skara måste namnet tydligen – om det har ett nordiskt ursprung – ha överlevt från vikingatiden till 1500-talet, alltså i femhundra år, utan att sätta ett enda avtryck i källorna, på någon enda runsten eller något enda medeltida dokument. Den fråga jag tycker är relevant att ställa är om ett så ovanligt namn verkligen också kunnat vara så seglivat att det nästan utrotningshotat har hankat sig fram i ett halvt årtusende. Naturligtvis är det inte möjligt att bevisa att så inte har skett, eftersom källorna tiger. Men för mig förefaller det mindre sannolikt. Därför tycker jag inte att det är alltför vågat att i Släktforskarförbundets namnlista skriva »oklart ursprung (tyskt?)» om Blanting. För om namnet är inlånat är det knappast djärvt att gissa på tyskt ursprung, eftersom en mycket stor mängd tyska namn lånades in under medeltiden (Vilhelm, Henning, Lambert, Leonard, Konrad och Gerhard – för att nämna några).