Titel: Linder
Skrivet av: Niclas Rosenbalck skrivet 2003-05-08, 11:39
Ingwar Fredrikssons skriver i sin avhandling Svenska personnamnsstudier [Acta Universitatis Upsaliensis] (Uppsala, 1961) om namnet Lindorm (s 149-167). Å aa s 166 analyserar han förhållandet Lindorm~Lennart:
Leonhard, som är ursprunget till Lennart, är ett från kontinenten inkommet namn. Det uppträder i Danmark från 1349, men var föga i bruk där under medeltiden. Från det medeltida Sverige finns högst fyra kända bärare av namnet. från 1500-talet föreligger många belägg på detsamma. Namnet uppträder i olika former. Från 1400-talets Danmark finns former som Lenaard, Lenard, Lenert; från Sverige har jag bl.a. antecknat Lenar 1456 Jtb s. 13 (10), Liner 1457 Jtb s. 59 (58), Lennertth 1556 Atb 4 s. 98, Nils Linorson KA Uppl. 1566:20 tl, Per Lenorson ib. (båda Olands hd), Lenartt 1569 KA Hjälpskattelängd Uppl. (Håbo hd), Lenert 1574 Ssb 2nf 4 s. 526. Det vill synas som om namnen Lindorm och Leonhard, åtminstone delvis, sammanfallit under 1500-talet och uppfattats som identiska. Ljudlikheten mellan å ena sidan Lindorm, Linnorm, Linnors- osv. och å den andra Leonhard, Lenar, Liner, Linors- osv. har givetvis underlättat sammanfallet. Så snart Lindorm upptagits som dopnamn av allmogen avtar dess användningsfrekvens undan för undan inom de frälseätter, där det förekommit. Man kan tydligt se, hur Lindorm i flera av de i denna artikel aktuella frälseätterna i stor utsträckning ersättes av Leonhard, Lennart från 1500-talet och framåt; så t.ex. inom Forstena-släkten, ätterna Bock af Näs, Lilliehöök af Fårdala. Såsom en relikt från gångna tider påträffas i några av de behandlade ätterna stundom Lindorm som andra eller tredje namn; sålunda Christer Lindorm Posse (f. 1740), Seved Gustaf Lindorm Ribbing (f. 1862), Leonard Ulrik Lindorm Ribbing (f. 1809); i senare exemplet finns både det gamla och det nya namnet med. På s. 159 skriver han också angående namnet Linder: Linder kan ha uppstått ur Lindorm genom att m fallit i konsonantisk omgivning - vilket förefunnits dels då namnet följts av patronymikon eller tillnamn på konsonant, dels då namnet självt ingått i patronymikon - varefter andra stavelsens vokalljud, som stått i mindre starkt accentuerad stavelse, försvagats och tecknats e. Emellertid kan Linder förmodligen också ha uppstått ur fsv. Lindvidher liksom, olar ur Olaver osv. Lindvid var under medeltiden enligt Thors icke sällsynt i Nyl. i Finl.; f.ö. var namnet sällsynt i både Finl. och Sverig.
Fredrikssons avhandling rekommenderas att läsas för den vars förfäder bar namnen Lindorm, Linder etc. - han har åtskilliga belägg som redovisas med källor. Där återfinns också fotnoter till de av mig anförda styckena ur hans avhandling.