Titel: Gölin
Skrivet av: Michaël Lehman (Philippos) skrivet 2003-12-05, 14:58
Magdalena,
Kan man verkligen påstå, att auktoritetsargumenta (»det är sant, därför att auktoriteten X säger så») per se är legitima skäl för vetande och verklig, vetenskaplig, kunskap? Nog måste man väl ställa krav på en koherent bevis- eller indiciekedja?
(Här drager jag mig till minnes ett barnprogram, som visades i TV när min lillebror var liten. Serien handlade om en dinosauriefamilj, som levde i ett diktatoriskt dinosauriesamhälle. Varje fråga besvarades av samhällets politiska ledning med »Because we say so!» och samhällets nöjesfält hette »We Say So Land».)
Något verkar saknas mellan auktoriteten och hans påståenden. För att något skall kunna hållas för sant, skall också goda skäl för detta angivas. Avgörande är därmed på vilket sätt en person åtnjuter auktoritet; genom stringent, vetenskaplig, argumentation eller genom andra prestationer. Själv har jag inte läst den nu omdebatterade passagen av Tacitus, varför jag ställer frågan, om Tacitus verkligen framlägger några goda och övertygande skäl för sina påståenden.
Under medeltiden var den rådande uppfattningen, att jorden är platt och att solen roterar kring jorden. Detta var vad den tidens auktoriteter hävdade. Innebär detta, att påståendet var sant? I Metafysiken definierar Aristoteles sanning sålunda:
»Att säga om det som är att det inte är och att säga om det som inte är att det är, är falskt, medan att säga om det som är att det är och om det som inte är att det inte är, är sant.» (citatet hämtat ur Johansson, Lars-Göran (1999). Introduktion till vetenskapsteorin, s. 24. Stockholm, Thales.) Om man utgår från denna definition av sanning, har Taciti utsagor ända sedan tillkomsten varit falska, men hållna för sanna (och vi måste åtskilja sanning från försanthållande).
I Urban Sikeborgs artikel om Johan Bures släktbok m.m. presenteras goda skäl för antagandet, att Bure-genealogiens äldsta led är falska (eller åtminstone att de inte går att verifiera). Artikeln har ett stort värde (men tyvärr en allt för begränsad utbredning) däri, att han offentliggör sin argumentation för en bredare skara av hobbysläktforskare och skänker dessa nya kunskaper att hålla för sanna (men inte en ny sanning).
Bakom den breda uppslutningen kring Bure-genealogiens äldsta led kan man ana ett fenomen, som möjligen skulle kunna förklaras med hjälp av människans i vissa avseenden fåfängliga natur. Kan det inte i detta fall vara så, att drömmen om välborna anor och om en diakront lång antavla förblindar människor och bedövar deras kritiska sinnelag? Bure-genealogiens äldsta led har fått en enorm spridning bland mindre källkritiska hobbysläktforskare genom principen »relata refero» och allt för få har nog studerat Bure-genealogiens äldsta leds uppkomst. Därav uppkom behovet av Sikeborgs artikel; inte på grund av, att Sikeborg presenterade något helt nytt och alldeles oväntat forskningsresultat, utan därför att hobbysläktforskare med hull och hår har svalt en genealogi, som i stort sett saknar argumentativt stöd (vem har exempelvis sett en utredning omfattande Bure-genealogiens äldsta led med källhänvisningar, som kan belägga filiationerna?).
Ett grundläggande källkritiskt kriterium är, att bevisbördan alltid åligger den, som hävdar något och inte hans kritiker. Samtidigt är det så, att man i kulturvetenskapliga sammanhang måste ha stöd i reliabelt källmaterial för att alls kunna hävda något. Här brister trovärdigheten för Bure-genealogiens äldsta led.
Det är ju också så, att i samma stund, som man framför konstruktiv kritik och förslag på alternativa lösningar till vetenskapligt intressanta problemata, blir man förutom opponent även respondent för en annan uppfattning. Då räcker det inte med att säga, att man kommer med reflexioner, som man inte har för avsikt att presentera i något vetenskapligt sammanhang. Man måste även ha goda skäl för sina påståenden.