Titel: Gölin
Skrivet av: Magdalena Larsson skrivet 2003-12-04, 09:31
Tack Rune Edström för dina ord!
Tack Leif Boström, för nu förstår jag faktiskt! Att du normerat Gölug till Gölin var inte så farligt: för mig var det bara en teori hur namnet (lokala namn) kom att normeras i kyrkböckerna, och en tidsaspekt som i sig inte förändrade något jag ansåg i väsentlig mening.
Det måste ha varit någon slags censur av hedniska och hedniskt klingande namn som inte legitimerats av att frälset eller kungar haft namnet. Frövid blir Fridrik, och Brynolf blir Bryngel (har jag sett i Värmland på 1600-talet, men jag såg inte samma motsättning som i detta fall). Frövid genom en lätt fonetiskt förvrängning till ett existerande namn. Brynolf genom suffixet som finns i Daniel (Brynolphus blev mindre vanligt som prästnamn efter 1600-talet). Detta under 1600-talet då häxor faktiskt brändes på bål, så det är helt naturligt i kulturellt avseende. Att Göle(Gullog, Gudlög, Golla, Gullig etc) blir Gölin sker av samma skäl. Att det blir identiskt samma namn i skilda trakter är inte en naturlig språklig förändring, och kan inte förklaras språkvetenskapligt. Vem som stått för censuren får vara osagt (namnbäraren, sockenskrivaren eller prästen), och vad som inspirerat till det Gölin som uppenbarligen är en normering fr o m 1600-talet, må vara osagt. För uppenbarligen är det inte bara en normerad stavning. Av exemplen från Hälsingland, Jämtland och Dalarna framgår att det var ett mer komplicerat förlopp än bara ett utbyte av en ändelse.
Att säga att Axel kommer av Absalom beror på hur noga man ska vara. Det är väl flera influenser som skapar det namnet, Absal(om) får ett konsonantförskjutning till något betydelsebärande (Axel) men slutprodukten är ändå mer lik ursprunget än Gölin Gudlög. Förkortningen är typisk, en annan förkortningsvariant är Ke(tti)l där inskotts j :et (Kjell) är analogt med de språkregeler som fanns under fornsvenskan och som till en del ännu finns spår av i stavningen.