Titel: Regementsskrivare
Skrivet av: Lars-Olov Eriksson skrivet 2012-04-17, 00:05
När jag nu råkat titta in på denna sida igen, kan jag komplettera med lite information från mitt speciella fall.
Regementsskrivarbefattningen tillsattes av Krigskollegiet, som utfärdade fullmakt och i fall av utrikes tjänst ett respass. I mitt fall var detta 1637, så fullmakten skrevs under av kollegiets president, som då var en viss fältherre Jacob de la Gardie, riksmarsken. Det verkar alltså vara rätt hög kaliber på befattningen. Man kunde vid sidan av regementsskrivarbefattningen vara mönsterskrivare i ett par kompanier. Vid den tiden ingick inget boställe vid detta regemente, men mycket tyder på att han hade råd med ett ansenligt ställe. Regementsskrivaren skulle dels avge en trohetsed till Majestätet och lämna till kollegiet (som jag hittat), dels lämna en kautionsskrift till provinsialskrivaren. Denne var nästa högre befattningshavare i den ekonomiska hierarkin och svarade inför Krigskollegiet eller dess representant för ekonomin vid regementena i en region, t ex Finland. En regementsskrivare behövde inte vara adlig men provinsialskrivaren skulle jag tro hämtades ur adeln. Åtminstone min regementsskrivare skrev brev direkt till Krigskollegiet och t o m till drottningen, så självförtroende verkar ha följt med tjänsten. Mycket tyder på att regementsskrivaren inte satt på kontoret, utan for omkring i det ”uppland” som sörjde för regementet, i detta fall delar av Finland. Resultatet kan bl a beskådas i from av kvittenser i länsboksverifikationerna. Det var ett hårt arbete att driva in de medel som socknarna hade ålagts att bestå regementet med och i många fall blev det tvister. Regementsskrivaren återfanns därför ofta i häradsting och rådhusrätter. I mitt fall reste regementsskrivaren bevisligen omkring i Finland och ibland över till Stockholm. Om denne herre var unik eller typisk vet jag inte, men tydligen kunde man bedriva avancerad ”derivathandel”, dvs göra mellanaffärer med leveranser avsedda för regementet. Om t ex priserna på spannmål var bättre i Stockholm än i Riga och Åbo, kunde man sälja ett parti på termin för senare leverans och leverera pengar efter finska priser till regementet i Riga. Mellanskillnaden stoppade man i den egna fickan. Om sedan skörden slog fel eller någon som handlat med kontraktet dog, så kunde komplicerade tvister med svindlande belopp bli följden. Jag har tolkat skeendena som att regementsskrivaren hanterade belopp som kunde vara en storleksordning större än hans egen årslön. Systemet med kautioner, dvs borgensförbindelser, tillämpades på alla ämbeten med ekonomiskt ansvar. Detta innebar, att befattningshavaren var personligen betalningsansvarig för den hanterade ekonomin och de s k löftesmännen trädde i dennes ställe, om han misslyckades. Gick det bra med affärerna, så kunde regementsskrivaren göra sig en rejäl slant - gick det på tok, så fick han fly landet eller kastas i fängelse. Officerarna i regementet lade inte fingrarna emellan, om deras lön var i fara, så regementsskrivaren kunde nog i värsta fall frukta för sitt liv. Definitivt kunde hans egen och hela släktens egendomar beslagtas. Regementsskrivaren var alltså ingen krigare, snarare en ekonom/affärsman. Om man lyckades som regementsskrivare, låg flera civila karriärer öppna, så långt klassgränserna medgav. Jag kan tro, att befallningsman var en möjlig slutposition. Varifrån regementsskrivarna rekryterades vet jag fortfarande väldigt lite om. Säkert bland mönsterskrivare, men detta svar är ju bara att skjuta på frågan. Min gissning är, att alla möjliga administrativa/ekonomiska erfarenheter, såväl inom det militära som inom det civila samhället, kunde meritera. Mycket tyder på att man på den tiden hade ett ”nätverkssamhälle”. I klartext betyder detta, att man kunde ha stor fördel av att vara känd och väl sedd av någon potentat. Var man adlig och dessutom släkt, behövde man inte alltid vara kompetent, i övriga fall kan man nog räkna med ett informellt meritsamhälle. Om man t ex väl skött någon bokhållar- eller fogdeuppgift hos riksrådet mm Johan de la Gardie (med ett imperium av gårdar över hela riket), låg det väl inte långt bort, att broder Jacob skrev på en regementsskrivarfullmakt vid en vakans..(de gick väl på lunch tillsammans ibland och löste lite problem på ett smidigt sätt medan de åt !). Nu var ju ”mitt” regemente knappast i strid, så jag vet inte hur regementsskrivaren skulle fungerat då. Ö h t verkade officerarna ha haft tråkigt i garnison och inte minst regementschefen ägnade sig åt att strida om sina egna pengar och egendomar i rättssalarna i st f att strida i fält - år ut och år in.