Titel: Slaget vid Lund (1676)
Skrivet av: Ulf Sawert skrivet 2008-01-31, 09:08
Hej igen! Med risk att reta upp Niclas Rosenbalck tar jag mig ändå friheten att citera ytterligare ett stycke ur boken: Nils Bielke skriven av Ingvar Eriksson, utg. år 2000 på Atlantis Förlag. Tycker att stycket är så intressant för att visa på hur det gick till inom högreståndsvärlden förr i tiden. Huvudpersonen Nils Bielke är ju också den store hjälten ifrån slaget vid Lund!
Sid. 290-291: En av familjens finaste medhjälpare var Erik Fisk, en bondson som gått på gymnasium och lärt sig skrivkonst och bokföring. Under fyrtio års tid var han förvaltare på Salsta, senare titulerad kamrer. I hans arbetsuppgifter ingick att föra räkenskapsbok över godset och över gårdarna i intilliggande socknar, driva in räntan av bönderna, anställa nytt folk och se till att det fanns spannmål och föda till gårdsstaten. Han skulle kontrollera tröskningen och sälja spannmål, se till att mätarepenning betalades i tullen, att broar och vägar reparerades och att nya grindar sattes upp, att gårdsplanenerna krattades och staket sattes upp kring ruddammarna. Till hans uppgifter hörde att beordra bönderna köra stångjärn från bruket till Uppsala och kontrollera att det fanns öl och brännvin på Vattholma krog. Han övervakade skyttarna så att det alltid fanns skogsfågel när herrskapet kom, och han pysslade om stövarna.
Vidare lite längre ned på sid 291: Förvaltaren hade även ansvar för fisket i Salstasjön. Man fiskade med not och kassar och hade en anställd fiskare. Tillgången på braxen var god, och vid lektiden skulle de fångas med lingarnsnät och sedan läggas in i ättika till bruksfolket. Erik Fisk erbjöd kräftfiske till de unga pojkarna som tjänade en daler för fem tjog kräftor. Åtgången på kräftor var oavsett årstid stor; till större fester kunde familjen Bielke duka upp mer än 1000 kräftor. Fisk hade också order att låta fånga aborre och släppa ned dem levande i dammarna på Salsta för att herrskapets söner skulle kunna meta. När herrskapet anmälde sin ankomst till Salsta, var det Fiskt som såg till att ryktade vagnshästar mötte i Uppsala för att hämta bagaget, att några parmar av det bästa höet fanns för Nils Bielkes egna hästar och att det fanns får och annan boskap slaktad och styckad.
Nästa sida...292-293: En viktig uppgift för trädgårdsmästaren var att bränna luktvatten till herrskapet. Som doftämnen använde han liljekonvalj, smultron, rosor, fänkål, fläderblom och körsbär som brändes och destillerades. Han levererade även rosenknoppar som kunde fästas på kläderna för att sprida angenäm doft. Dåtidens personliga hygien skilde sig avsevärt från den vi numera anser vara naturlig. Vatten var man nämligen misstänksam mot, och därför badade man högst ogärna. Vatten kunde vara farligt, det spred smitta och borde därför undvikas. Obehagliga kroppsodörer kunde man dölja med luktvatten eller med parfymerat puder som man köpte hos en krämare. Istället för att tvätta sig bytte man dagligen sina linnekläder som ansågs suga upp all svett och smuts. Att varje morgon byta underkläder var detsamma som att ta en dusch.
Lite längre ned: Svårare var det att få bort eller neutralisera stanken inomhus från smuts, avloppsvatten och avträde, särskilt på sommaren. Då spred man frisk barrskogsdoft i rummen genom att placera ut skålar med tallkåda som dejan på Salsta levererade ämbarsvis. Kvinnfolken på Salsta beordrades av Eva Horn att förse familjen Bielke med torkade murklor och insyltade riskor, torkade körsbär och krusbär och färska tranbär. Från Geddeholm rekvirerade man färsk fisk i en sump som släpade efter båt till Stockholm. Dejan hade mycket viktiga och ansvarsfulla uppgifter. Hon bryggde allt öl till herrskapet och använde då Brunnsvikshumle. Den var bättre än Salstahumlen som användes till bruksfolkets vardagsöl.Kanngjutaren gjorde destillationskolvar och dejan brände brännvin till hushållet och bruksfolket. Kvalitén på bruksarbetarnas brännvin var sämre, ibland togs till och med skämt korn. Dranken gav hon till svinen. Dejan tillverkade också franska ostar, och i köket bakades konfekt i en särskild kopparugn och torkades på mässingstråd.
Ang. hur Bielke reste...sid. 297: Vagnarna saknade ofta fjädring - ibland föredrog han att rida bredvid på någon av sina hästar - och inte sällan behövde vagnen repareras av vagnmakare, som justerade skoningen på hjulen och smorde dem. Vägarna var av hygglig kvaliet i Sverige men sämre på kontinenten. Där måste man dessutom passera broar och färjor och betala passage- och färjepenning. Grindöppnare ville ha dricks, här och var gav man bompenningar, och man fick betala folk som visade vägen. Kvalitén och priset för natthärberge varierade från en till arton riksdaler. Oftast åt man på värdshus, någon enstaka gång i bondgård. Nils Bielke hade ofta en egen kock med på resan som gjorde uppköp och arrangerade kvällsmålen. Slut på citat.
Ja...så här levde man på översten för Livregementets gods...segraren från slaget vid Lund!