NULL Skriv ut sidan - Slaget vid Lund (1676)

Anbytarforum

Titel: Slaget vid Lund (1676)
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2008-01-14, 03:26
Ulf,
 
Innan 1806 refererar titeln kejsare till det tysk-romerska riket. Om kejsaren sedan hade verklig makt eller inte i det området betyder inte så mycket - eller vad kallar Du Charles II eller Louis XVI för?!? Båda var kungar som avrättades av sina undersåtar vilket väl tyder på att de inte heller hade så stor verklig makt, men jag har ännu inte hört någon referera till dem som annat än kung av England-Skottland resp. kung av Frankrike.
F.ö. var en bayersk kurfurste (Karl VII) tysk-romersk kejsare 1742-45 - menar Du alltså att han då plötsligt blev österrikare också?!
 
Jag påtalar också att det tysk-romerska riket försvagades efter 1648; efter detta var det tysk-romerska riket mer att betrakta som ett förbund - men lik f-bannat valdes en tysk kung som kröntes till tysk kejsare.
Vi kan ju jämföra med ett annat, mer aktuellt förbund: EU. Formellt sett är vi i Sverige fortfarande suveräna, men i själva verket gör vi oftast som EU anser.
 
Preussens kung blev så småningom den som utropades till det enade Tysklands kejsare, men det var inte förrän 1871. Det skall kanske påpekas att även det enade Tyskland var (är!) en förbundsstat, där inte alla länderna gick i absolut takt med varandra - och faktum är att Preussen förblev ett kungadöme under kejsardömet Tyskland: alla tre av dessa senare tyska kejsare var även kungar av Preussen.
 
Vad gäller nationalism så har den inget att göra med vilken karriär man kunde göra inom militären; med några undantag gjorde väl snarare utlänningar som senare kom att bosätta sig i Sverige (t.ex. von Königsmarck, Hamilton) de mest lysande karriärerna. Flera karriärvägar var faktiskt öppna för t.ex. bondeståndets söner. Inte heller hade nationalism att göra med att borgerskapet i Stockholm samlade in pengar: någon nationalism var det nog inte fråga om, snarare att hålla borta inkräktare som man befarade skulle plundra staden. Och det fanns säkert frivilliga i arméerna: adelns söner och kanske en och annan borgarson och möjligen någon prästson. Någon nationalism var det garanterat inte tal om utan om chansen att göra karriär; ingen gång är ju karriären inom militären så snabb som då det är krig. Och det är nu en gång så att det trots allt brukar gå åt färre officerare än manskap - en viktig faktor för att bondsönerna skulle tycka att det var mindre attraktivt att gå ut som frivilliga. Dessutom, innan det yngre indelningsverket, så tömdes i princip vissa byar på män, så de få som blev kvar behövdes mer än väl.
 
Kungen sågs överhuvudtaget inte som en symbol för nationen, han sågs som en garant för ordning och reda (inga arméer som plundrade och dödade, en fungerande rättsskipning), för vilket man betalade.
 
Jag påpekar också att nationalismen kom igång iom Napoleon, dvs. i början av 1800-talet, och att man blev riktigt nationalistisk runt sekelskiftet 1900 - vilket också följaktligen ledde till insamlingen till pansarskeppet samt borggårdstalet 1914, som båda har föga att göra med hur det stod till med nationalismen mer än 200 år tidigare.
 
Ingela