NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-10
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-12-10
Skrivet av: Göran Johansson skrivet 2003-12-03, 21:21
Lars, jag har varit inne på samma linje som du. Var det under den aktuella tidsperioden kanske rent av mer ärevördigt att vara dotter till en förnämlig kyrkoherde än en kunglig oäkting?
Ytterligare en liten artikel som jag skrivit och som berör kyrkoherden från Lofta m.fl har varit publicerad i ÖGF-Lövet. Dessutom gjorde jag för en tid sedan en fynd av en dittills okänd dotter till samma prästman. Detta återger jag också nedan.
Hur tillförlitliga är äldre levnadsbeskrivningar?
Personhistoriker på den tiden då det begav sig hade inte tillgång till mormonernas mikrofilmer eller internet. De kunde inte slå en signal till kollegan fyrtio mil därifrån och ofta blev det säkert fel. Saker och ting kom i tryck innan de blev dubbelkollade.
En levnadsbeskrivning över Samuel Johan Björkman hämtad ur en förteckning över själasörjare i Karlstorp socken tycks vara ett sådant exempel (Archivum Smolandicum Vexionensis, S.L. Gahm-Pehrsson). Författaren borde nog visat större intresse för källkritik än vad som den här gången varit fallet.
Fadern sägs ha varit regementsskrivaren Peter Björkman, en bondson från Hjälmseryd och gården Björka i Småland, vilket torde äga sin riktighet och moderns namn uppges ha varit Elisabeth Pihl, kyrkoherden i Julita socken i Sörmland Samuel Pihls dotter. Här börjar egendomligheterna. Namnet är korrekt men titel och hemort tycks vara tagna ur luften eller möjligen bero på något slags missförstånd.
Den felaktiga levnadsbeskrivningen över Samuel Björkman kan ha bidragit till att leda senare personhistoriker på villovägar. Westerlund och Setterdahl med sin Linköpings stifts herdaminne skriver med all rätt att Samuel Johannis Pihl var komminister i Västervik men menar å andra sidan att dottern skall ha varit gift med kyrkoherden Johannes Drosander i Julitta. I studentmatrikeln för Södermanland-Närke nation i Uppsala tycks man i sin tur okritiskt ha godtagit personuppgifterna i herdaminnet. Författaren till denna skrift har också gift ihop dottern Elisabeth Pihl med den gamle kyrkoherden Johannes Laurentii Drosan-der i Julitta socken och deras gemensamma barn tycks anmärkningsvärt nog ha varit äldre än modern! Det enda som är samstämmigt med uppgifterna i Gahm-Perssons uppgifter är socknen Julita i Sörmland. En kontroll i Strängnäs stifts herdaminna gör inte saken enklare. Där sägs att Elisabeth Pihls far skall ha varit komminister i Växjö. Till yt-termera visso förekommer i tryckta källor en uppgift om att Samuel Pihl skall ha varit rektor i Västervik.
Kan denna levnadsbeskrivning över kyrkoherden Samuel Björkman ha bidragit till att allt blev så fel?
Inte förrän i Smolandi Upsaliensis, 1700-1744 faller sakernas rätta tillstånd på plats. Wilstadius omtalar här i sin beskrivning av härads-hövdingen Petrus Wickenbergs levnadsöden mycket riktigt att han varit gift med Elisabeth Pihl i hennes 2:a gifte. Han berättar vidare att Elisa-beth Pihl var dotter till komministern i Västervik Samuel Pihl och Ag-neta Malmén samt att hon tidigare varit gift med regementsskrivaren Peter Björkman, död i Växjö peståret 1710. Den bästa – men också mest svårfångade – metoden att räta ut kvarvarande frågetecknen kring Samuel Pihl var att på vinst och förlust lägga ned ett antal timmar på att studera någon lämplig primärkälla. Domboken vid Västerviks rådshusrätt gav ganska snabbt resultat.
Johannes A. Loftander i Örtomta
Först ett par ord om Samuel Pihls fader, kyrkoherden Johannes A. Loftander i Örtomta. Denne hade varit komminister i Västerviks grannförsamling Lofta under åren 1645-55. Han blev år 1655 kyrkoherde i Örtomta socken öster om Linköping. Hans första hustrun, Samuel Pihls hittills okända moder, var då död och Loftander hade gift om sig med företrädarens änka. En genomgång av Bankekinds härads domböcker visar att inget anmärkningsvärt tycks ha inträffat i Örtomta prästgård under åren 1655-1672. Tidigt år 1673 börjar emellertid den vördade kyrkoherden att figurera i domboken. Han hade köpt skattehemmanet 2/3 Mossan-der i Örtomta av Olof Nilsson i St. Stadhammar i Gryt socken, Hindric Nilsson i Veta by, Per Nilsson i Bengtatorp i Råby socken, samt dessas syskon Måns Nilsson och Bengta Nilsdotter. Detta köp klandras se-demera av änkan Karin i Mossander som driver ärendet hela vägen upp till Göta hovrätt där hon så småningom får rätt. Loftander tycks då redan betalt och i god tro tillträtt det hemman som han nu måste från-träda. Processen om gården Mossander pågick i flera år och kan mycket väl ha bidragit till Loftanders tidiga frånfälle den 14 december år 1675.
Samuel Pihls båda föräldrar var nu döda och arvingarnas rätt beva-kades av Loftanders efterträdare hr Bothvidus Bergius med vilken Sa-muel Pihls styvmor hade gift om sig. Anteckningar i Bankekind härads dombok år 1683 visar att Samuel Pihl hade en bror vid namn Hans. Sannolikt hade han fler syskon.
Loftanders fattige son Samuel Pihl i Västervik
Samuel Johannis Pihl prästvigdes 1680 och hade dessförinnan prövat på prästyr-ket i praktiken. På Andreas-dagen år 1676 noteras således i Lofta kyr-kas räkenskapsbok att ”Samuel Pihl bekommit 15 dr smt efter de äldstes anordning och samtycke, efter han med tvenne berömmelige predikningar här sig rekommenderade”. Hans utgångspunkt i livet var nog annars inte den allra bästa. Nedan beskrivs ingående den, som det skulle visa sig, fattige prästmannens sorgliga karriär i staden Väster-vik.
Samuel Pihl diskuteras första gången av borgmästare och råd tillika med kyrkoherden och prosten i rådstugan i Västervik den 5 april 1680. Protokollet från detta tillfälle visar att prästen då hade provpredikat i staden. Man läste också upp ett brev daterat den 27 mars 1680 vari framgår att Samuel J. Pihl rekommenderades till staden av (konsistoriet) domkapitlet i Linköping. Viss tveksamhet tycks ha varit för handen eftersom rådet beslöt att den unge prästen skulle genomföra ytterligare någon provpredikan.
Samuel Pihl tillträdde så småningom tjänsten och redan den 17 maj 1680 anhåller han i rådhusrätten om att få överta bruket en mindre åkerlycka och en äng efter sin företrädare. Rätten konstaterar att den senare hade betalt för nyttjanderätten samt att Samuel Pihl inte kunde göra anspråk på samma ägor eftersom de var stadens enskilda egen-dom.
Den 17 juli 1680 begärde Samuel Pihl att skorstenen i komminister-bostället måtte repareras eftersom den ”illa ryker in”. Rådhusrätten beslöt att tillskriva den murmästare som murat upp skortsten för att be honom att förbättra densamma. Bostaden vållade tydligen den unge prästmannen stort bekymmer. Den 20 december 1680 begär han av borgmästare och råd att bostaden skall förses med en ”bagarstuga” eller ett kök med bakugn. Han begär också att en bod med källare un-der skall uppföras samt att boningsrum som redan är färdiga skall för-ses med lås. Rådet beslöt att genast se till att låsen kom på plats medan övriga nybyggen fick anstå till sommaren.
När man läser vidare i rådhusrättens protokoll kan man ana att Sa-muel Pihl hade stora problem att försörja sig och sin familj. Man kan möjligen också urskilja en viss reservation från stadens borgerskap gentemot den unge prästen och en ovilja att ta honom till sig. Den 16 maj 1681 begär Samuel Pihl således åter att få tillgång till en äng stor nog att föda en ko till förbättring på lönen. Den 21 november 1681 begär han att få ut något av sin lön för 1681 eftersom han säger sig vara ”hårt trängd”. Besluten blir i båda fallen att saken ”tages till be-tänkande till en annan gång”. Den 29 december 1681 begär ha åter igen att få ut sin lön men även denna gång fick prästen snällt vänta tills se-nare. När Samuel Pihl den 29 maj 1682 ånyo anhåller att få nyttja det åkerstycke som han tidigare fört på tal så blev beslutet ungefär som tidigare dvs rätten lovade honom svar ”en annan gång” trots att det aktuella åkerstycket under mellantiden stått obrukat! Det står nu mer klart att borgerskapet av någon anledning hyste agg gentemot sin präst.
På samma sätt forsätter dialogen mellan prästen och rådhusrätten. Frågan om en äng behandlas således åter den 10 juli 1680 och den 23 maj 1683. Beskeden bli för prästens vidkommande lika nedslående som tidigare – ”ärendet tages uti sitt betänkande till en annan gång”.
Den 23 april 1683 klagade prästen på att komministerbostället fort-farande stod ofärdigt och begär att bygget ska färdigställas så att han inte i framtiden kan ställas till svars för husröta. Ärendet bollades till-baka till prästen som ombads att precisera sina krav till ”Valborgsmässo rådstuga”.
Den 11 juni 1683 tycks situationen för Samuel Pihl ha blivit verkligt allvarlig. Han begär då att han såsom i andra församlingar några dagar om året ska kunna söka hjälp ”genom pungen i kyrkan” för att klara av sitt uppehälla. Samtidigt förde han önskemålet om ett liter åkerstycke åter på tal. Denna gång var rådet inte fulltaligt – tre av rådmännen sak-nades – och prästens yrkande hänsköts till nästa tillfälle! Frågan be-handlades på prästens begäran åter i rätten den 17 december 1683 var-vid beslöts att han vid ”jul, påsk och pingst får gå i högpredikan” och behålla vad som ”faller i håven”. Den 27 augusti 1683 anhåller prästen som ”brukligt är för tjänsten” om hjälp i form av ”marknadspenningar att föra in i sitt hushåll”. Präs-ten beviljades visserligen ett bidrag på 12½ dr smt men rätten betonade samtidigt att detta inte skulle lända till skyldighet för staden att fort-sättningsvis utbetala dylik ersättning.
Strax efter midsommar, den 30 juni 1684 beviljas prästen utbetal-ning av sin resterande lön från år 1683 eftersom han båda befann sig i trångmål och var allvarligt sjuk.
Senare under sommaren, den 29 augusti, dog Samuel Johannis Pihl. Han efterlämnade sin unga hustru med den treårige sonen Andreas (kom att bli kyrkoherde i Nyköping), sonen Hans samt en ofödd dotter som aldrig fick tillfälle att se sin far. Dottern föddes några månader senare samma år och fick namnet Elisabeth (gifte sig så småningom med regementsskrivaren Peter Björkman i Vederslöv utanför Växjö, blev änka 1710 och gifte om sig med häradshövdingen Petrus Wicken-berg. Peter Björkman och Elisabeth Pihl ägde frälsehemmanet Allatorp i Tofta socken samt Brändeqvarn i Uråsa socken inköpta 1709 och 1710 från Peter Rudebeck respektive Ebba Jacquette Sparre. Elisabeth Pihl dog den 27 november 1753 på Tuna Lillegård i Ryssby sn i Kro-nobergs län.)
Den 30 januari 1685 anhåller Samuel Pihls änka, hustru Agneta, i sin stora nöd vördsamt om stadens hjälp. Den 15 juni ber hon borgmästare och råd hjälp till att från borgerskapet utverka mannens resterande lön samt den egna ”nådårslönen”. Längre kan man inte följa prästfamiljen och dess sorgliga öde i domböckerna. Änkan Agneta Malmén flyttar strax därefter med barnen hem till fadern, kyrkoherden Andreas Malmén i Floda i Sörmland. Efter faderns bortgång år 1692 flyttar hon vidare till bröderna Andreas och Johan Malmén i Växjötrakten. Hon avlider i Tofta sn utanför Växjö år 1716 och enligt en anteckning i kyr-koboken begrovs hon i Vederslövs kyrka hos mågen Peter Björkman.
Varför blev Samuel Johannis Pihl så illa bemött av staden Väs-tervik?
Man kan ju fundera lite vidare på orsaken till att Samuel Johannis Pihl blev så illa bemött i Västervik. En anledning kan har varit att staden rent allmänt befann sig i nöd efter de fientliga bränderna 1677 samt att staden - inte kyrkan - tycks ha haft skyldighet att avlöna komministern. Ett annat skäl kan naturligtvis ha varit att Samuel Johannis Pihl var en osedvanligt dålig hushållare eller präst.
Ytterligare en anledning finns, även om än den kan synas osannolik och långsökt. Den 31 maj 1649 beslöt domkapitlet i Linköping, troli-gen efter framställning från kyrkoherden Andreas Johannis Saebyensis i Lofta socken, att ”tionden vid Stegeholm och dess underliggande ägor med rätta kommer pastori Loftensi till och icke pastori Vestervikensi” (Stegeholm indrogs till kronan år1618 och var åren 1644-51 utarrende-rat till borgmästaren i Västervik Hans Philipsson). Kyrkoherden i Lofta var farfar till komministerna Samuel Johannis Pihl i Västervik. Beslutet om tionden från Stegeholm måste ha fått konsekvenser för prästhållet i Västervik. Vem vet? Kanske detta gamla groll kan ha legat den unge prästmanen i fatet.
Slutord
För att återgå till frågan om hur mycket man kan lita på äldre levnads-beskrivningar ligger det nära till hands att knyta an till en likpredikan över biskopen Samuel Enanders hustru Margareta (d.t. biskopen Jonas Petri Gothus och Elisbeth Olofsdotter), skriven av biskopen Andreas Prytz i Linköping år 1652. Den avlidnes mormor
Margareta Eriksdot-ter anses i olika sammanhang ha varit naturligt dotter till Erik XIV. Prytz menar däremot i sin likpredikan att hon varit ”en förnembligh kyrkioherdes dotter”.
Kan biskopens ord, som troligen bygger på muntliga källor, tillmätas ett större bevisvärde än traditionen på orten, avskrifter ur Hycklinge kyrkobok m.m.?
Nedanstående dotter till Andreas J. Säbyensis tycks ha missats av såväl författarna till stiftets herdaminnen som författarna till Smolandi Upsaliensis Hon blev bosatt i Västervik och dog där. En av parets söner döptes till Olaus år 1654.
Maria Loftander, död 1672-12-24 i Västervik. Bosatt i Västervik. Hennes moder skrev (efter mannens död) 1653 till biskopen i Linköping Andreas Prÿtz, , ath hoon alth framgent dher widh prästagårdhen måthe blifwa behållen och besutten. Hon framförde också att hennes dottersman her Nils Olai mädh begäran, det han till dheras tillkommandhe kyrkioherdhe måtte förordnatt bliffwa. Biskopen svarade att alldhen stundh Her Nils är en så ungh och oförtiänt man till en sådhan församblingh som är ett Beneficium Regale eller Kongeligt giäld (Beneficium Regale är ett pastorat med kunglig utnämningsrätt till kyrkoherdetjänsten!) det måste bli så att den som tidigare förordnats näml. Anundus Palm skulle få kyrkoherdetjänsten. Biskopen lovade i övrigt att prästänkan skulle bli väl omhändertagen. Hon skulle bl.a. få kronohemmanet (Broderlösa) som låg under Lofta prästestomb att behålla och besittia i sin lifstÿdh. Därtill skulle den nye kyrkoherden förse henne med spannmål.
Brevet överlämnades till biskopen av två utskickade bud näml. Anders Ericksson i (Brunstorp) och Per Matsson i (svårläst). De hade också framfört muntliga rekommendationer om den hederlige och gudfrucktige prästeenkians befordran der i Loftta.
Ytterligare något om Saebyensis och dennes hustru:Frälse-hemmanet Grånsten i Lofta socken hade tidigare tillhört en gren av ätten Oxenstierna och hade 1645 bytts in till kronan. Detta gavs år 1649 till Andreas J. Saebyensis och dennes hustru Emerentia Olofsdot-ter på livstid. Prästen fick också disponera hemmanet Bredvassa i Lof-tahammars socken som stomhemman. Troligen var han bosatt på det senare.