Titel: Kritik mot DNA-genealogin
Skrivet av: Björn Engholm skrivet 2006-04-30, 04:15
I funderingarna här ovan finns en (!) förnuftig person. Hans namn är Lars Olov Eriksson. Visst finns det mycket annat sagt av värde och intresse också, det erkänner jag, när tankarna bär iväg.
Men ändock, det är märkvärdigt hur lite mänskligheten lär sig. OK, någon nämner en ana som var rasbiolog, rasfanatismen på 30-talet - den som var snett ute osv. Men, ändå kör man nu, dryga halvseklet senare, raskt på med samma gamla inställning. Det svaga jaget söker alltid bekräfta sin gruppidentitet i illusioner bortom förnuftet och spånar vidare i gamla banor. Det är ett problem vi alla har med bristande kritikförmåga . Jag skall här göra några kritiska invändningar om de direkta felen i resonemangen ovan.
Först det etiska debacklet. Ingen ger sig här på någon person eller grupp och inte jag heller. Men det är oundvikligt att det ligger etik i hur vi som forskare formar våra förhållningssätt. Jag påstår att släktforskningen enligt gammal tradition byggt vidare på och förstärkt felaktiga attityder. Därför kan ämnet ovan bidra till att förändra en del till det bättre om det bara observerades och värderades kritiskt.
Föreställningen, som många nybörjare har, att vi tillhör någon, ett ursprung, en grupp när de söker sina rötter, sin urfader och sitt urhem är felaktig. Det är en konservativ människosyn för att beskära oss som vi har ärvt. Ingen tillhör någon annan identitet utan varje individ är en fullständigt unik person som är ett resultat från miljarder människor. Individen är något som befinner sig i pipen på denna tratt. Jag har gjort en släktbok för familjens yngste. Hans urfader är inte en vikingahövding utan en anmassa på 38 miljoner individer under denna tidsrymd.
Nästa sak är vårt patriarkala tänkesätt. Vi får nog räkna med att vi i århundraden fram till idag, i vissa socknar, har mellan 10-25% av de födda som inte har fadern angiven korrekt och absolut inte 2%. Faderskapet är teori men inte födsel. En ojämlik tid hänger kvar ännu när det gäller börd. Givetvis skulle den annars räknas från modern.
Så det akademiska debacklet. Dagens skolungdomar finns på universitet alltmer och nu har tydligen några där trott sig kunna slå fast att 70% av Islands män härstammar från Norge och 30% av kvinnorna, om detta var rätt uppfattat. Vilken intellektuell kullerbytta i så fall!
Det är en omöjlighet att de som kom dit efter år 800 ca skulle ha levt åtskilda och inte skulle ha blandats under tiden till 50/50! Första generationens immigranter är en annan sak. Kromosonarv är inte identitetshandlingar. Är något dumt uttryckt så blir kommentaren dum. Men det är ju så det resoneras ovan. Nästa sak där är att de kom från Norge. Norge är väl inget urhem för DNA. Men överallt inom släktforskningen låter det likadant när man agerar anakroniskt och felaktigt och säger att någon härstammar från en viss plats en gång. På en tidsaxel var det möjligen en kort anhalt för någras färd.
DNA-tekniken används nu utfrån fel begreppsvärld. Samma sak när den tas som intäkt för härstamning. Markörerna i DNA-tekniken kan ju inte isoleras och ersätta helhetsbilden för individernas arv. Vi kan inte tänka som Hitler gjorde med arierna.
Låter vi bli det, handlar etiskt och försöker lägga in kritiska tankar så är det väl inget som hindrar samvetet från att forska vidare via nya möjligheter som kommer. Som med DNA teknik. De som behöver det lär väl lägga ut mycket där. Vi andra (Lars Olov och jag?)spar nog våra pengar än så länge.