Sent omsider... Birger Moström, bördig från Junsele har på en gruppsida i Facebook delgett denna bild och utdrag ur SvD från 1924.
Professor Fredrik Böök, ledamot av Svenska Akademin och Nobelkommittén gjorde 1924 en resa genom Ångermanland om vilken han skrev i Svenska Dagbladet. På sin resa besökte han Pelle Molins stuga i Ådalsliden, naturligt nog, eftersom han bekänner att han redan i barndomen fascinerats av Pelle Molins skriverier. Så kom han ner till stranden i Junsele för att färjas över. Under överfarten hördes psalmsång om än svagt Han undrade och frågade de andra på färjan och fick svaret att det var pingstvännerna som skulle förrätta ett stort, högtidligt dop och fick veta att det fanns ett hundratal pingstvänner i Junsele.
Så snart vi fått bilen upp på landbacken vandrade vi fort till strandängen, där ett hundratal människor stod skockade. Den lärde professorn erkänner, att själva dopakten var en på sitt sätt gripande scen. Älven, fågelsången, den öppna himlen, gripenheten hos dem som går sin övertygelses väg. Det var stilla och fridfullt; svalorna flög i vida ringar över Ångermanälvens vatten, som glittrade i solskenet. Många åskådare hade kommit i båtar,som förtöjdes i videbuskarna på den översvämmade ängen. Så vandrar de ut, den ene efter den andre. Professorn ser och noterar varje detalj. Vattnet kommer från snösmältningen i fjällen och det är kallt. Han ömmar för dem som döps att de skall förkyla sig. Insvepta i filtar vandrar de in i en liten lada på stranden.
Professorn konstaterar till sist i sin artikel, att det var lärorikt för honom att vara med på detta möte. Han hade läst så mycket i tidningar om den grova vidskepelsen, den förvirrade mysticismen och upphetsningen på dessa möten. Av dessa hemska lyten kunde jag ingenting upptäcka under den stora dopscenen, fortsätter professor Böök. Pingstvännerna gjorde på det hela ett stillsamt och aktningsvärt intryck. De var enkla, fattiga människor, det låg något av vildmarkens armodsstämning över det hela: Men de syntes äga ett moraliskt mod, de gav sig utan hänsyn eller tvekan åt vad de trodde vara sant och rätt. Med djup blygsel måste jag medge, att detsamma icke alltid kan sägas om oss andra, så kallade bildade.