NULL Skriv ut sidan - Nilsson, Christina (1843-1921), "Den oemotståndliga"

Anbytarforum

Titel: Nilsson, Christina (1843-1921), "Den oemotståndliga"
Skrivet av: Maud Svensson skrivet 2002-10-13, 20:49
Den oemotståndliga - en Christina Nilsson-biografi av Ingegerd Björklund utgavs av Författarhuset 2000. Min sambos morbror skrev en högst personlig recension, som kanske kan intressera någon här:
 
Tre mil söder om Växjö, nära Gottåsa, där väg 23 och 126 numera korsas, låg vid 1800-talets på en grusås ute i skogen en kombinerad lönnkrog och karamellkokeri. Den förestods av Botel (Bothilda) Isachsdotter. Vilka verksamheter denna dam ytterligare bedrev kan man bara spekulera om, men de resulterade så småningom i fem barn med fem olika karlar - inget av dem tillkommet i äkta säng. Ett av dem blev min farfars far.
 
Botel åtnjöt, trots sitt avspända förhållande till rådande normer, uppenbart ett visst anseende. Det kan eventuellt ha sammanhängt med att hon visste så mycket om de lokala manliga honoratiores hemliga liv och laster att hon uppnått social immunitet. Och så var hon visst snäll och hjälpte dem som stod ännu längre ned.
 
Bland dessa senare fanns Christina (Jonasdotter) Nilsson, yngst av 7 barn till Jonas och Stina-Cajsa. De var inhysta i ett rum och kök på Backen i näraliggande Lövhult sedan 1847, då familjen vräkts från sitt torp under Huseby på grund av oförmåga att betala arrende efter missväxten.
 
Christina hade aldrig lärt sig läsa eller skriva, trots folkskolereformen, som var jämngammal med henne själv. Och inte var hon så intresserad av att plocka potatis, bära ved och vatten åt mor sin, som pryglade sin självsvåldiga unge i tid och otid. Men hennes far och bror var musikaliska och själv var hon en baddare på att sjunga och hon lärde sig själv spela fiol på broderns instrument. Så Botel städslade henne som entertainer på sitt etablissemang uppe på Åsen - Christina brukade f.ö. hjula inför publik också, fast snabbt som ögat, ty hon saknade benkläder. Uppenbarligen passade denna verksamhet hennes kynne bättre, för en av många lokala anekdoter vet att berätta att hon, tillfrågad vad hon skulle bli när hon blev stor, promt svarade antingen lärarinna eller så ska jag bli hora.
 
Detta torde visa vilket andligt inflytande min anmoder, och därmed indirekt jag själv, åtminstone i detta skede, hade över Christina Nilsson. Men det visar också den gamla sanningen att ingenting i livet blir som man tänkt sig.
 
Denna lilla historia saknas dessvärre i den senaste i en rad biografier över den lyriska sopranen och världsartisten Christina Nilsson (1843-1921) författad av en sentida kollega, Ingegerd Björklund som även varit musikrektor vid Växjö Universitet.
 
Här följs annars Christinas karriär nästan dag för dag från Botels lönnkrog, studier med hjälp av svenska mecenater (vilka så småningom fick igen sina utlägg) och operadebuten som Violetta och Nattens Drottning på Paris lyriska teater 1864-65 till furstehoven, konsertlokalerna och operahusen i Europas huvudstäder och på den nordamerikanska kontinenten fram till avskedsföreställningen 1893.
 
Björklund är kanske ingen stor författare, men hon har gjort en hel del grundforskning och bl a följt upp samtida pressreaktioner mycket noga. Hon har också fördelen av att kunna sitt, och Christinas, yrke utifrån och in. Hon ger en ganska detaljerad skildring av hur sångerskan sjöng och agerade på scen, av hennes styrka och hennes svagheter: man får klart för sig att Christinas framgångar inte bara var resultatet av en enastående musikalitet, utan av att hon faktiskt var nyskapande genom att på scen förena den äldre virtuosa stilen med ett starkt dramatiskt utspel - för vilket hon i konsertsammanhang ofta snubbades av samtidens konservativa kritiker. Vad gäller rösten var hennes styrka inte volymen utan snarare att modulera rösten i sotto voce-, diminuendo- och crescendopassager och i samband härmed en strålande frasering. Allt tillsammans gjorde henne enligt Björklunds mening till en större operasångerska än konsertsångerska. Och hennes skönhet och personliga utstrålning skall ha varit av ett sådant slag att hon tidvis ute i världen ägnades en dyrkan påminnande om den som senare kom Greta Garbo till del.
 
Klokt nog vägrade hon låta sig spelas in med den usla inspelningsteknik som var tillgänglig från 90-talet, då hon sannolikt röstligt passerat sin kulmen. Hennes samtida rivaler inom konsten, t ex Adelina Patti, var inte lika förutseende och låter, när vi lyssnar på dem idag, förskräckligt. Å andra sidan ger Björklund intrycket att endast videoteknik skulle ha kunnat göra Christina rättvisa.
 
För att företa en klassresa som Christinas räcker det inte med talang och utseende - man måste vara egocentrisk och utrustad med ett obändigt självförtroende. Christina ansågs av dem som yrkes- eller affärsmässigt hade med henne att göra för besvärlig - en kylig dam som ingen fick sätta sig på och som gav precis så mycket av sig själv som hon behövde och till rätt pris (återigen säkert efter min farfarsfarmors föredöme). Hon trissade upp sina gager till det olidliga för dem som hade råd att betala - men gav å andra sidan otaliga gratiskonserter för folk som knappt hade råd med maten Hon är en av de få som vägrat sjunga för drottning Victoria, föregivande att hon redan lovat sjunga gratis i slummen i Soho vid samma tidpunkt.
 
Christina Nilsson hade tidigt fått lära sig pengars värde och hon tjänade okristligt med pengar (även om hennes makar var mycket behjälpliga med att göra av med dem). Hon köpte tidigt tillbaka födelsehemmet till far och mor och satte släkten i Sverige ekonomiskt på fötter. Hon hade råd att inte krusa för någon, men lär fortfarande ha kunnat prata med sina syskon och gamla vänner. Hon lärde sig aldrig förakta den folkmusik som varit hennes ursprungliga repertoar.
 
Christinas sätt att bete sig på sin klassresa, hennes sätt att alltid återvända till sina geografiska, musikaliska och sociala rötter, det intryck man får av en människa som förenar ett starkt kommersiellt medvetande med ett stort mått av integritet (kanske till priset av socialt främlingskap i den nya miljön) och också hennes vägran att mer än nödvändigt skilja på högt och lågt - i samhälle eller inom musiken - gör henne i mina ögon till något av sin tids Dolly Parton.
 
För den som undrar är detta menat som beröm.
Hans Isaksson