NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2005-04-05, 22:30: Av de 12 punkter som Nils Olofsson ovan listar förtjänar flera att kommenteras. Jag vill inte kalla det hela en konspirationsteori men däremot kanske man kan konstatera en viss s k tendens. Mitt inlägg koncentreras kring de punkter där denna tendens tydligast kommer till uttryck.

Det Olofsson under punkt 3 för fram som ett faktiskt historiskt händelseförlopp är i själva verket någonting helt annat, nämligen en nylansering av den marxistiska teorin om feodalismen, såsom Jan Lindegren uttolkade den i sin avhandling Utskrivning och utsugning 1980. Enligt en förenklad tolkning av Lindegrens teori var Sveriges deltagande i de kontinentala krigen egentligen bara en nödvändig omväg för höjandet av den feodalränta som kronan tog ut av bönderna. Den tolkningen har Lindegren själv tagit avstånd från. Hela stycket är alltså ingalunda en historiskt korrekt beskrivning av verkligheten i Bygdeå, som var Lindegrens undersökningsområde, utan snarare en beskrivning av hur verkligheten där borde ha sett ut om den marxistiska historieteorin hade rätt. Lindegren visade i sin avhandling hur kronan försökte åstadkomma ett så omfattande uttag av produktions- och befolkningsöverskott som möjligt, men han visade också hur lokalsamhället snabbt anpassade sig och organiserade ett effektivt motstånd mot resursuttaget.

Om detta kan oändligt mycket sägas och skrivas, bl a just det som Anders Ryberg har anfört, nämligen att samma politik tillämpades över hela riket. Jag har själv i en uppsats, inspirerad av den närmast absurda, men onekligen konsekventa, teoretiska exercisen i Lindegrens avhandling, i Bebyggelsehistorisk Tidskrift nr 20 (1990) visat hur exakt samma sak som hände i det norrländska Bygdeå också hände i Sjuhundra härad och vilka förödande konsekvenser det fick för detta uppländska lokalsamhälles ekonomi och självstyre.

Tommy Anderssons påstående ovan att Lindegren visar på att utskrivningarna under de ständiga krigen drabbade Norrlandssocknarna mycket hårdare än riket i övrigt är felaktigt. Lindegren redovisar i sin avhandling inget källmaterial alls som kan ligga till grund för en sådan jämförelse. Hans empiriska undersökning befattade sig uteslutande med Bygdeå socken. Vad gäller stagnerande utveckling i landsdelen underkändes Lindegrens beräkningar gällande detta av fakultetsopponenten professor Christer Winberg. Både i sin opposition och i sin recension av Lindegrens avhandling i Historisk Tidskrift 1982 redovisade Winberg allvarliga metodfel, vilka sammantaget ledde till att Lindegrens huvudresultat i sin helhet stannade innanför mätfelsmarginalen.

Det som anförs i Olofssons inlägg under punkt 7 är dock inte längre ens historieteori, det är bara befängt. Syftet med kronans uttag av knektar i alla svenska landskap var ju självfallet att försöka vinna i de kontinentala krigen, inte att knäcka Norrland eller något annat landskap. Påståendet att utskrivningarna ”borde gärna få den utformningen att också hemmansägare i avsaknad av vuxna barn skulle drabbas i inte så liten utsträckning ” är rena rappakaljan. I själva verket visar allt befintligt källmaterial på att motsatsen i verkligheten både eftersträvades och uppnåddes. Utskrivningskommissarierna fick klara direktiv om att bönder inte fick skrivas ut om konsekvensen blev att en gård blev utan brukare. En i sammanhanget intressant detalj är förresten att Jonas Bureus var utskrivningskommissarie i Sjuhundra härad 1631.

En gård utan brukare kunde givetvis inte leverera någon skatt till kronan, och att döma den till skattevrak hjälpte ju då föga om inte det fanns andra brukare som kunde ta över. Varje utskriven bonde minskade således kronans årliga inkomster. Lindegrens och mina empiriska undersökningar visar samma sak, nämligen att antalet roterade som lägst låg i paritet med antalet jordeboksförda gårdar i respektive undersökningsområde. Det kan alltså inte beläggas att gårdar blev helt utan brukare enbart på grund av knektutskrivning. Det som däremot kan beläggas är en i system satt underredovisning av antalet vuxna män i socknarna. Man roterade inte mer än en man per gård, även om det fanns flera. Att Sverige blev ett ”knektänkornas land”, som Lindegren uttrycker det, var utan tvekan en direkt konsekvens av den förda utrikespolitiken. Men att från det konstaterandet gå till slutsatsen att detta också var målet för den förda politiken, d v s att utrikespolitiken i själva verket var inrikespolitik i maskeradkostym, visar bara att hemläxan inte gjorts ordentligt. Eller kanske snarare att man är ute för att provocera (”...är stick i stäv med den gängse historieskrivningen...”) och därför skriver mot bättre vetande.

Att de mellan- och sydsvenska landskapen ”gödslades ned med slott och herresäten” skapade knappast förutsättningar för den vanliga jordbrukande, skatte- och arrendebetalande, befolkningen i dessa landskap att bli rikare än befolkningen i Norrland. Här omvandlas den klassiska marxistiska analysens motsättning mellan en utsugande överhet och en utsugen producentklass till geografisk allegori. De med herresäten besådda landskapen representerar en utsugande överhet och de som saknar sådana är den utsugna befolkningen. Nu är det emellertid så att landskap inte kan svälta, det kan däremot de människor som befolkar dem göra.

På vilket sätt kan ”norra Sverige” lida av att säterier växer som svampar ur jorden i Södermanland? Är det inte snarare så att de som sannolikt blir mest lidande av en sådan utveckling är den vanliga jordbrukande allmogen i Södermanland?

När Nils Olofsson om Anders Rybergs inlägg konkluderar att ”....skriver att samma politik som Sune Åkerman beskrev, bedrevs i hela landet. Detta är ju kvalificerat nonsens...”, då har Olofsson helt rätt. Det är kvalificerat nonsens. Den politik som Sune Åkerman beskriver har nämligen aldrig bedrivits någonstans i verkligheten.

Hela det inlägg som här kommenteras ter sig för mig som en enda lång ”norrlandsnationalistisk” vulgärtolkning av den kvalificerade historievetenskapliga forskning som under många år bedrevs inom det av professor Sven A. Nilsson vid Uppsala universitet ledda forskningsprojektet Sociala och statsfinansiella problem i 1600-talets svenska samhälle. Det var nämligen från detta projekt som Lindegrens eget projekt Militärstaten och bondesamhället avknoppades.

”...I och med Vasastaten inträffar katastrofen...”. Jomenvisst, men den inträffar inte bara i Norrland utan i hela riket. Om man vill få en helhetsbild av vad som skedde i den framväxande stormakten Sverige bör man nog lämna både den lokalhistoriska litteraturen och den ovan refererade nyutgåvan av Lindegrens klassiska provokation åt sidan ett tag och läsa följande grundbok:

Sven A. Nilsson, De stora krigens tid. Om Sverige som militärstat och bondesamhälle (Uppsala 1990).

Den här boken kan enklast beskrivas som standardverket för tidsperioden i fråga. Utan att ha läst den bör man nog inte yttra sig om Sverige under stormaktstiden med så uttalade anspråk på tolkningsföreträde som stundtals framförts under denna rubrik.