NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07
Skrivet av: Nils Olofsson skrivet 2005-04-05, 12:31: Ovan nämnda uppsatssamling ”Älvdal i norr” behandlar också frågan om det relativa välståndet i norra Sverige på 1500-talet och hur det följdes av närmare 200 års stagnation. Bilden som framtonar i denna volym,
i Luleå sockens historia I ”Från istid till 1750” förf. Kjell Lundholm, Maurits Nyström Luleå 1992
i Tornedalens historia I ”Från istid till 1600-talet förf. Pentti Koivunen, Kjell Lundholm, Matti Saarnisto, Juojo Vahtola
är stick i stäv med den gängse historieskrivningen. Den berömda kolonisationen på 1300-talet verkar ha varit relativt marginell. I norra Sverige har under lång tid funnits en befolkning som varit jordbrukare men som framförallt haft en diversifierad verksamhet.
De har bedrivit fiske i älvar, hav och fjällträsk. De har bedrivit en ärjemarkskultur med jakt och handel över stora arealer. De har även bedrivit svedjebruk. De har haft boskapsbesättningar. Birkarlaverksamheten ska inte överdrivas. Handeln har varit ett naturligt inslag. Landsköp och birkarlaverksamhet har varit ett naturligt inslag hos kustbefolkningen. Kustbönderna har haft egna skepp och bedrivit handel mot Stockholm, österut, Baltikum och ända ned till Tyskland.
Detta sammantaget gjorde att utsattheten för missväxtår och tillfälliga klimatförsämringar minskade drastiskt. Man kunde genom egen handel försäkra sig om rmliga priser och tillgång på det livsnödvändiga saltet. Under 1500-talet kan man se hur detta diversifierade leverne resulterat i ett nästan osannolikt högt välstånd. Se tidigare i diskussionen om Älvsborg lösen 1571.
I och med Vasastaten inträffar katastrofen. Sune Åkerman, professor emeritus i historia UU beskriver i ”Älvdal i norr” s.39 hur man skulle kunna upprätta ett riktigt vederstyggligt handlingsprogram riktat mot ovan beskrivna region.

1 Det första slaget måste då riktas mot allmogens fria handel, vilket i och för sig bara innebär fullföljandet av en äldre handelspolitik, som sannolikt har gått tillbaks till 1200-talet. Böndernas köpenskap borde helst förbjudas men under alla omständigheter inskränkas och försvåras. Om man på detta sätt kunde hindra landsköpet vore en viktig motor i den lokala ekonomin försatt ur spel och därmed grundförutsättningarna för befolkningens utkomstmöjligheter allvarligt försämrade. Helst borde påföljderna för upprepade brott mot ett landsköpsförbud skärpas så långt att t o m dödsstraff kunde utmätas mot en tredskande allmoge för att riktigt avskräcka.

2. Som andra åtgärd borde handelshinder uppställas mot det inkomstbringande varuutbytet med främmande länder som de tyska staterna, Norge och speciellt Ryssland. Åtgärderna skulle lätt kunna motiveras med protektionistiska och nationalistiska argument under uppbyggandet av en svensk riksenhet. I linje med detta skulle ligga ett försvårande av handelskontakterna med samesamhället.

3. Beskattningen borde som tredje åtgärd utnyttjas systematiskt för att decimera det välstånd, som utan tvekan var för handen vid mitten av 1500-talet. Därvid borde skattesystemet förändras i grunden och göras mer flexibelt så att alla näringsnischerna kulle drabbas, speciellt det rikt givande fisket, som borde vara lättare att exploatera beskattningsmässigt med tanke på dess fasta anläggningar och skrymmande redskap, ett förhållande som inte på samma sätt gällde t ex pälsdjursjakten. Beskattningen av jordbruket borde utformas på ett sådant sätt att det eventuella överskott av spannmål, som åtminstone vissa år kunde frambringas, skulle skeppas söderut. Andra ingrepp i födoämnessektorn vore också naturliga med den uppställda målsättningen. Därför borde också smörproduktionen drabbas. Genom att konstruera extra gärder, som efterhand förvandlades till ordinarie kunde smygande och successivt hela skattetrycket ökas betydligt. En form av dubbelbeskattning kulle också möjliggöras genom tullar på de viktigaste varuströmmarna t ex den som gick till Stockholm. Den tulluppbörden skulle dessutom vara den lättaste att administrativt behärska för centralmakten. Den här politiken borde kompletteras med hårda och för lokalbefolkningen omotiverade nödsituationsskatter, som borde bli en naturlig följd av oöverlagda, oförnuftiga och aggressiva militärpolitiska och utrikespolitiska utspel. Dessa nödsituationsskatter skulle med fördel kunna riktas mot tillgångarna på betalningsmedel inklusive ädelmetaller och dyrarare ägodelar, som lokalbefolkningen lyckats samla på sig under gynnsammare förhållanden. Hemmansägare som inte klarade att komma ut med de allt högre skattema under de allmänt besvärliga förhållandena borde hänsynslöst vräkas från sina gårdar, vilket också borde gälla de självägande bönderna. Som kronan på verket vore det möjligt att tillgripa skatteförpaktningar och praktisera en generös förläningspolitik i förhållande till privata finansiärer.

4. I kombination med själva uttaxeringen av skattema borde kronan tillskansa sig förköpsrätt på diverse värdefulla produkter t ex pälsverk, som därigenom skulle ge allmogen sämre pris än den kunnat få på den öppna marknaden. Samma taktik kunde praktiseras ifråga om uppköpen av lax och annan ädelfisk.

5. Helt i linje med föregående punkt i handlingsprogrammet borde kronan lägga sig till med egna fiskerianläggningar under undanträngande av lokalbefolkningens fiskerätt. Därigenom skulle alltså produktionsmedlen i viss utsträckning tas omhand av centralmakten; av praktiska skäl skulle bönderna kunna tillåtas arrendera dessa fisken. För ett sådant handlande kunde alltid regalrättsliga argument tillgripas.

6. Näringspolitiken i övrigt borde envist inriktas mot mer eller mindre dödfödda ?merkantilistiska? företag t ex inom bergshanteringen. Stora resurser i personal och material borde offras på just sådan verksamhet som på grund av det hasardartade i hela genren kunde innebära utomordentliga risker för misslyckanden och totala felspekulationer. Äventyrare och lyckosökare av olika proveniens borde särskilt uppmuntras och utrustas med exklusiva privilegier på andras bekostnad. Tvångsåtgärder mot lokalbefolkningen, både samer och övriga, vore här ett lämpligt komplement, som skulle garantera billiga transporter, kolning etc.

7. Vi har redan anat vilken kritisk komponent befolkningspotentialen utgjort för den typ av lokalsamhälle, som analyserats ovan. Självklart borde därför en välriktad stöt sättas in mot den ?extraarbetskraft?, som vi kunnat skönja både i bågamantalslängderna och i storhushållen. Kraftiga militära utskrivningar kunde åstadkomma denna verkan. De borde gärna få den utformningen att också hemmansägare i avsaknad av vuxna barn skulle drabbas i inte så liten utsträckning. För konsekvensens skull borde man ombesörja att dessa unga, starka människor skulle bli kvar på slagfältet, men om de oförmodat skulle vara i stånd att återvända till det som Jan Lindegren träffande kallat knektänkornas land borde de helst vara så knäckta psykiskt och fysiskt att de inte skulle duga ti11 det tunga arbetet i jordbruket med dess alla binäringar, om vi alls skall benämna dem så.

8. Fraktfart och seglation i böndernas händer borde i konsekvens med den övriga handelspolitiken begränsas eller hindras. Särskilt borde en hämmande lagstiftning vad beträffar långdistansseglationen utformas. Därvid borde man gärna söka sig fram till något lite mer storslaget system, som skulle sätta tvångströja på framför allt kommunikationerna i Bottenviken och därvid försvåra kontakterna med en större marknad. Beslagtagande av lite större fartyg i böndernas händer skulle med fördel kunna tillgripas i krigssituationer.

9. Genom att gynna rikets huvudstad på ett ohämmat sätt skulle sekundäreffekter kunna uppnås t ex bortflyttning av speciellt företagsamma individer från missgynnade perifera områden. En sådan ?brain-drain? skulle givetvis slå hårt mot vilket lokalsamhälle som helst. I hög grad gäller detta den allmogekultur och den lokalekonomi som vi försökt beskriva tidigare.

10. Av naturliga skäl skulle det vara svårt att försvara de ofantliga vidderna i norr mot fientliga angrepp. Några allvarligare försök att få till stånd ett någorlunda effektivt försvarssystem skulle inte heller göras. Tvärtom kunde i linje med det tänkta programmet stora truppstyrkor dras bort ifrån landsändan även när ett akut hot om främmande invasion kunde föreligga.

11. Det vore naturligt att följa upp hela detta handlingsprogram genom att rikta en stöt mot den tämligen utvecklade och självständiga lokalstyrelse som framvuxit i regionen. Särskilt borde man inskränka böndernas roll inom det lokala domstolsväsendet. Detta skulle kunna uppfattas och tolkas som en yttersta symbol för det tänkta handlingsprogrammets syften. Landstingets roll borde i konsekvens härmed nedtonas; dess uppgift skulle snarast bli att enbart konfirmera på högre ort fattade beslut, som skulle medföra kostnader och tunga för menigheterna samtidigt som landstingets egentliga kompetens i mycket liten utsträckning skulle utnyttjas vid styrandet av provinsen.

12. Ingenting vore naturligare än om denna behandling av en lokal befolkning skulle leda till skarpa protester, ja till direkt revolutionära stämningar. Den risken fick man ta, men samtidigt borde den lokala allmogen hugnas med specialfavörer och nådevedermälen, som skulle kunna dölja vad politiken i stort gick ut på. Den gemensamma nämnaren för hela detta tolvpunktersprogram skulle bäst beskrivas som ett skickligt försök att lirka av lokalbefolkningen en så stor del som möjligt av det överskott om hushållningen förmått prestera.

Sune Åkerman fortsätter: ”Den läsare som är det minsta insatt i Övre Norrlands historiska utvecking har förmodligen lett igenkännande på punkt efter punkt i vårt fingerade handlingsprogram, men leendet fryser förmodligen på läpparna, när man besinnar vad det här i själva verket har varit fråga om. Detta elakartade program var nämligen exakt vad centralmakten med större eller mindre iver och framgång men med sömngångaraktig säkerhet följde under perioden 1550-1800.”

Följden blev att när mellan- och sydsverige gick in i stormaktstiden och landskapen gödslades ned med slott och herresäten gick norra Sverige in i sin svåraste tid.