NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2005-04-07
Skrivet av: Per-Åke Borssén skrivet 2005-03-24, 11:50
Kolonisationen av övre Norrlands kvarvarande obebyggda älvdalar skedde under 1320-talet. Ärkebiskop Olof Björnsson hade under kung Magnus Erikssons omyndighetstid haft uppdraget att “för utvidgande av Kristi dyrkan å våra vägnar giva och upplåta de öde trakterna (deserta loca) i vårt land Hälsingland mot norden åt dem, som där ville bosätta sig”. Två brev om dessa förläningar föreligger: dels DS 2606 rörande Lule älvdal och dels DS 3134 avseende Pite älvdal.
“Sommaren 1320 utsågs O[lof] till principalis executor att verkställa hertigarnas yttersta vilja och betala deras skulder, vilket skedde med hjälp av intäkter från Hälsingland (dvs Norrland ovan Ödmården)”. (SBL Sven Erik Pernler, Olaus Beronis, s 131-133)
År 1330 den 7 oktober redovisar ärkebiskopen inför kung Magnus ombud drosen Knut Jonsson, Greger Magnusson och Karl, kanik i Linköping och Skara för de 4357½ mark penningar som han under 10 års tid uppburit och använt till betalande av hertigarna Eriks och Valdemars skulder. (DS 2807). I sitt arbete med verkställande av hertigarnas testamente assisterades ärkebiskop Olov av kungens fogde i Hälsingland Johan Ingemarsson (ginbalk belagd med sparre). Ärkebiskopen och kungsåren gjorde under de följande 10 åren ett stort antal utbetalningar till kyrkor, kloster och andra kyrkliga inrättningar samt till enskilda intill den ovan gjorda redovisningen 1330, se ovan. Dessa brev specificeras icke här. År 1327 utfärdar “Ärkebiskop Olof i Uppsala, Johan Ingemarsson, fogde över Hälsingland, Nils Farthiegnsson och Peter Unge överenskomelser om delning sins emellan av Lule älv med dess omgivningar och bifloder, som kungen åt dem bestämt, när landet och strömmarna mellan Skellefteå och Uleå uppläts till uppodling och bebyggande”. (DS 2606), se ovan. Klart framgår att förläningen delades i tre delar med tydliga företrädare för tre maktcentra: den kyrkliga, den världsliga och den regionala makten. Den senare delad i två delar; var för sig representerande Medelpad och Ångermanland. Således ärkebiskop Olof, kungsåren Johan Ingemarsson, Nils Farthiegnsson - Medelpad, och Peter Unge - Ångermanland. I ett brev utställt i Stockholm 1335.04.09 av kung Magnus, ger kungen “dilecto et fideli nostro domino Nicolao abyornæson” till evärdelig besittning Pite älv och dess tillhörande områden. Detta område hade “ärkebiskop Olof, under kungens minderårighet, upplåtit åt Nils Abjörnsson och som denne med stora omkostnader uppodlat” (DS 3134), se ovan.
Detta är i huvudsak de brev som direkt omtalar ärkebiskop Olofs och fogden Johan Ingemarssons exekutiva arbete med verkställandet av de mördade hertigarnas testamente. Brevet 1327 är det enda som direkt omtalar det i uppdraget ingående kolonisationsprojektet av Lule älvdal som förutsattes ingå för att testamentet ekonomiskt skulle kunna fullföljas.
År 1374 i slutet av oktober utfärdar apostoliske notarien Olof Nilsson, kyrkoherde i Tillinge, ett notarialinstrument om rannsakningar rörande gränsdragningen mellan Uppsala och Åbo stift hållna den 1/8, 21/8, 1/10 och 17/10 samma år. 1347-48 hade ärkebiskop Hemming Nilsson företagit en visitationsresa till Norra Botten åtföljd av kungsåren Torsten Spjälbudsson. Hans uppdrag var att fastställa och förnya råmärkena mellan Uppsala och finska lagsagorna. Vid förhör den 21/8 “inställde sig en viss Sigurd i Klappsta i prästgården i Luleå, i närvaro av utfärdaren och herr Andreas, prost i Jamtland, och andra trovärdiga vittnen, varvid Sigurd sade att riddaren Nils Abjörnsson, lagman Johan Krok och herr Torsten Styrbjörnsson förnyat nämnda råmärken, belägna på en ö i Ule älv mellan Hälsingland och Finland. Uppgiften hade han från sin son Herse som medföljde herr Torsten (Styrbjörnsson) på genomresa i detta ärende”. Den 1/10 i Hörnösand i Härnö sn i Ångermanland “inställde sig Nils Petersson från Utnäs, sockenbo i Styrsnäs, vilken utfrågades och tillstod att han varit närvarande och sett nämnda råmärken i Ule älv när de blivit förnyade av herr Torsten Styrbjörnsson, då fogde i Hälsingland.” (DS 8666) Torsten Styrbjörnsson var “fogde över Hälsingland 1347-48 (Frtz 2 s 54 f). Det senare året deltar han i gränsreglering mellan ärkestiftet och Åbo stift (mellan Luleå och Torneå socknar) (ÅboSvB s 154 f.)”. (S Rahmstedt PHT 1978 s 66) Det torde vara rimligt antaga att de medföljande på gränsregleringsexpeditionen var utvalda som primärvittnen och hade anknytning till de tidigare exploatörerna på 1320/30-talet. -----------
Sven Ingemar Olofsson har i “Övre Norrlands historia” (ÖNH) del 1, s 125-155 skrivet om kolonisationsförloppet. Han tillägger ytterligare ett brev rörande en tingsak förrättad i Umeå den 16 juli 1324, som bevis för att det praktiska arbetet med kolonisationen hade igångsatts omkring denna tid (ÖNH s 141 f). I detta brev (DS 2475) donerar en Johan i Kåddis och hans hustru Cecilia sitt gods och allt sitt lösöre till ärkestiftet. Med 6 mark penningar gottgjorde ärkebiskopen hustru Cecilia för det rättsanspråk hennes bror Järund i Hyske må ha i hennes egendom. Åtta sigill hade vidhängts brevet; kungsåren Johan Ingemarsson (ginbalk belagd med sparre) - sigillet borta, hr Björn, kanik i Uppsala och hr Olof i Nordingrå (andliga) - andliga sigill, Nils Fartegnssons var skadat (en arm eller en örnfot?), Fartegn i Nässum - sigillet borta, Une lagman (en springande grip), Öndo Nedraby - sigillet borta. Då partena samlas i juli 1324 skulle man således kunna förvänta sig att, förutom ärkebiskopen, kungsåren och Nils Farthiegnsson, även Peter Unge borde varit där eller åtminstone företrädare för eller frände till den storman i Ångermanland, som ursprungligen torde vara projektets löftesman. Den närvarande Farthiegn i Nässum var känd från ångermanläningarnas löftesbrev om S:t Olofsgärden 1314 (DS 1957), liksom även lagmannen Une. En Gudlev från Salum likaså men om denne är densamme som den år 1324 närvarande Gulle Lagmansson, vet vi ej. De två mest framträdande stormännen 1314 var emellertid Farthiegn i Herleby och Hökar i Kalvnäs. Brevet hade föregåtts av ärkebiskopens brev av den 25 januari utställt samma år i Torps kyrka, Medelpad, då han i herr Olof i Nordingrås, prost i Ångermanland, fridlyser gården i Kåddis och utser donatorerna till godsets förvaltare. Prosten Olof i Nordingrå är känd redan från 1310, som kyrkoherde i Hilleshög, Färingö tingslag. Hans testamente skrevs 1341. Det finns anledning att senare återkomma till honom. Dessa brev måste ses i det sammanhang de har tillkommit. Säkerligen har alla dessa 'högdjur' inte samtats i Umeå enkomt för att bevittna en till synes ordinär tingsförhandling rörande godsöverlåtelse, utan är det rimligt att anta, att överlåtelsen i sig själv ingick i ett större viktigare skeende som krävde dessa högdjurs närvaro. Troligen hörde även donatorn och dennes hustru till de släkter, som dessa män representerade, varför deras besegling av överlåtelsen krävdes. Donatorerna var ju dessutom insatta som godset fortsatta förvaltare. Om godset vidare öde vittnar ett brev av den 13 oktober 1328 (DS 2680). Ytterligare en gång donerar Johan i Kåddis med sin hustru Cecilias samtycke gården i Kåddis till ärkebiskop Olof och Uppsala domkyrka. Denna gång med förbindelse att om godset skulle frångå domkyrkan, skulle Johan på anfordran återbetala 12 mark och 1 öre i penningar, som han har mottagit av ärkebiskopen. Nu beseglas detta brev av Konrad Arxö och Johan Brakla, två stockholmsborgare, som torde ha ingått i Hargsö- (Arxö) -gruppen vilka 1323 sålde Arxö till ärkebiskop Olof. Gården därefter torde emellertid gått förlorad för ärkebiskopbordet. Endast åkrar, ängar och fiskevatten till ett värde av 4 örtugland tycks 1346 återstå i kyrkans ägo.
Detta år byter König Skarlakan i Kåddis till sig detta kyrkans innehav mot sin arvejord i Malma, Bokyrka sn i Uppland. Intressant är att konstatera att dubbelt så mycket jord 8 örtugland ägde kungsåren Johan Ingemarsson 1322, då han sålde dessa örtugland till kaniken Björn i Torstuna (DMS 1:2, s 56, 1322 och 1346). Både Johan Ingemarsson och kaniken herr Björn beseglar sedermera Johan i Kåddis donation 1324, se ovan. Då kolonisationen av Norra botten var en huudsaklig del i finansieringen i ärkebiskop Olofs och Johan Ingemarssons exekutionen av de mördade hertigarnas testamente, hade följdaktligen även det tyska borgarskapet i Stockholm intressen att bevaka vid denna process. Hertigarnas lånesättning hos Hansans finasiärer för kriget mot brodern kung Birger hade ju förmedlats av dessa. N Ahnlund skriver: /.../“Stockholm tjänade bland annat som operationsbas och betalningsplats vid hertigarnas och i främsta rummet Eriks lånetransaktioner inom- och utomlands, vilkas avveckling blev en besvärlig och långvarig affär efter deras bortgång./.../ Om dessa köpmäns handel, som även omfattade marknadsresor (DS 2305) till Hälsingland skriver Ahnlund: /.../ De invandrade köpmännens dragning till farleder utanför Stockholm är fortfarande märkbar. De sökte sig där hamn- och upplagsplatser. Tydligen genom affärer med kronan kom Hinze eller Henrik Sunnodag i besittning av Vindö vid Kanfjärden, som han dock 1323 pantsatte till Klarakloster, samtidigt med att fyra döttrar till honom anlade nunnedoket. Hans samtida Konrad Arxö hade uppenbarligen fått sitt tillnamn efter Hargsö, den västligaste delen av det gamla Värmdölandet, där han torde ha disponerat över större eller mindre delar av området genom långtidskontrakt; Hargsö såldes 1323 av Tideman Fris' arvingar till ärkebiskopsstolen, som sedan därifrån uppbar högst betydande räntor. Beträffande Konrad Arxö kan följande noteras: År 1341 - Prosten Lars i Bollnäs och arvingarna efter Konrad Arxö tilldömes 5 örtugland i Näs, Västlands sn, vilka de lagligen erhållit genompantsättning (DS 3540). År 1344 - Magnus Larsson och hans arvingar tilldömes 5 örtugland i Näs, vilka han lagligen köpt av prosten Lars i Bollnäs (DS 3867). År 1338 - Styrbjörn Torstensson säljer tillsammans med sina fyra söner samt Erengisle Andersson (båt) och “Hans Järbo” 13 öresland i Hammarby, Hammarby sn, till Stockholmsborgaren Konrad Arxö (Rahmqvist 1978, s 65)
Kan det vara så att, Johan Ingemarssons del av jorden i Malma är en brorslott, som han sålde till herr Björn och, att Köniks del kommer ur en systers arvslott. Kan Johan i Kåddis hustru Cecilia möjligen vara Johan Ingemarssons syster, Cecilia Ingemarsdotter, och skulle möjligen Könik kunna vara hennes son med Johan i Kåddis? Men Cecilia var gift med en Lars och hade sönerna Johan och Magnus Larssöner, som förde samma vapen som morbröderna Johan och Sigge Ingemarssöner (balk belagd med sparre)?