Titel: Sjöstedt
Skrivet av: Markus Gunshaga skrivet 2015-10-18, 19:39
Tillfällighetsfynd ur Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) 1784 5/5, N:o 18, sid. 138 (den avlidne är kyrkoherden Severin Niclas Sjöstedts son Petter Magnus (1774-1783), se vidare Lunds stifts herdaminne, del 3, sid. 262): »Öfwer Herr Petri Magni Sjöstedts död.
Tillåt Du lille Wän! at jag uppå Din graf Strör några blommor ut, som lifwa opp Dit minne. Jag Dig wäl aldrig sedt, men hördt, hwad hopp Du gaf Med qwickhet i Din själ och bygden i Dit sinne.
Så för Din egen skull som för Din Morfars namn Du ägde dubbel rätt at fägna och behaga Af flera plågor tärd Du sågs dem toligt draga Uti en älskad Fars och ömsint Moders famn. Du twinar sagta bort, men ber af alt Dit hjerta Gråt ej min ömma Mor! det ökar blott min smärta Du staplar deßa ord, och går i lifwets hamn.
Qwäls då ej ömma Mor, men spara Dina tårar. Den Almagt, som så ömt Dit hulda hjerta sårar - Han wil med detta slag Dit hela sinne få. Han rycker bort Din Son - men syftar på Ert bästa De band, som Er förent, skal han å nyo fästa Och bägge ewig glädje nå.» Tillfällighetsfynd ur Nytt och Gammalt (Lunds Weckoblad) 1784 26/5, N:o 21, sid. 163ff: »Wid Herr Peter Magnus Sjöstedts graf uti Hammarlöf Kyrka den 19 Martii 1783.
Wid lifwets sista gränts, i Mänsklighetens rike Det wistas en tyrann, som näpplig har sin like: I mörkrets skuggor swepo med lian i sin famn. Han sitter på en Thron, och det är en Lik kista. Men färgor, fula nog, til denna målning brista. Ty Döden är hans namn.
En fiende til lif, han warelserna mördar. Och hjelten lika snart som uslingen han skördar. At bäfwa hjelper ej, ej hjelper öfwerdåd. En Kung med all sin magt kan honom icke hindra. En enda Salwa gjes, som kan deß plågor lindra. Och det är Medlarns Nåd.
Kom hit Högmodets barn, wid denna lilla Griften. Så får du tydligt se en Dödligs sista skiften. Ach - skiften - som en gång sku drabba dig och mig Men - hwad! - du häpen blir - för grafwen och för döden At tänka på sin graf och sina sista öden. Det är ödmjuka sig.
En åtta årig Pilt i denna grafwen gömmes. Och det är Tidens sed, at dödas stoft berömmes; Men tidens sed, ty wärr, är stundom mindre klok. Den tarfwar ej beröm, som sig åt Himlen gifwit. Ty den, som dygdig är, wet, hans beröm står skrifwit I Lambets egen bok.
Säll Du, wår Lille Wän, som bor i denna kista. Din grafskrift wille jag med wackra Runor rista Om Du af sådan skrift en större sällhet fann. Dock werlden kunde tro, at jag Dig smicker gifwit. Din oskuld himlen sett, Din grafskrift himlen skrifwit Och den blir ewigt sann.
Men du wår dödas Far hwars sorg kan ej beskrifwas: Som såg uti Din Son, Din Egen Bild uplifwas. Och spådde deruti Din sena ålders tröst. Ack! - denne Sonen dör! - jag ser Din sorg och smärta Nu bör Du finnas tröst uti Dit wett och hjerta. Och i Dit eget bröst.
Och ömma sorgsna Mor, som gjuter bittra tårar. Det är en Sons förlust, som Moders hjertat sårar. Besinna, at Din Son war lånt af Herrans hand. Ja ömma Mor! war nögd, och Dina tårar spara. Din Son ju sade sjelf: Här är ej godt at wara: Han for til Nöjets Land.
Til Dig min Läsare jag slutligt mig wil wända. Din egen graf härnäst man öpna skal, kan hända. At Födas och at Dö är Men'skans wißa lott. Bjud til at all Din tid i Dygdens tjenst förnöta. Ty den allena kan i stillhet döden möta. Som lefwat utan brott.»