NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2006-08-15
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2006-08-15
Skrivet av: Göran Johansson skrivet 2006-06-03, 18:07
Olaus Simonis var nog trots allt en trogen luteran om man ska tro följande text hämtat ur Wefring, kung Sigismunds och Carls XIV:s historia (jag missade tryckåret, men det är före 1750):
År 1593 ?. 81. Konungen misstänckte ock Riksens Råd, at af dem wore föror- sakat hwad M. Eric Skieppare och andre Ewangeliske Prester en tid bortåt emot Papisterne hårdt predikat hade, så ock at gemene Folket höllo med sine Lärare, och hwar det icke wore, skulle emot den Påfwi- ska Religionen intet wara något stort motstånd. Konungen war lik- wäl in til denna tiden utaf Rådet för ingen ting beskyld, utan de be- giärte i all som största ödmiukhet, at Predikestolarne i Staden icke måtte ytterligare af Påfwiske Prester beklädas, dock skulle begrafnin- gar ingom förwägras, allenast dermen så tilginge, som Personerne kunde skattas wördige. Ty Gråmunkeholms kyrcka wore här en u- taf de förnämsta, och der iblande så wäl Konungens egne som Riksens Råds Förfäder, lågo begrafne, men St. Clarae Kyrckiogård något sämre, dock dem Påwiskom, som här tils dödt hade, god nog, hälst emedan der wore både af Adel och Oadel yppare Folck begrafne än som de: Wardt altså densamma dem tilbuden.
?.82. Icke långtderefter blef en annan Prest död, som hade warit Konungens musicant, och när han den 20. November skulle begrafwas, hade Jesuiternes wärd Tideman Cornelii om morgo- nen mäst tilförene sagt til en sin medborgare wid namn Blasius Dun- di: I dag skolen I få se ett underligit spel här i Stockholm, hwil- ket ock skiedde. Ty efter Konungens befallning inkallades Heijdukar- ne ifrån Malmarne, hwarest de woro förlagde, och fölgdesedan liket samt Jesuiterne inuti Gråmunkaholms Kyrckia med laddade och spä- de bössor. Och emedan Fröken Annas Håfpredikant Herr Olof Simonis tillika med någre Dieknar icke wille uplåta Prediksstolen, utan hade dden hastigt tillåst; ty råkade de uti oenighet med Papister- ne, och yppades dem elennan ett stort buller och owäsende, hwaruti en Diekne blef af en Sabel illa sargad, och en annan eöjest blodig utaf hugg. Förbemelte Fröken Annans Predikant hade så när blifwit stucken med en wärja, då ock en Sabel hölts öfwer honom i högsta hugg; men kom dock oskadd derifrån, emedan andre afwärde hans olycka. Desförutan woro ock flera wärjor dragna uti Kyrckian, och då de Swenske föllo öfwer hwarandra uti flyckten, blefwo de illa trampade, så ock ,erbem:te Håfpredikant slagen öfwer halsen med en
bössa, til förtiga, der Heijdukarna månde på Kyrckiogården, den nå- gre med deras egen träck, dem Swenskomo til förakt, orenat hade, röra sina trummor samt upbryta och sönderslå Predikestols dören. Då nu ryktet härom kom i Staden, lupo Borgmästarne häpne och ängslige på Slottet til Riksens Råd, at emot sådant öfwerwåld an- ålla om hielp och bistånd, warandes ock då Dieknarne blå och blo- dige tilstädes. Der til med gåfwo de tilkiänna, at menige man wo- ro nu allarmerade och wille at man skulle ringa in stormklockan, efter som ock någre sågos då allreda på gatorne fullkomligen bewäpnade. Riksens R:d skyndade Borgmästarne neder igen, förmanandes, wid deras trohets ed, at de skulle stilla menigheten, hwilket de ock, tillika med någre andre förnämlige män, fliteligen förrättade, än- dock de i förstone frucktade, at de näppeligen skulle något kunna ut- rätta. Och när Konungen fick härom bud igenom twenne Cammar- herrar Grefwe Gustaf Brahe och Herr Eric Bielke Turesson til Salestad, gaf han utaf wrede sådant swar tilbakars: at Jorden hör- de Gud til, och Kyrckan hade de gamle Catoliske fordom upgygt; derföre måtte ock de, som uti deras tro ännu dödde, med all rätt der Begrafwas. Men Riksens Råd woro med detta swaret icke nögde, utan klagade igenom en hos Konungen öfwerlefwererad skrifft, at Kyr- kio fred wore bruten emot Sweiges Lag och den ed, som Konun- nungen dem giörandes worde, samt, til följe deraf, det Konungsliga be- skydd och förswar, hwarmed Han borde dem emot hwarjehanda wåld och oförrätt hägna och befria. Derhos påmintes han, huru sådant wore hemma i Riket, uti hans Regemens begynnelse, honom ogagne- ligit, hwarutaf ock icke allenast alle Swenske kunde förtörnas, utan ock freden med de Swenskes Fiende Ryssen förhindras, så framt nå- gon inbötrdes oenighet blefwo spord at wara yppad emellan honom och hans undersåtare; Han skulle fördenskuld styra de Påfwiska, el- ler wille de, såsom Råds Personer, med något på Hans wägnar wi- dare sig icke befatta, utan nödgades at upsäja honom deras embe- ten. Ridderskapet, som då i Staden tilstädes war, och sådant inga- lunda hade utaf honom förwäntat, utan fast heldre stadsfästelse så wäl på Religionen som deras privilegier, kommo, för desse orskares skuld, på Slottet tilsamman, ock, tillika med Borgerskapet, öfwergåfwo Konungens deras Böneskrift, hwaruti de underdånigst anhöllo, at för- bemelte de Påfwiskes wåldswärckan måtte straffas. Konungen låf- wade fuller at öfwer det, som uti så måtto klagades, skulle anställas en ransakning, men skiedde likwäl ingen fullkomlig, efter som han sielf war icke utan skuld uti det som klagades öfwer.