Titel: Hagman
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2010-07-07, 00:16
Det hängde i stort sett ihop med klassvandring. Adel, präster och borgare började från och med medeltiden att anta släktnamn, medan bönder ända in till 1900-talet bara bar fadersnamn, patronymikon, som Andersson, Nilsdotter osv. I de familjer som fortfarande hette så när den första namnlagen infördes 1901 uppstod dagens son-namn som Karlsson, Johansson osv.
Soldater fick ofta soldatnamn tilldelade (men sedan hette ofta en soldat Anders Rasks barn Andersson eller Andersdotter ändå, och ärvde som regel inte faderns soldatnamn i den mening vi tänker oss efternamn nu för tiden), borgare utan släktnamn antog ofta själva något vanligt naturnamn av stilen Lindkvist, Berggren osv. Präststuderande antog ofta latiniserade namn som byggde på deras hemorts namn, som Linneus, Pontén osv. Och någon som adlades brukade få ett nytt mer adelsklingande namn i samband med det.
Och omvänt, någon som gick ner till bondeståndet slutade i allmänhet bära ett eventuellt tidigare släktnamn och började skrivas med fadersnamn enbart.
Adliga ätten von Wachenfeldt är ett känt exempel på att en ättemedlem i Värmland på 1800-talet blev bonde och slutade skrivas med namnet, och att en stor gren tappades bort för lång tid fram tills en ung man av denna gren besökte Riddarhuset på 60- eller 70-talet och frågade om det gick att ta tillbaka namnet von Wachenfeldt och riddarhusgenealogen Pontus Möller förtjust utbrast Heter ni Fransson? Jag har försökt hitta er gren, men inte lyckats! och så kunde hela grenen återupprättas och finns sedan dess med i adelskalendern igen.
Så en släkt på raka manslinjen som inte var särskilt fast etablerad i samma samhällsskikt kunde skifta namn väldigt hipp som happ.