Titel: Kettil Petersson
Skrivet av: Kaj Janzon skrivet 2006-02-02, 11:34
Frågan om frälsemannaskapet och dess olika aspekter under 1200-talet är komplicerad. Birger jarls tid innebar i även detta avseende en brytningstid. Frågan kräver nog en längre utläggning. Jag återkommer med en sådan under lämplig rubrik vid ett senare tillfälle. Jag vill här bara för tydlighetens skull påpeka att i det konkreta fall vi nu granskar är det inte jag utan Torleif som har fört fram uppfattningen om att det vi här diskuterar är sigillvittnen. Det var i själva verket hans uppgifter om en mängd sådana i de aktuella breven som var anledningen till att jag började granska hans artikel i SoH närmare. Att han i sitt senaste inlägg försöker göra sitt huvudargument till mitt argument är rätt anmärkningsvärt. (men också rätt kul )
Under denna rubrik tänkte jag emellertid gå vidare med utgångspunkt i min egen fråga om Peter Guse och Kettil Petersson och något kommentera källsituationen. Det är nämligen så att det andra av de två brev i vilka PG och KP förekommer är det brev om vilket störst enighet tycks råda inom forskningen gällande dess äkthet. Man är nämligen helt på det klara med att brevet är en förfalskning. I den följande redogörelsen kommer jag att använda mig av brevnummer enligt Claes Gejrot, Diplomata Novevallensia. The Nydala Charters 1172-1280 (Stockholm 1994). Det brev jag här åsyftat är nummer 46 och det som ovan refereras till som brevet från 1268.
Sam Jansson har velat identifiera hela den grupp av brev som gäller den ovannämnde Brudde (nr 25, 31 och 46) som förfalskningar. Gejrot har efter att ha granskat de tre breven kommit till slutsatsen att de är skrivna av samma hand, möjligen med undantag av första halvan av nr 25). Problemet kompliceras av att nr 46 föreligger i tre versioner, av vilka dock endast den betecknad som C är en uppenbar förfalskning. Detta visas av att texten i C inte överenstämmer med A och B samt av att det under brevet hängande abbotssigillet inte tillhör den abbot som nämns i brevet utan en annan. Men å andra sidan är C den enda versionen som överhuvudtaget har ett sigill. Både A och B saknar detta styrkande av äktheten. Gejrot påpekar att det även finns andra indicier som förstärker misstanken om att brevet (d v s även versionerna A och B) är förfalskat. Gejrot anser bl a att man kan misstänka att vittneslistan är kopierad från nr 45, d v s det brev från 1266 som handlar om Åkes i Stuckaboda jordbyte med klostret. [Gejrot s 37 ff].
Den naturliga utgångspunkten är därmed given för den källkritiskt skolade. Nummer 46 måste betraktas som en förfalskning vad gäller uppgifterna om hur klostrets förvärv av egendomen har gått till. Sakuppgifterna om själva jordegendomen och dess gränser kan, vilket Gejrot påpekar, däremot mycket väl vara fullt sanningsenliga, eftersom förfalskningens syfte är att styrka klostrets äganderätt.
Huruvida den Brudde som nämns i de aktuella breven överhuvudtaget har existerat är något som kan ifrågasättas, liksom hans släktskap (om han är en historisk person) med de personer som vittnar i breven, t ex Johan Iliansson. Gejrot tar inte riktigt klart ställning gällande Janssons antagande om att Brudde-breven kan vara skrivna på 1400-talet av en person som behärskade 1200-talets skrivstil. Han noterar bara att Jansson tar upp saken utan att nämna vilka brev han avser. Gejrot kopplar dock Janssons antagande till Brudde-breven av något skäl som han inte närmare redogör för. Klart är dock att klostret har en fördel med en helt påhittad person. Det fanns då ingen risk för att eventuella släktingar till Brudde skulle dyka upp och vittna t ex att ”Den där Peter Guse, han var minsann inte alls släkt med vår anfader Brudde”.
Nåja, den frågan kanske vi inte behöver gå in på här just nu. För vår del är det kanske mer väsentligt att detta i vilket fall som helst krymper antalet personer till vilka Kettil Petersson med säkerhet kan kopplas. Endast de som nämns i brevet från 1266 återstår.