Titel: Kettil Petersson
Skrivet av: Torleif Ericson skrivet 2006-01-31, 22:42
Jag hälsar med tillfredställelse att vi kan ha en organiserad diskussion om Kettil Petersson. Jag har ingen prestigeinställning till den här frågan men vill gärna bena ut argumenten för och emot Kettil Peterson som kandidat till Bielkarnas stamfar. Det förefaller mig lämpligt att inte blanda frågorna. I första hand gäller det om Kettil Petersson rent tekniskt kan vara en kandidat, något som Kaj ifrågasätter. Vi är väl överens om att rent geografiskt och tidsmässigt råder inga väsentliga problem. Låt mig i denna omgång begränsa mig till 2 punkter som Kaj berättigat tar upp.
Låt mig först explicit rätta frågan om sigillvittnen och beseglingar i min artikel. Sigillvittne skall vara vittne och besegling, beseglar skall vara bevittning, bevittnar. Kaj har rätt och jag kan bara beklaga. Det är inte den centrala punkten, fast det naturligtvis skulle löst frågan om frälseman eller discretus på en gång. Jag går inte in vidare på denna fråga för vi är överens i sakfrågan.
Först, stämmer namnskicket? Som Kaj säger 'det finns ingen Peter Bielke (Peter (Bielke) menar han)'. Det är en god fråga och det låter först som ett rätt gott argument. Jag har kontrollerat i ett antal generationer avkomlingarna efter Nils och Ture Kettilssöner. Mycket riktigt, ingen Peter finns där även om jag tar med avkomlingar med kvinnor som mellanled. Det verkade signifikant, men så prövade jag exakt detsamma med Kettil. Nu borde det finnas en Kettil Nilsson och en Kettil Turesson i första generationen, men ingen Kettil är känd i många led trots att avkomlingarna är väl belagda och att vi har två linjer och inte en. Skälen till att en eventuell Peter inte finns kan helt enkelt vara att farfadern ännu levde vid sonsönernas födsel eller att en Peter Kettilsson dött ung. En positivt belagd Peter är ett gott stöd, men den negativa bevisföringen ger inte mycket tyvärr, jämfört med andra överläggningar. Jag föreslår vi avför den här punkten som alltför perifer i diskussionen. Det var värt att titta på vad det kunde ge.
Nästa punkt är mer central. Kaj pekar på att om Kettil Persson inte är frälseman faller möjligheten att han skulle kunna vara stamfar till Bielkeätten som var uppenbart högättad från början. Jag håller helt med om det, så vi är överens på den punkten. Kaj pekar på 2 problem: avsaknaden av beseglingar och att klostrets motpart i breven 1266, 1268 och 1279 kallas vir quidam, vilket han anser pekar på att de är bönder. Låt oss först se på beseglarna som Kaj redan delvis diskuterat, sedan på namnskicket och därefter på de agerande i bytet. Vittnen på brevet 1266 (och 1268 med mindre information) A. Brevet 1266 är utgivet av Karl Ingeborgason som lagman i Tiohärad och han beseglar med abboten Nils. Ett lagmansbrev är naturligtvis förmer än ett vanligt tingsbrev, så man kan ju tro att vittnenas sociala ställning är högre än normalt. Vittnena kallas som Kaj påpekar testes emptiones, dvs köpvittnen (jag återkommer till vad det kan betyda i detta sammanhang) och de är B. Förrådsmästaren Forkund (utan intresse för oss) C. Peter, kallas av Karl Ingeborgason 'vår frände (cognatus) kallad Guse'. Denne bör rimligtvis vara discretus eller frälseman D. Halsten Lång, om vilken inget är känt och som ev. kan ha fått sitt namn på grund av sin längd. Hans placering säger dock något om hans sociala ställning. E. Brynjolf, son till häradshövdingen Germund. Det verkar troligt att en häradshövdings son är discretus. I så fall gäller det också Halsten Lang. F. Kettil Petersson står sist. Han, liksom Bryjolf Germundsson, nämns med patronymikon, vilket inte garanterar att han är frälse, men det är i allmänhet inte av gemena bönder som omnämns så.
Namnskicket Namnen Peter och Germund förekommer här två respektive en gång. Jag vet inte hur mycket vikt man skall lägga vid detta, men bägge namnen har en speciell ställning i förhållande till Nydala kloster. Både abbot Nils företrädare och hans efterträdare med en abbot emellan heter Germund. Skälet är antagligen att klostrets förste lekmansdonatorer (ca 1160-tal; DS 72) var de båda stormännen (principes) Peter och Germund av den sk Laurens Peterssons ätt, dvs Raneke sid. 782, av vilka tronkrävaren Filip Larsson (avrättad 1251) och lagmannen och brudrövaren Lars Petersson är de mest kända. De senare utger i början på 1240-talet ett skyddsbrev för gården (mansio) Lundby i Vrigstads socken (DS 896). Jag återkommer till det. Det är rätt naturligt om att en släkting till dem Germund, Brynjolf Germundssons far vore häradshövding senare, men det är inte mer än en antydan och vi vet inte om det verkligen finns något släktskap.
Godsbytarna och vir quidam
I 1268 års brev har klostret bytt gods med en Brudde vir quidam (en viss man), som i utbyte får bl a en klostrets gård (mansio) i Nåthult. Samme Brudde nämns av abboten Germund 1247 (DS 341) återigen kallad vir quidam i ett annat godsbyte. Nu händer något intressant. En Johannes Yliansson intygar 1251 i DS 389 att han var närvarande vid bytet och förbättrar villkoren för klostret. Brevet är förfalskat av munkarna, men borde ha varit värdelöst om denne Johannes Yliansson vore fritt uppfunnen. I den latinska versionen nämns abboten och Brudde som 'viri discreti' medan den motsvarande medeltida svenska översättningen kallar abboten 'beskedlig man' och Brudde ingenting (DS 389 a). Här har nu Brudde blivit discretus, trots att han också kallats vir quidam. Problemet är naturligtvis att vi inte kan tidslägga förfalskningen. Johannes Ylianssonn för samma vapenbild som den discretus Karl Ragnhildason som 1299 byter gods med den dåvarande abboten Germund. Det är inte klart när Brudde avlidit, men det är antagligen före 1268, kanske redan före 1251, vilket kan förklara vir quidam i 1268 års brev, medan motsvarande situation i brevet av 1247 är oklar och kan vara ett problem.
Vad gäller Åke i Stuckabod 1266 märker man först att denne har bytt sin egendom i Stuckabod mm (dvs sin del) mot det Sunnerby som biskop Gisle tillbytt sig av kung Karl Sverkersson (DS 162) och Sunnerby omtalas som mansio. Genom en påskrift Allatorp på brevet syns Åkes gård vara denna gård i Vederslövs socken i Värend. Nu har vi en värdering av Allatorp, för av något skäl har denna gård (en del??) kommit i händerna på det avlägsna Riseberga kloster. Den bortbyts 1314 till Peter Jonsson (båt) mot nästan likvärdigt gods i Ede i Vârmland (DS 1972) och värderas då till 160 mark penningar, en stor summa (DS 1978). Alltså om denne vir quidam Åke var bonde var han en ovanligt förmögen sådan och av allt att döma hade delägare i samma gård aktiviteter långt från Värend. Karl Ingeborgasons brev är intressant vid noga genomläsning. Formuleringen i subjunktiv perfekt tyder på att lagmannen inte varit med vid bytet som tycks ha skett långt tidigare. Ingressen pekar snarare på att klostret önskat få ett regelrätt stadfäst och bebrevat intyg på ett tidigare byte och de penningsummor som då ingick i köpet. Här kan man eventuellt tolka vir quidam så att lagman Karl inte var bekant med denne Åke, som kan ha varit död sedan rätt länge. Att döma av hans förmögenhet och den, av omständigheterna att döma, värdefulla donationsgård i Vrigstads socken som han byter sig till kan han knappast ha varit en vanlig bonde, utan bör ha varit discretus. Det är ju också ovanligt att lagmannen utfärdar ett fastebrev.