NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2003-09-06
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2003-09-06
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2003-09-05, 19:51
Jag såg just i Anbytarforums kändisspalter att den tilltänkte prinsessgemålen Daniel Westling härstammar ifrån Acktjära. - vilket får mig till följande reflexion:
- Ack, kära anbytarforumsdeltagare! Med all respekt för Hr Westling: - Jag har absolut ingenting emot honom personligen; han är säkert en högst förträfflig person, men varför släpa upp Westlingar, Östlingar, Nordöstringar, Sysslingar, Pysslingar, Collertar, Bergströmmar eller Granather (de sistnämnda kan ju t.o.m. detonera) och allt vad de nu heter, på den svenska tronen, när det finns Bernadottar? Och vilket ”hus” kommer att bestiga tronen i generationen efter? Handen på hjärtat, var det hela så lyckat, egentligen? Tänk efter! Var det verkligen det här ni ville ha? Det är nu man börjar skönja hur framtiden kan komma att se ut. Och det kommer ingen prins! Som monarkist ser man ju inte precis framtiden an med någon större optimism eller entusiasm. T.o.m. jag, som är monarkist inte bara av födsel och ohejdad vana, utan även av övertygelse om att den konstitutionella monarkin är det optimala statsskicket [bl.a. därför att den skiljer på den styrande makten och representationsfunktionen, som står över politiken - och inte bara därför att vi har haft monarki sedan 900-talet] (nej, Jörgen, jag tänker inte dra ”det gamla positivet” ett varv till, det är inte den diskussionen jag åsyftar här; jag tror dessutom att vi redan kan varandras argument utantill), börjar ju fundera på om en monarki på ”skvallertidningsnivå” (designad av en dam med dubbelt efternamn), berövad det mesta av såväl sina yttre former som sin historiska kontinuitet, och där ”ätterna” Andersson, Pettersson och Lundström växlar på tronen, egentligen är så mycket att strida och utkämpa hårda debatter (inte bara i ”Anbytarforum”) för att bevara. - Det tål att tänka på.
Men vad är alternativet, om man som övertecknad är principiell motståndare till republik som styrelseform? Jag skulle sannolikt inte ha något emot presidenten personligen (under förutsättning att han inte har initialerna G.P., förstås, då skulle jag göra revolution, och det omgående, trots att jag är avlägset släkt med honom), utan min avgörande kritik mot statsskicket ifråga är principiell, och går bl.a. ut på att såväl samhällets styrande som representerande funktioner (det senare statschefen) oavsett om dessa funktioner skulle vara förenade eller fortsatt delade, i så fall skulle komma att innehas av representanter för den yrkesgrupp jag ogillar mer än någon annan: ....politiker! [obs: då menar jag inte fritidspolitiker] (Nåja, bedragare, tjuvar och andra kriminella kommer ju före förstås, men de brukar ju å andra sidan inte hyckla med att de är kriminella......, och brukar heller inte kräva ”gräddfiler”, underdånighet, ”rättning i ledet” och ensamrätt till alla högre ämbeten).
Det är ju inte precis begåvningsreserven vi hittar inom politikerkåren, även om de påfallande ofta förefaller att tro det själva. Visst finns det ett antal politiker, som tillhör(t) toppbegåvningarna, som Bertil Ohlin, Olof Palme och Carl Bildt, men i regel är det medelmåttor (om ens det), som blir politiker, låt vara med ovanligt stort ”Ego” eller extremt självhävdelsebehov. Men ”skolljusen” och ”stjärnorna” förefaller med få undantag att ägna sig åt andra verksamheter.
Politikerskrået av idag har ju märkliga likheter med en adel. Det utkom en bok med det temat för något år sedan. Men jag hade själv slagits av samma sak redan långt tidigare. Och republiken är ju och har i alla tider varit aristokratins (= fåtalsstyre) favoritstyrelseskick. Det finns ju genom historien en klar koppling mellan aristokrati/adel, yrkespolitiker och republikanska tänkesätt. Jag citerar här ur min artikel ”Edvard Ehrensteen - en östgötsk prästson som hamnade i maktens centrum” (publicerad i ”Sändebrev från Skolmästaregården”, nr 35/36, 1998):
- ” På sikt hotade en utveckling, liknande den man redan hade i många länder nere på kontinenten; ett helt genomfört feodalt samhälle, där all jord tillhörde krona eller adel, och alla bönder förvandlats till makt- och egendomslösa arrendatorer eller landbor. En sådan utveckling, var ett hot inte bara för de självägande bönderna, utan även för övriga ofrälse personer, liksom för lågadeln -och - inte minst: - för kungen. I den id?mässiga förlängningen av den ökade adelsmakten, låg nämligen det som upplysta män ur högadeln kunde tänkas ha som ideal och långsiktigt mål: -aristokratin som styrelseform - och republiken, styrelseformen från det tidiga - republikanska - Rom - där patricierna - Roms ”adel” styrde utan inblandning av någon kung eller kejsare. Målet för högadelns motståndare (alltså kungen, lågadeln och de ofrälse, vilka påfallande ofta i Svensk historia haft gemensamma intressen; [detta är nu svenskt 1600-tal; min anm.] maktkampen gick ju ständigt mellan kung och högadel) måste alltså bli, att försöka begränsa såväl högadelns politiska makt som deras rikedom. och jordrättsliga ställning.”
Jag har ovan redan berört dagens politikers (=yrkespolitiker - inte fritidspolitiker) paralleller med gårdagens adel - De har privilegier/förmåner, som ”vanligt folk” aldrig någonsin kommer i närheten av - (i synnerhet om de har sina arbeten förlagda till Bryssel eller Strasbourg), de har (åtminstone i praktiken) så gott som ensamrätt till högre ämbeten, som landshövdings- generaldirektörs- och i viss utsträckning även ambassadörsposter, även om yrkesdiplomaterna glädjande nog inte helt trängts bort (och vi har i den förstnämnda kategorin Björn Ericsson som lysande undantag - han bekräftar regeln). Vi vet ju att politiker kan gå förbi vilken bostads- eller sjukhuskö som helst. Och gör en politiker bort sig, får han/hon bara ett annat, lika högavlönat arbete med lika hög status - samtidigt som hon/han kan få behålla sin gamla lön också(!!). Och på vems bekostnad? Jo, vår (som skattebetalare)! Det finns otvivelaktigt ett informellt skyddsnät man inte gärna talar högt om - politikerna håller ju varandra om ryggen - oavsett partifärg. De hårda debatterna i riksdagen eller (numera framför allt) i TV, framstår alltmer som spel för gallerierna. I verkligheten förefaller de ha betydligt mera gemensamt med varandra (över partigränserna) än med de väljare de är satta att representera.
Men i sanningens namn finns det ju hederliga politiker också (all heder åt dem! de har min största högaktning), även om man tyvärr brukar få leta ganska länge för att hitta någon. De jag spontant kommer på, kan man räkna på ena handens fingrar (men det finns förhoppningsvis en handfull till). Ni politiker som läser detta, behöver sannolikt inte ta åt er, eftersom jag är övertygad om politiker som samtidigt är släktforskare säkerligen tillhör ”rätt” kategori. Då menar jag sådana som fastän de kommer upp sig och får en maktställning, ändå kommer ihåg vilka som givit dem mandat för deras position, vilkas intressen de företräder, och att de är allmänhetens och sina väljares ombud och tjänare, - inte (som tyvärr oftast) dessas herrar, med rätt att leka maktfullkomlig överhet gentemot väljarna, som förmyndaraktigt försöker bestämma t.o.m. vilka åsikter dessa ska ha. Detta fenomen kan med extra stor tydlighet iakttagas vid folkomröstningar (aktuellt ämne), där ju politikerna inte har den minsta funktion eftersom medborgarna då inte ska välja delegater att föra deras talan, utan ta ställning direkt i en sakfråga. Men de enligt egen åsikt oumbärliga politikerna kan uppenbarligen inte acceptera tanken på att medborgarna själva kan fatta beslut utan deras medverkan, utan måste lägga sig i och bestämma även där. Man vill mer eller mindre ”omyndigförklara” medborgarna och därmed permanenta sin egen oumbärlighet.
Tyvärr är det nog ingen tillfällighet att politiker ofta förknippas med begrepp som ”vända kappan efter vinden”, ”låta ändamålet helga medlen” (det ser vi inte minst nu i EMU-omröstningen) eller ”gå över lik”. Många politiker (även om det som sagt finns undantag) kommer otvivelaktigt dit de vill genom mindre sympatiska egenskaper, som streberaktighet, opportunism, lögnaktighet (eller åtminstone en förmåga att ”frisera” sanningen, smilfinkeri/falsk inställsamhet och svågerpolitik (att man utnyttjar kontakter på ett otillbörligt sätt). Det finns naturligtvis politiker som har mera altruistiska mål, och vill kämpa för ett bättre samhälle för alla, men påfallande ofta blir dessa lömskt utmanövrerade av moraliskt mindre nogräknade kollegor (dessutom försedda med välvässade armbågar), vilka inte skyr några medel för sin karriär- och maktlystnad. Och jag tycker inte att sådana personer är de rätta att vare sig leda Sverige politiskt eller att representera landet här eller utomlands. Det är helt enkelt fel personer som kommer fram i dagens partiorganisationer. Byt!
En politiker av idag (i ordets sämre bemärkelser, alltså) förefaller åtminstone mig göra följande prioriteringar: 1) JAG (mina förmåner och min karriär) 2) Partiet 3) Sve... eh... EU, naturligtvis. Sverige är ju inte intressant längre. Jag har ju ambitioner att göra en internationell karriär.
Även om jag faktiskt vill tro det bästa om mina medmänniskor, och faktiskt tror att de flesta har ett gott uppsåt och oegennyttiga avsikter, när de ger sig in i politiken, är det svårt att bortse från det faktum, att något konstigt ofta händer även med de bästa av personer, så fort de får makt, och detta gäller oavsett partifärg.... Ja, jag anser att politiker alltför ofta blir korrumperade, uppblåsta och berusade av sin egen makt och sin egen förträfflighet, de blir ”pampar” och slutar att lyssna på ”vanliga” människor. Men jag är kanske naiv, när jag inte kan eller vill acceptera dessa sakernas tillstånd, jag vet inte?
Så republik med en av dessa uppblåsta streber- och broilerpolitiker som president? Nej, tack! Och monarki av ”prinsesstårtemodell”? Nja, helst inte..... Jo, kanske..... Om det var enda och sista möjligheten för monarkins fortbestånd, men så är det ju inte.... Och det egentligen självklara och bästa alternativet får man ju knappast ens knysta om i detta frihetens och toleransens förlovade land. Det är ju i det närmaste TABU...