NULL
Skriv ut sidan - Problem med förhandsbetald skötsel av gravar
Anbytarforum
Titel: Problem med förhandsbetald skötsel av gravar
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2000-05-05, 22:00
En aspekt knyter väl just gravar och gravrätt väldigt intimt samman med släktforskningen - och lär i flera fall ha varit den utlösande faktorn bakom att folk började släktforska:
Om detta inte har ändrats något av de senaste åren, så är det ju så (eller var åtminstone) att en bortglömd gravrätt innehas till lika del av samtliga vid en given tidpunkt kvarlevande ättlingar, eller närmaste släktingar, till den gravsatte. Och endast allihop gemensamt kan avhända sig den rätten, och - som jag då fattade det - endast om verkligen alla är med på det.
Det är som sagt några år sedan, men jag minns att jag läste om någon som vackert blev tvungen att spåra upp alla andra ättlingar till någon bortglömd morfarsfarmor, eller vad det kan ha varit, för att kunna avsäga sig rätten till gravplatsen.
Det kunde vara intressant att höra om exempelvis Jan-Henrik kan förklara närmare, om jag har missuppfattat någon del av det, eller framför allt om de reglerna har ändrats sedan dess.
Men gravrättsavtalen kan ju också fungera på helt olika sätt. Jag har numera hemma hos mig gravbreven för min farmors farföräldrars gravplats i Stora Kil, och för hennes morföräldrars i Älvsbacka, och båda stipulerar att innehavaren har erlagt en engångssumma för rätten till platsen för evärderlig tid, eller något i den stilen. Däremot kommer det årliga räkningar på några hundralappar för åtminstone någon av gravarna, till farmor, som pappa får ta och betala (och aldrig tycker det känns angeläget nog att återuppta den sedan länge brutna kontakten med den enda kusinen, att väl faktiskt hon också ska ha del av betalningsansvaret för).
Om kyrkogårdsförvaltningarna i dessa fall sedan många år åtminstone tar ut en viss avgift av gravrättsinnehavarna för skötseln, borgar det ju för att det också sköts desto bättre - och jag har också tyckt att det ser helt okej ut det fåtal gånger jag har varit där.
En konkret sten som vittnar om att gångna led därunder också vilar är ett oerhört påtagligt och mäktigt, och åtminstone förr också beständigt minne för just evärderliga tider. För mig är det kanske den mest känslomässiga kontakt med bortgångna förfäder jag kan tänka mig, och det kan gärna få kosta en slant. Att jag själv ännu inte ens har tagit mig upp till Sundsvall och beskådat mina veterligt äldsta bevarade gravstenar för anor som hette Pemer (förutom den minnestavla jag själv varit med om att överlämna i S:ta Annakyrkan i Augsburg) är mer en lustig parentes, men det kommer att bli en stor stund för mig när väl tillfället ges.