NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2005-06-10

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2005-06-10
Skrivet av: Åke Tilander skrivet 2004-08-04, 11:47
Lagstöd?
 
Jag har en äldre släkting som dog för 40 och några år sedan. Detta med döden och gravar var verkligen något som engagerade henne. (vi berättar många roliga släkthistorier om det, men jag ska inte återberätta dem här) Något som verkligen var viktigt för hennes del var att det åtminstone skulle finnas en grav och en gravsten efter hennes anhöriga och det visade hon konkret i handling på olika sätt.
 
För sin egen del var det särskilt viktigt eftersom hon själv aldrig gifte sig och fick några barn. Min gissning är att det var hennes sätt att hantera sin ångest och rädsla inför döden.
 
Åtskilliga år innan hon dog kontaktade hon kyrkogårdsförvaltningen i stan där hon bodde. Såg ut en gravplats, köpte gravsten och förberedde allt inför sin egen död.
 
Eftersom hon starkt kände att det skulle finnas ett minnesmärke kvar över henne så köpte hon sin grav med upplåtelse för alltid. Även när det gällde gravskötseln skrev hon ett avtal med kyrkogårdsförvaltningen att hennes grav skulle skötas av dem för all framtid.
 
Gravrätt, gravskötsel och gravsten kostade henne MYCKET pengar. Faktum är att ALLA hennes besparingar gick till detta, som ensamstående kvinna hade hon förstås inte särskilt bra lön på den tiden. När hon dog tyckte väl några släktingar att det var tokigt att hon använt alla sina pengar till detta, så visst var det en och annan som grymtade lite. Själv tycker jag att det är viktigt att visa repsekt för den avlidnes sista vilja. Och en grav, ett minnesmärke, det ville min släkting att det skulle finnas kvar efter henne. Där hade hon också ristat in något hon ville säga till oss efterkommande, hennes sista ord: Gud är trofast.
 
Tyvärr har jag inte fått tillfälle att besöka hennes grav så ofta. Hon ligger begravd lite avigt till i relation till där jag bor, så jag har 30 mil att köra dit och 30 mil hem.
 
Igår var det i alla fall dags. Eftersom det var ett tag sedan jag var där senast vill jag för säkerhets skull kolla så jag har rätt uppgifter när det gäller gravplatsnummer, så jag ringer kyrkogårdsförvaltningen först.
 
En snäll och vänlig dam svarar och efter ett tag hittar hon den aktuella graven i sina register, och så säger hon:
Gravrätten till den graven har återgått till kyrkogårdsnämnden.
Men det är inte möjligt tycker jag. Det var ju ett upplåtelseavtal skrivet för alltid och gravskötseln var betald för all framtid.
Vi har sökt gravrättsinnehavare, men inte funnit någon, svarar hon.
Efter ett tag kommer det fram att graven inte är borttagen ÄN.
Så allt ser ut att få ett lyckligt slut och jag gjorde min 60-mila resa igår och besökte min gamla släktings grav.
När jag kommer dit blir jag förstås ännu mer bekymrad. I det kvarter där min släkting är begravd står det en skog av skyltar med texten att gravrätten har återgått till kyrkogårdsnämnden.
 
Många tankar väcks hos mig när jag ser det. Jag har försökt läsa på i lagen, och jag kan inte hitta något som ger kyrkogårdsförvaltningen rätt att göra på det sätt de gjort i ett sådant fall som det jag beskrivit. Jag undrar om någon vet vilket lagstöd de kan åberopa i ett sådant fall som det jag beskrivit för sin åtgärd? Har de något stöd överhuvudtaget, eller har de handlat helt självsvåldigt?
 
Jag grubblar mycket på detta på hemresan. Tänker på att människor som min gamla släkting satt sin tillit till inför det svårast av allt vi har att möta i livet, vår egen död, kan göra så här! Samtidigt är jag glad att hon har annat som hon litat ännu mer på, jag tänker på hennes sista ord till oss efterlevande: Gud är trofast.