Titel: Pieksämäki
Skrivet av: Margareta Gullström-Linder skrivet 2008-12-08, 18:16
Oj oj oj, ännu mer från Wermlandsrötter, Karlskoga;
Gränsområdet mellan Värmland och Närke innanför Kilsbergen är en relativt sent uppodlad del av vårt land. Ursprungligen kallades området Bodaskogen eller Bodarna och anledningen härtill skall (enligt Fernow) ha varit, att bönderna i kringliggande bygder, framför allt de nere på Närkesslätten, här uppförde bodar att brukas vid jakt- och fiskefärder i dessa viltrika trakter. I verkligheten har det emellertid varit fråga om fäbodar. Bönderna i Knista mfl. socknar använde de rika betesmarkerna kring Möckelns norra strand sommartid. Den äldsta bebyggelsen hade i stort sett karaktär av en säsong- och strandbebyggelse och efter den största sjön Möckeln (dvs. det myckna vattnet, den stora sjön) fick bygden så småningom namnet Möckelnsbodar. Detta namn möter oss första gången 1268 i ett pa latin författat testamente, genom vilket lagmannen i Värmland, Haldo Olofsson Stråhle, och hans hustru Margareta skänkte en del gårdar och pengar till Riseberga kloster i Edsberg. Testamentets Mukrisbother (eller Mykrisbodher) var med sannolikhet ett nybygge vid Möckeln. Nybyggena vid Möckelnsbodar nämnes även i ett testamente till Riseberga 1336 och i ett bytesbrev 1403 talas det om Klostertorpet på Möckelnsbodar, som vid denna tid och under resten av 1400-talet var ett nybyggarland. Flera av de bönder, som hade fäbodar här, slog sig ned för beständigt, bröt bygd på allvar och förvandlade fäbodarna till självständiga gårdar. Mot 1500-talets mitt hade bebyggelsen framskridit rätt långt, och man finner bland jordägarna flera högättade män, t. o. m. av rikets förnämsta släkter, som innehade gårdar vid Möckelnsbodar. Riksföreståndaren Sten Sture d. ä. och hans gemål Ingeborg Åkesdotter (Tott) ägde tre gårdar på Mykledisbodar i Knista och samma gårdar återfinnes i gamle herr Sten Stures jordebok av år 1515. Senare kom dessa gårdar genom arv till Gustav Vasa. Deras namn anges icke, men man har trott sig med säkerhet kunna identifiera dem med Backa, Brickegården och Stolpetorp. Men långt dessförinnan, kanske 3.000-4.000 år tidigare, hade de första invandrarna kommit hit upp. Talrika fynd från stenåldern, såväl från äldre som yngre stenåldern, ger oss ovedersägliga bevis för en mycket tidig bebyggelse. Fynden har gjorts nära vattendragen, de flesta kring Möckelns norra stränder samt längs Tims- och Svartälvarna och sjöarna i Timsälvens vattensystem, Lonnsjön, Alkvettern osv. På åssluttningarna och de sandiga stränderna vid Aggerud, Näset, Bofors, Sandviken, Valåsen, Labbsand, har särskilt många fynd gjorts och med all sannolikhet har det funnits fasta boplatser vid nuvarande Bofors, Sandviken och Labbsand, nära de platser, där älvarna eller bäckarna rinner ut i sjön. En liten s. k. holkyxa av brons, av den typ som kan dateras till bronsålderns slutskede, omkr. år 800 före vår tideräknings början, hittades för flera år sedan vid Skråmmen. Säkert var det de goda betesmarkerna på strandängarna och den lättodlade sandjorden samt givetvis de fiskrika vattendragen och den goda jakten i skogarna som skapade förutsättningarna för denna äldsta bebyggelse. Klimatförsämringen mellan brons- och järnåldern drabbade även denna bygd, som av allt att döma helt avfolkades. I varje fall saknas alla spår av fast bebyggelse i närmare 1.500 år, eller fram till 1200-talet. Vid den grundliga inventeringen av alla fornminnen och övriga kulturhistoriska minnesmärken, som gjordes för ett par år sedan i samband med den nya ekonomiska kartan, antecknades i Karlskoga endast en enda fornlämning, som kan stamma från järnåldern. Det är ett mycket förstört röse, som ligger på grusåsen norr om Källmo och Gälleråsen. Denna fyndlöshet är ganska märklig och svårförklarlig, då det finns talrika fynd och fornlämningar från järnåldern på endast några mils avstånd från Karlskoga, såväl nere på Närkesslätten som längs Vänern. När Möckelnsbodar träder fram i historiens ljus, tillhörde bygden Knista socken i Närke och det är därför tydligt, att invandringen kommit österifrån, över Kilsbergen. En uppgift (också av Fernow) att de första bofasta människorna i denna bygd varit några missgärningsmän, som uppehållit sig med plundring och rån samt med jakt och fiske, får helt räknas till fantasin.