Titel: Stengårdshult
Skrivet av: Fredrik Salomonsson skrivet 2009-01-02, 13:31
Hej Gunhild. Jag hittade en liten text om Åsafors Bruk i boken Stengårdshults socken förr och nu
Åsafors Åsafors nämnes första gången i Stengårdshults husförhörslängder 184054, ursprungligen en fors mellan två bergåsar, kanhända därav namnet. Platsen är en gränspunkt i Stengårdshults församlings sydöstra hörn, här mötas, Stengårdshult, Åsenhöga och Åkers församlingar, Växjö och Skara stift, Östbo och Mo härad samt Gislaved, Gnosjö och Vaggeryds kommuner. Under tiden som brukssamhälle blev platsen en medelpunkt för den kringliggande bygden, arbetstillfällena vid industrin var väl en orsak till detta, men icke mindre den lanthandel som startades där under sista hälften av 1870-talet. Runt sekelskiftet säges arbetarstammen vid bruket varit som störst, enligt en uppgift skulle det då på Åsafors med en omkrets på fem km. funnits över 600 bofasta personer, 1984 är fyra personer fast bosatta i Asa-fors. Det första man nu vet som drivits av vattenkraften i fallet var en hjulkvarn som tillhörde Virvhult, den del av bruksområdet som ligger i Stengårdshult är avsöndrat från Virvhult, Åsenhögadelen är avsöndrat från Voxtorp, denna del är nu frånsåld och äges 1984 av tysk medborgare. Före järnbrukets tid skulle det också funnits en skvaltkvarn tillhörig Säldeberget och Gårdesbacken, denna låg litet längre nerströms än den förutnämnda kvarnen.
JÄRNBRUKET Den 7 augusti 1844 undertecknades ett köpebrev där jordägare i Virvhult och Voxtorp sålde två jordplaner med vattenfall och uppdämningsrättigheter som sedan fick namnet Åsafors. Köpare var intressenterna i det tillämpade hammarbygget, eller som namnet blev Åsafors Bruksbolag. Bolagsintressenterna var fanj. Johan Thenberg, Bubbarp, Sven Jaensson, Pung, Magnus Mickaelsson, Johannes Andersson, Lindhult, Magnus Jönsson, Peter Nilsson, Johannes Andersson och Jöns Petersson, Tranhult, Christoffer Svensson, Svening Svensson och Lars Jonasson Granstory, dessutom är antecknat att säljarna hade fem lotter i bolaget. Som säljare är köpet undertecknat av, Anders Jönsson och Peter Nilsson Voxtorp, Sven Krans Gärdes-backen, Johannes Johansson Säld Virvhult, Abraham Andersson och Anders Johannesson Virvhult. Köpesumman var för Virvhultsdelen 175 rdr och för Voxtorpsdelen 25 rdr, dessutom är inskrivet ett årligt arrende på 10 rdratt erläggas årligen den 25 mars tilljordägare i Virvhultoch Voxtorp. Tillträdet var den 14 mars 1845. Utom jorden och vattenfallet fårköparna enligt köpebrevet uppdämningsrätt vid Kolasjöarna, Voxtorps och Granstorps sjöar, ägogränserna är också noga angivna i köpehandlingarna. Smidesverksamheten vid stångjärnssmedjan var troligen i gång 1846, då inflyttade till Åsafors knipsmeden Patrik Rahm född 1806, död i Åsafors 1852. År 1847 kom mästersmederna J P Osbäck född 1808 och C J Fogelqvist född 1811, Fogelqvist dog på Åsafors 1904. Av övriga smeder kan nämnas Johannes Engström född 1819 inflyttad 1849 och död 1862, A Bergbom inflyttade 1854 och var född 1816, de båda sistnämnda titulerades hammarsmedmästare. Åtminstone tidtals var järnbruketutarrenderat och drevs av enskildapersoner. Vid en arrendeåuktion den 12 mars 1853 blev högsta budet 1.333 rdr 16 sk rgs per år. Det var Anders Johannesson Virvhult som lämnade budet, tillträdesdag var den 1 nov samma år, förutvarande arrendator var Magnus Jönsson Tranhult. Den 4 nov. 1853 hölls av- och tillträdessyn på bruket, syneförrättare var nämndeman Abraham Andersson, Virvhult, kallad av bolagsintressen-tema, samt Daniel Trulsson, Ingarp, kallad av Anders Johannesson, Virvhult. Enheldelbristerochreparationerantecknades isyneprotokolletvilket dock är av mindre intresse, av mera värde är att man här kan utläsa vad som fanns vid järnbruket 1853. Stångjämssmedjan var byggd av en del sten, en del trä och täckt modbräder. 35 114a1n lång 18 114a1n bred sam 91/4 aln hög och innehöll två rum. Troligen fanns det tre hammare i smedjan, storhammaren skulle vägt två skeppund (drygt 340 kg.) dessutom nämnes en kniphammare och en spikhammare. En materialbod av trä hade tak av bräder och tegel, var 16 alnar lång, 10 112 aln bred och 4 1/2 aln hög i två våningar. Kolladan varav trä täckt med bräder, 42 alnar lång (i det närmaste 25 m. en aln är 0,594 m.) bredden var 21 alnar ochhöjden ända upp tillröstet 20 alnar, den var delad i tre rum. Där fanns vid denna tidpunkt två boningshus, ett 22 1/2 aln långt 14 alnar brett och sex alnar högt i två våningar med 13 rum. Det andra huset var något mindre, 20 1/2 aln långt 111/2 aln brett och 7 1/2 aln högt, i två våningar med tio rum. En ladugårdsbyggnad är också omnämnd i protokollet. Kol och tackjärn var stora förbrukningsartiklar för järnbruket, träkolet kunde ju framställas av skogsägarna i bygden, bolagsintressenterna hade dock i arrendekontraktet bundit arrendatorn att i första hand köpa deras kol. Tackjärnet hämtades i masugnarna i Taberg, Rasjö och Lomsjö. En som varit med och kört tackjärn från Taberg var August Pettersson, Fållekärret född 1859. Han har berättat om de långa fororna med häst- och oxskjutsar, vilka vinter som sommar körde den fyra mil långa vägen till Taberg. De brukade starta på natten från Åsafors, gick det bra kunde de få lasta på dagen och köra hem nästa natt, fick de vänta på lasten ställdes dragdjuren in skolladan medan de själva sökte skydd på masugnen.
MASSABRUKET Jårnförädlingen på Åsafors blev icke mera än 38 år gammal, den 24 februari 1882 undertecknades ett köpekontrakt där Åsafors Bruksbolag sålde järnbruket med tillhörande jordavsöndringar samt vattenfall coh uppdämningsrätt till Åsafors Aktiebolag, köpesumman var 11.600 varav 600 för smedjeinventarier. Av det undertecknade köpekontraktet framgår att av de ursprungliga intressenterna i bruksbolaget fanns endast två kvar, förmodligen hade väl de flesta ägarskiften skett genom arv, uteslutet är väl icke attan-delar också sålts. De som nu sålde järnbruket var, Kvistoffer Sveningsson, Lars Jonasson, Anders Petersson, Johan Kristoffersson Granstory, Magans Jonasson Gunilstorp, Magnus Johannesson, Nils Peter Johannesson Ingarn, Svening Magnusson, Anders Johannesson Lindhult, Ch Andersson, Johan Petersson, E M Johannesson Tranhult, Johannes Svensson Yhult, Johan Magnusson Kyllås, Johannes Magnusson Ljussegren, A M Lorentsson, N P Petersson Voxtorp, S Andersson ibm. Det nya bolaget satsade på träförädling, de köpte ytterligare ett markområde av Nils Peter Petersson Voxtorp någr ahundra meter nerströms från fallet. Här byggde de en massafabrik som alltså låg i Åsenhöga, vattnet leddes i en trätub från dammfästet till fabriken. Fördelen med omläggningen var ju att råvaran fanns runt omkring i skogarna, transportproblemet med den färdiga produkten fanns dock kvar. Den nuvarande vägen mot Skillingaryd blev icke färdig förrän 1902, förut fick transporterna gå den backiga vägen ~ Basseberg, Alaryd, Åker och Älgebo till Skillingaryd. Otillräcklig vattentillgå' ng var ett annat problem för att driften skulle bli lönsam, på sommaren torkade vattnet bort och påvinternfrös detbort. Att driften icke blev lönsam påstås också bero på dålig fackkunskap hos anställda ledare. Förmodigen var det flera samverkande orsaker som gjorde att bolaget gick omkull.
KONKURS Den 1 maj 1909 såldes Åsafors på exekutiv auktion till direktör Carl Bodin Stockholm för 10.000 kronor, endast en femtedel av taxeringsvärdet som var 50.000, auktionsprotokollet var undertecknat på landshövdingeämbetets vägnar J W Spens och Knut Gislén. Massabruket blev alltså en dålig affär för delägarna i aktiebolaget, det säges att det var 40 stycken som satsade 1.000 kronor var vid bildandet. Ägarbytena på Åsafors blev sedan många, senare bruksägare försökte eliminera vattenbristen genom att utnyttja vattnet två gånger, detta genom att bygga en kraftstation vid Kyllås, icke ens detta kunde rädda driften vid bruket. 1912 brann massafabriken ned, dåvarande brukspatronen hette Engenfelt tydligen en herre som kunde tala för sig. Han gickrunt hos skogsägarna i trakten ochtiggde virke till en nyfabrik, detta med så gott resultat att han både kunde bygga en ny fabrik och dessutom en villa till sig själv, villan står kvar 1984 medan fabriksbyggnaden är riven. 1917 upphörde massabruket på Åsafors, ägare var då ett bolag Grabbens & Co. I första världskrigets materialbrist och inflation fick de ut höga priser på maskiner och övrig material, de sålde då ut allt av värde och säges varade enda som gjort någon förtjänst på Åsafors. Sedan har många enskilda ägare försökt att driva rörelse i fabrikslokalerna men ingen med framgång, en bygdens son Johan Nilsson bördig från Voxtorp slöt cirkeln och byggde åter en kvarn, litet modernare än den tidigare hjulkvarnen, såg och träullshyvleri har också prövats, en av senare ägare Oskar Hafström ström moderniserade med en valskvarn. Ägare till Stengårdshultsdelenär nu Bernt Karlsson.
LANTHANDEL Lanthandlare Johan Alfred Stenholm, född 1854 i Tranhult, var väl den som i hög grad bidrog till att göra Åsafors till ett centrum för bygden. Enligt en uppgift skulle Stenholm bott på Hultafors när han började sin affärsmannabana genom att köpa upp smör som han åkte till Göteborg och sålde. Under senare delen av 1870-talet öppnade han en lanthandel på Åsafors, troligen hyrde han först i en av brukets byggnader. Senare friköptes huset med väl Magen tomt, den ursprungliga byggnaden revs och av virket uppfördes de två hus som ännu 1984 står kvar. J A Stenholm var en herre med en så om~rik kroppshydda att han väcke uppmärksamhet vart han kom, han var omså begåvad med ett orubbligt lugnt och humoristiskt sinnelag Exempel-vt når ett gäng ortsbor hjälpt handlarn att hugga upp ved i skogen, som tack f-or hjälpen inbjöd han samtliga till middag påföljande söndag. Med kännedom om Fru Minas kokkonst var det en förväntansfull samling på ett femwntal karlar som infann sig i god tid till middagen. Det var dock förvånansvårt stilla i köket och frun verkade väl något undrande, orsaken var att handlarn glömt tala om att han bjudit gäster. De flesta hade väl i denna situation sått någon skuldkänsla och försökt ursäkta sig, handlarn tog det hela lugnt hans kommentar var man kan väl icke berätta allt för fruntimren, tilläggas kan att frun trots det korta varslet ordnade en middag till allas belåtenhet. Stenholm dog 1923 men affären fortsatte, en tid drevs rörelsenaven handlare i Skillingaryd. Fastigheten inköptes 1928 av Enock och Sigrid Sandahl som också övertog affären. Under några år fanns det två affärer på platsen, den andra handlaren var bördig från Lindhult och hette Folke Andersson. Som de flesta andra lantaffärer kunde icke heller denna överleva den tilltagande bilismens tid. 1957 lades den då omkring 80-åriga lanthandeln ned. Enock Sandahl har Också drivit både lastbilsåkeri och taxirörelse, som pensionär har han nu avvecklat båda dessa rörelser. När lastbilsåkeriet överläts startade hanen snickeriverkstad, här tillbringar den nuvarande pensionären en hel del tid när detta skrives, denna snickeriverkstad är nu den enda verksamhet som finnes i det gamla brukssamhället. Det enda som nu påminner om den tidigare industriella verksamheten är dammfästet och rester av den långa trätuben. En av arbetarbostäderna finnes kvar, den är nu fritidsbostad, brukspatronsvillan står kvar uppe på höjden men stårför det mesta tom när detta skrives. Fyra personer är nu fast bosatta på Åsaförs, de boride två hus Stenholm byggdepå 1800-talet. Åsaförs har också varit ett centrum för bygdens frireligiösa, verksamhet, om detta påminner ett missionshus byggt på 1800-talet, denna verksamhet omtalas i en annan artikel.