Titel: Snyltare - källangivelse
Skrivet av: Per Thorsell skrivet 2005-04-12, 22:07
Eftersom Jorge först bland sina direkta frågor: Vad är det för fel ..., tar upp ... på att lära sig sin släkts historia genom andra? och eftersom ett inlägg av mig i hamnkaptendiskussionen blev utgångspunkten för den moderna delen av snyltargruffet, skall jag än en gång försöka förklara, varför jag tycker det kan vara fel.
Jag förutsatte, tydligen mycket naivt, att den som ställer en enkel slå upp-fråga om en persons föräldrar och familj under 1800-talet, antingen är en äkta nybörjare som behöver litet starthjälp, eller sitter på en ö i Gilbertarkipelagen och inte på enkelt sätt kan få tillgång till de källor jag har inom räckhåll. Så jag ger ett handtag. Och ett till, och ett till. Sedan upptäcker jag, att alltsammans är ett stort skoj. Jag är en av några dussin gratisarbetare åt denna forskare. Han/hon ville inte alls ha någon starthjälp och hade precis lika god tillgång till underlaget som jag själv, bara ingen lust att titta i det. Jag tycker alltså, att det är fel på ett sådant beteende.
Det är kanska inget moraliskt fel i detta, enligt vissa personers uppfattning om moral, men en handling bör enligt min mening bedömas efter sina följder, inte bara efter sitt syfte. I detta fall blir följden, att ett antal, tidigare tjänstvilliga, tappar lusten att hjälpa till. De som verkligen behöver hjälp får ännu svårare att hitta villiga svarare.
Risken att proffsfrågarna får felaktiga svar bekymrar mig mindre. Det är deras problem, inte mitt. Det finns folk, som tror på vad som står i Expressen eller i Herman Lindqvists historieböcker. Trots detta fortsätter jorden att snurra runt. Det är väl trevligt att vara släkt med Oden, om man bor på Odengatan!
Den som ärligen betalar en riktig proffsforskare kan bli precis lika lurad. När jag började intressera mig för släkten fick jag att utgå från, en forkning, utförd av ett förtroendeingivande företag med aktiebolag och fint brevpapper. En släkting till mig hade beställt den för ett trettiotal år sedan. Redan i andra generationen hade firman hittat fel fader och sedan fortsätta denna gren bakåt. Det rörde sig inte om något mystiskt prassel på höskullen, utan ett högst vanligt äktenskap med präst och alla böcker i ordning. Forskaren hade inte kunnat tänka sig, att två personer i samma socken, kunde ha samma, högst vanliga för- och efternamn. I nästa generation, på en annan gren, avgavs en enkelt spårbar kvinna, som avflyttad till okänd ort, och en barnafader som okänd, trots att hans dödsdatum fanns angivet.
Jag är en typisk amatör, som enligt meddelande från högsta ort, Släktforskareförbundets Ordförande, inte år någon riktig släktforskare. Det viktigaste skälet för mig, att leta efter min släkt, är att få en bättre förståelse för de äldre generationernas levnadsvillkor och förhållanden i övrigt. Jag inbillar mig inte, att min antavla är fri från fel, inte därför att jag baserat den på sekundärkällor, utan därför att det rimligen har förekommit snedsteg även bland mina anor och därför att jag hittat säkra felaktigheter i ett par primärkällor. Då finns där antagligen också fel som jag inte har hittat. Dessutom inbillar jag mig inte, att jag själv har dragit de rätta slutsaterna på alla punkter. I det avseendet skiljer jag mig kanske från en del av fundamentalisterna.