NULL Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 2000-06-25

Anbytarforum

Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 2000-06-25
Skrivet av: Anders Pemer skrivet 2000-06-25, 15:26: Namn som försvunnit med sin ende bärare är ett intressant fenomen. Min morfar bytte namn från Jansson till det egna namnet Askäng när min mors syskon redan var vuxna, och min mor visserligen med något års marginal ännu var minderårig men efter föräldrarnas skilsmässa bodde hos mormor. Morfar gifte aldrig om sig, så han är den ende som någonsin burit namnet. Han dog 1977. Så länge hans tre barn är i livet är de potentiella bärare och kan ta namnet Askäng genom enkel anmälan, då det är ett namn som burits av en av deras föräldrar.

Men min ende morbror tog själv ett nytt namn i stället för Jansson (Saxeby). Min moster är gift och bär det adliga namnet Crafoord, och min mor har sedan giftermålet med min far hetat Pemer, och det sista dryga decenniet också burit min styvfars efternamn (Ebbeskog) som mellannamn.

Det är med andra ord inte aktuellt för någon av dessa att uppta namnet Askäng. Och vartefter generation efter generation fortplantar sig lär väl strängt taget chansen att någon utan ett (i eget tycke) intressantare efternamn i sin omedelbara närhet vill ta det bli mindre och mindre. Hos min morbrors ättlingar kommer ju alltid namnet Saxeby att ligga mycket närmare till hands. Min mosters ena dotter är gift och har barn med makens efternamn, den andra är sambo och har barn som heter Crafoord, och sonen slutligen är nyligen gift och har nu en son som heter Crafoord.

Min syster är sambo och har gett barnen namnet Pemer, och då var hon ändå faktiskt inne på att försöka ta namnet Askäng ett tag i tonåren. Men därav blir väl nu intet. Och vad jag själv kommer att tycka när jag förhoppningsvis en dag har satt barn till världen kan ni ju gissa...

Så sannolikheten är väl helt enkelt försvinnande liten att någon ättling till morfar i sinom tid kommer att ta hans namn Askäng. Vad jag kan tänka mig är väl om någon agnatisk ättling till min ende manlige kusin någon gång får ett namn från sin mor, och någon ännu mer sentida agnat på denna gren så småningom är en sådan anhängare av det agnatiska släktbegreppet att han tycker att han vill ta upp det äldsta dokumenterade släktnamnet som någonsin funnits bland hans agnatiska förfäder. Men såvitt jag kan påminna mig har min morbrors son bara döttrar.

Och rent instinktivt tycker jag att det skulle kännas fel om någon helt obefryndad människa skulle vilja ta namnet.

I det sammanhanget undrar jag f ö när och hur namnlagen, eller praxis, har ändrats så att folk har kunnat börja ta gamla (förmodat!) utdöda adelsätters namn. Jag har en lagbok från 1985, och när jag lusläste namnlagen i den, så var det definitivt inte tillåtet att ta kända utdöda släkters namn, eller namn som lätt kunde blandas ihop med sådana namn.

Jag har kommit rätt långt ifrån diskussionens ämne, men kan ju icke förty göra en återkoppling till frågeställningen hur många släkter det finns. Finns släkten Askäng idag? Ja, i indirekt bemärkelse kan man ju säga att alla vi ättlingar till min morfar utgör den... - ska vi säga rent psykologiska? - släkten Askäng. Däremot finns för överskådlig framtid ingen gren som bär namnet.