NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2010-11-04, 07:56
I tidningen Östgöta-Posten 1902-08-29, s. 4, under rubriken Bygdekrönika. (Eftertryck förbjudes).
I Getamon. Precis genom midtelgränsen af vår socken strök fram en skog, som vi kallade Getamon. Och den skogen gick för resten in uti både den socken, som vi hade söder om och i den, som låg norrut. Nu är det naturligtvis förbi med hela Getamon. För tjugo år sedan byggdes där en ångsåg midt i skogen och hon stod där ett par år och skrämde våra hästar och åt upp allt virket och alla skogsbestånden, så det finns nu ingenting annat kvar af Getamon än skrofberg och stubbfällor. Jag for därigenom häromsistens och jag nästan grät öfver eländet. Det såg så hemskt, så fattigt och så ödsligt ut. Och medan jag drog fram genom Getamon och saknade och sörjde de gamla furorna, trängde sig på mig ett gammalt dystert minne, ett sorgligt minne, ett svårt och smärtsamt minne, som passade till stämningen. Ty det var just i Getamon, som jag haft min farligaste stund. Det är väl kanske nu bortåt tjugofem år sedan, som jag skulle följa en kamrat till hans hem, och vägen bar genom Getamon en stilla lugn, och härlig vårkväll. De höga furorna stodo liksom en hedersvakt utefter vägkanterna, och skymningen, som bredde sig ut öfver fält och slätt och skog, såg så hugnerik och barmhertig ut, som då en fader lägger sin hugsvalande hand på sina trötta barns hufvuden. Det skymnade i Getamon, men det var fagert och skymningen sänkte sig öfver oss såsom sömnen sänker sig öfver ett trött barn, som vill somna efter dagens lekar, lugnt och godt och tyst, som en liten fågel. Vi båda resenärer voro visst unga på den tiden, men vi pratade icke mycket med hvarandra, när solen sank så vackert och Getamon skulle gå till ro; utan vi foro fram i drömmar och tankar. - Men rätt som vi asade fram genom den långa skogen väcktes vi upp ur våra meditationer af ett gräsligt lefverne, som kom oss allt närmare och närmare. Det skreks och det svors, förbannades och slogs på vägen, så att vi började rysa. Det var en karavan af fyra tattarlass, som barkade igenom Getamon den kvällen och störde dess frid. Vandringsfolket hade med sig en flicka, en lång och brunögd tös, som bedårat ett par af männen. Så finns där ungefär midt i Getamon en liten backe, uppför hvilken man vanligen går för att spara öket. Så hade karavanen af af tattare gjort och under vandringen uppför denna lid hade den långa flickan vankat närmare den ene af älskarne än den andre ansåg lämpligt. Tattarblodet är ju så hett och häftigt. Så hade oenigheten uppstått mellan karlarne och grälet i Getamon kommit till stånd. Det kan nu egentligen inte upprepas hvad det folket förebar hvarandra; men då vi stötte på dem låg hela den manliga delen af sällskapet på en dikesren med knifvar i händerna och med näfvar om strupen på hvarandra. Kvinnorna sutto på vagnarne och skreko och skällde. - Stick till ! vrålade en af dem, i detsamma vi nådde sällskapet. Det var just det uttrycket, som kom min kamrat att tro, att ett dråp skulle förestå. Det var en rask och oförfärad yngling, och som en blixt var han ur vagnen och i tattarhögen. Hur det gick till där att börja med vet jag inte, men så sköts det, och då kom jag med i leken, och det blef ett af de ohyggligaste slagsmål jag varit med om. Det small och det sköts i den vackra kvällen, men ingen blef dödad. Där bets och där användes påkar och knifvar. Men tattarne gingo bet, fastän en Svenarumsbo fick köra hem mig och min vän. Tattarne lades in på Pinutten, där fattigvården betalade för dem i tre veckor.