NULL
Skriv ut sidan - Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Anbytarforum
Titel: Äldre inlägg (arkiv) till 24 februari, 2011
Skrivet av: Peder Andersson skrivet 2010-11-02, 01:25
I Tidning för Wenersborgs stad och län 1891-12-24, s. 2, under rubriken En tripp genom Halland
Namnen Halland och hallänningar hafva här i mellersta Sverige en skäligen blandad klang, alldenstund de glesa ljud, som från förstnämda landsdel trängt sig upp till oss gammalsvenskar i Vestergötland och f. d. norskar i provinsen Dal, för det mästa återgifvit antingen skärknifvens framfart mot nästans skinn och jacka eller potatisens rullande dels på skutdäcket, dels på bottnen af järnvägsvagnen. Af dessa lifsyttringar är emellertid numera den första på upphällningen, och äfven den senare befinner sig i år mindre florerande än de närmast föregående åren, då sommarens väderlek var mera gynsam för en sund och kraftig utveckling af de magfyllande och stärkelserika rotknölarne. Med de lättade kommunikationerna och den därigenom främjade lifligare samfärdseln med längre i allmän hyfsning hunna landsmän och främlingar samt ej minst genom nykterhetsrörelsens inträngande på de nya farvägarne har det förut kroniska inbördeskriget mellan nord- och sydhallänningar så godt som fullständigt upphört, utan något formligt fredsslut, vare sig på vissa år, och intill dess nytt krig komme att utbryta, eller för evärdelig tid, och med samma eventualitet som vid det med bestämda åratal kringgärdade fredskontraktet. Huruvida de respektive kontrahenterna i och med detsamma de bytt om skinn äfven aflagt de gamla retsamma vedernamnen af hottar för nordhallänningarne och grisar för sydhallänningarne förmäler icke den senaste landskapshistorien, för så vidt denna fortlefver i den muntliga traditionen. Att så skett till betryggande af det uppkomna fredstillståndets ostörda fortvaro är dock högst sannolikt, emedan detta svårligen kan tänkas upprätthållet, under det att vid marknads- och andra högtidliga sammanträffanden nordhallänningarne gruffa uff, uff, och sydhallänningarne kväka, hotte, hotte. Så barbarisk den gamla knifskärningsseden än var, öfvades den dock alltid men mål och måtta, såsom då skräddaren agade hustrun sin med alnen. På knifven var ett visst kortare mått afsatt till rispning medels en tillfällig eller konstant motare på bladet ett litet stycke från udden. Det blef under sådant måttadt förhållande hufvudsakligen kläderna och skinnet, som vid sammandrabbningarne föröddes, och ingendera af dessa skador upptogs synnerligen högt vid de ifrågakommande krigsskadeersättningarne inför den legala fredsdomstolen. Med ett belopp af tio kronor ansåg sig klagandeparten till fullo godtgjord för en trasad kostym och tallösa rispor på händerna och i ansiktet, enär i allmänhet sagde rispor öfverlämnades till helbrägdagörelse åt de tre store godtköpsläkare, som heta naturen, bondlugnet och det fäderneärfda tålamodet. Hvad som åter kunde stå emellan den effektiva kostymskadan och den kontant ersatta fick gälla i moträkning till nästa rencontre. Tattarne och hästskojarne ex professo äro numera de ende i Halland, som bruka knifven till försvars- och anfallsvapen, och det gemenligen utan både mål och måtta. Men detta onda släkte går allt hvad det hinner ut genom ondskans, lastens och syndens egna själfförstörande värkningar. Och så blir omsider den lyckligt lottade provinsen, med dess lifliga, kraftiga och bildningsälskande befolkning, kvitt detta olycksaliga fädernearf från råare tider.