Titel: Förlust av släktnamn
Skrivet av: Carl-Fredrik Hanzon skrivet 2002-05-30, 20:38
Hej Kjell!
Det finns t.o.m gott om exempel på adelsmän, som nedsjunker i bondeståndet, bortlägger ättenamnet och börjar använda patronymika, antingen direkt, efter ett antal år, eller efter en eller flera generationer. Det är därför man då och då kan återuppliva förment utdöda adliga ätter, eftersom man upptäcker att ätte- medlemmar fortfarande finns, fastän de idag har helt andra namn och kanske inte ens har en aning om adelskapet.
Men det fanns ingen lag som föreskrev en sådan namnförändring. Det fanns överhuvudtaget ingen namnlag förrän 1901 (bortsett från riddarhus- förordningen från 1626, som föreskrev att å riddarhuet introducerade ätter skulle ha ättenamn). Men det fanns dock ett antal nitiska (enligt min åsikt övernitiska) präster, som ansåg det opassande att bönder hade adliga (och troligen även prästerliga) namn, och skrev i stället självsvåldigt in dessa personer i kyrkboken med patronymika (med vad rätt?, kan man ju fråga sig)
Men den främsta orsaken till namnförändringarna, tror jag i stället är det sociala trycket och den sociala kontrollen has bönderna själva. Bondeyrket var vid denna tid knappast något ensamyrke. Tvärtom ingick de allra flesta bönder i en socialt tät bondegemenskap, där man gjorde det mesta tillsammans. Byarna var vid den tiden (1600 - ca 1810) ännu oskiftade, och boningshusen låg tätt invid varandra längs en bygata. Där utövades en ganska sträng social kontroll, och det gällde att inte sticka ut för mycket. Jag tror personligen att det i de allra flesta fall var de sociala nykomlingarna själva, som tog seden dit de kommit, genom att helt enkelt tillägna sig samma levnadssätt (inklusive namnskick) som de övriga bönderna i byn och i socknen. Skedde inte namnförändringen genast, brukade den ändå vara genomförd efter någon generation.
Dessutom - Bondeyrket var ju tämligen praktiskt och jordnära till sin karaktär. Släktnamnet fyllde ingen praktisk funktion i bondesamhället, därför föll det bort, helt oavsett om del var av adligt, prästerligt eller borgerligt ursprung. Till yttermera visso hade många av namnbytarna inte sällan en farfar eller en morfar som varit bonde - den nya kretsen och de annorlunda sederna var sålunda i de flesta fall vare sig obekanta eller främmande.
Men man var (i motsats till vad många tycks tro) mycket medvetna om sitt släktnamn, även om man inte använde det. Det är därför inte så egendomligt att deras barn eller barnbarn - i de fall de valde andra yrken än bondens - ofta återtog det tidigare burna släktnamnet; det kunde s.a.s. ligga latent i flera generationer, för att sedan vid behov återupplivas. Om detta; se bl.a. Pontus Möller: Hur jag blev genealog (i Släkt och Hävd, någon gång på 1960-talet). Men gick det mera än fyra eller fem generationer med patronymika innan ett släktnamn på nytt behövdes, hade ofta det gamla namnet fallit i glömska, varför ett nytt antogs.
Vissa bönder kunde dock behålla sina släktnamn (eller t.o.m. bilda nya). Men då talar vi oftast om storbönder med viss social pondus, kanske med säte i häradsting eller riksdag, som kanske inte hela tiden behövde ta hänsyn till vad andra tyckte. Den kategorin bönder brukade ju också ha sina intressen och sitt sociala nätverk uppåt; mot prästerskap och borgerskap, och gifte inte sällan bort sina döttrar med såväl adel, präster som borgare.