Titel: Namnnormering
Skrivet av: Ingela Martenius skrivet 2008-01-14, 04:07
Jag tycker tvärtom att det är kul att se hur stavningen och formen förändras, och att det också är olika i olika delar av landet. Och var drar man f.ö. gränsen mellan stavning och annan form? Jag har massor av anmödrar Sissa/Sissla/Sissela - inte skriver jag dem som Cecilia... Det är ju, som påpekats, f.ö. ganska vanligt att någon är döpt till en sak, kallas något annat i flertalet Hfl:er, nästa präst tycker något annat och så begravs de som en fjärde variant. Både för form, stavning och variant refererar jag alltid till dopnamnet, men skriver upp när och var annat förekommer. Personligen gillar jag faktiskt att det är lite olika, för det är oftast det enda som gör att jag snabbt kan skilja på dem (Kjerstina Nilsdotter är inte samma som Christina Nilsdotter, även om både deras födelse och död är ganska nära varandra).
Sedan är det inte så att prästens stavningsmonopol tog slut när folk lärde sig skriva själva. I alla fall är jag säker på att mina föräldrar var fullt stavningskunniga när jag döptes - men de specificerade tyvärr inte eftersom de ville ha svensk standardstavning, varpå prästen hittade på en alldeles egen variant som ingen av dem ens sett förut. Och förr kunde man inte ändra så'nt...(jo jag vet att man kan ändra nu, men det spelar mindre roll eftersom det är mitt andranamn och jag har vant mig efter dryga 40 år). Det här gällde faktiskt min farmor också - även hon fick en stavning som hennes föräldrar (och senare hon själv) inte alls tänkt sig. Det var visserligen 1878, men hennes föräldrar var garanterat skriv- och stavningskunniga.