Titel: Johan Bures släktbok
Skrivet av: Urban Sikeborg skrivet 2014-08-05, 18:02
Snälla ni, kan ni inte låta diskussionen här handla om Johan Bures släktbok och delta utifrån perspektivet att det är väsentligt i vår forskning att försöka nå fram till hur det verkligen varit?
Om källkritiken och Johan Bures släktbok vill jag framhålla att det är min fasta övertygelse att släktforskning är en gren av historieforskningen. Liksom när det gäller den akademiska forskningen finns inga genvägar till att försöka rekonstruera det förflutna. Det är där källkritiken kommer in. Källkritiken är ett arbetssätt, en samling riktlinjer som frammejslats av historiker genom åren för att i görligaste mån försöka eliminera felkällor - i synnerhet de mänskliga svagheterna, både hos dem som skapat källorna och hos forskaren själv. Källkritiken, trots dess begränsningar, har visat sig vara det mest slitstarka verktyget av alla för att nå stabila och giltiga uttalanden om det förflutna. Det finns en mycket rik litteratur om den historievetenskapliga metoden och källkritiken och dess tillämpning; det är något betydligt mer komplext och mångfasetterat än en fråga om primärkällor och sekundärkällor. Ingen av oss har några andra sätt att nå kunskap än genom den forskningsmetodik som någon här ovan avfärdade som gammalmodig. DNA-tester är (fortfarande) ett komplement till verktygsarsenalen, ett verktyg med begränsad användning. I fallet med de DNA-tester som gjordes av två grenar med anspråk på Burehärstamning var det Johan Bures släktbok som gjorde det möjligt att komma fram till de slutsatser som drogs och det var ett källkritiskt resonemang om uppgifterna i släktboken som gjorde att tanken på DNA-testerna över huvud taget väcktes.
Om dvd-skivan »Johan Bures släktbok», där jag är författare till textinnehållet, har ett långsiktigt värde är det därför att den är tillkommen med ambitionen att så långt det har varit möjligt tillämpa ett källkritiskt förhållande till uppgifterna och att jag har försökt att använda så pass samtida och »neutrala» källor som har varit möjligt - och det är ju det Calle menar. På skivan ingår en längre artikel jag skrivit, »Om den källkritiska bedömningen av Johan Bures släktbok». Jag har där gett en översiktlig sammanfattning i populär form av hur man kan tillämpa källkritiska resonemang, hur man väger och utvärderar olika uppgifter med fokus på släktboken och den kontext och den tid i vilken den tillkom. Det finns mycket mer som kunde sägas om detta. Jag vill bara betona att indelningen i primärkällor och sekundärkällor och kvarlevor är betydligt mer diffus än den brukar framställas. I praktiken är de flesta källor berättande källor i någon utsträckning och måste hanteras som sådana.